Statsrådets medlemmar utnämnas af presidenten. Som kompetensvillkor för dem stadgas endast, att de skola vara för redbarhet och skicklighet kända infödda finska medborgare och åtnjuta riksdagens förtroende samt att justitieministern och minst en annan af ministrarna böra vara lagfarna. Ordf. i statsrådet är statsministern. Politiskt äro statsrådets medlemmar för sina ämbetsåtgärder ansvariga inför riksdagen, samtliga gemensamt för den allmänna riktningen af regeringens verksamhet och enhvar särskildt för sina egna ämbetsåtgärder. Det rättsliga ansvar, som kontrasignation af presidentens beslut medför, inskränker sig i regel till ansvar för riktigheten af den expedition, genom hvilken presidentens beslut utfärdas. Genom reservation till statsrådets protokoll kan kontrasignerande minister nämligen frikalla sig från ansvar för beslutets innehåll, där beslutet ej strider mot grundlag. Jämte statsministern och ministrarna, hvilka i K. F. betecknas som statsrådets medlemmar, skall i statsrådet finnas en justitiekansler, som biträdes af en justitiekanslersadjoint. (Om justitiekanslerns befogenhet som öfvervakare af lagars och författningars efterlefnad se Justitiekansler i Finland. Suppl.). Medan i de flesta andra länder med jämförlig statsförfattning verkställande makten i princip tillkommer presidenten och ministrarna endast utöfva denne tillkommande befogenheter eller bereda de ärenden, som presidenten afgör, har i F. statsrådet en i förhållande till presidenten mera själfständig ställning. Afgöranderätten i styrelseärenden är nämligen delad mellan presidenten och statsrådet sålunda, att de ärenden, som presidenten afgör, äro i grundlag, lag eller förordning särskildt uppräknade, hvaremot statsrådets kompetens omfattar alla ärenden, som icke äro förbehållna presidenten eller lägre myndighet. De viktigaste statsakterna ha förbehållits presidenten, och genom förordning kunna de presidenten förbehållna ärendena efter pröfning ökas, dock så att, där i lag något ärendes slutliga behandling uppdragits åt statsrådet, sådan föreskrift icke kan genom förordning ändras. Bland ärenden, som jämlikt grundlag böra af presidenten afgöras, må nämnas sammankallande af urtima riksdag, förordnande om riksdagsmannavals anställande, riksdags öppnande och afslutande, nya val och riksdagens upplösning, benådningsrättens utöfning med afseende å enskilda fall (amnesti ges genom lag), utöfning af dispensationsrätt, då sådan ges, utnämning af vissa ämbets- och tjänstemän, bestämmande om rikets förhållande till främmande makter, beslut om anläggning af städer och köpingar, bestämmande af afgifter för statsmyndigheters tjänsteförrättningar och expeditioner samt för anlitande af allmänna statsinrättningar. Statsrådet omfattar ett i lag stadgadt antal ministerier. Grundlag förutsätter väl, att de på statsrådet ankommande ärendena skola behandlas af statsrådet kollegialt, såvidt ej vissa ärendens afgörande genom förordning uppdragits åt ett ministerium eller någon tjänsteman i ett ministerium. Genom förordn. 30 mars 1922, innefattande reglemente för statsrådet, har dock afgörandet af de ärenden, i hvilka statsrådet eger slutligt besluta, uppdragits åt vederbörande ministerium, dock med undantag för vissa uppräknade ärenden, som förbehållits statsrådets allmänna sammanträde, och för dem, om hvilka statsrådet beslutit, att de skola afgöras vid allmänt sammanträde. Ärendenas kollegiala behandling i statsrådet måste därför f. n. betecknas som undantag från regeln, som är, att beslutanderätten i de ärenden, som ankomma å statsrådets slutliga behandling, utöfvas af vederbörande ministerium. Till ärenden, som böra handläggas vid allmänt sammanträde, höra främst de, vid hvilka det slutliga afgörandet tillkommer presidenten, och dessa ärendens behandling sker under hans presidium. Ministeriernas antal är f. n. 10: Ministeriet för utrikesärendena, Justitiemin., Min. för inrikesärendena, Försvarsmin., Finansmin., Undervisningsmin., Landtbruksmin., Min. för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, Handels- och industrimin. samt Socialmin. Därutöfver finnes för statsrådet ett kansli. Hvarje ministerium förestås af en medlem af statsrådet (minister) som chef; statsministern är chef för statsrådets kansli. Utom statsministern och de 10 ministrar, som äro chefer för hvar sitt ministerium, kunna till medlemmar af statsrådet utses ytterligare 2 personer med uppdrag att som biträdande chefer handlägga ärenden vid ett eller flera ministerier eller att vara "ministrar utan portfölj". -- De olika ministeriernas verksamhetsområde anges i hufvudsak redan af deras benämningar. Ministeriet för inrikesärendena handlägger förutom ärenden, som angå allmän ordning och säkerhet och den inre förvaltningen, jämväl dem, som röra allmän hälsovård, medan till Socialmin. hänföras de ärenden, som angå arbetsförhållanden, socialförsäkring, fattigvård, den allmänna statistiken, emigration och alkohollagstiftningen. Undervisningsmin. handlägger förutom ärenden ang. undervisning äfven dem, som angå evangelisk-lutherska kyrkan och öfriga religionssamfund, vetenskap och konst samt idrott. Systemet med från ministerierna skilda centrala ämbetsverk har bibehållits. Dock ha på senaste tiden några af dessa indragits, och frågan om indragning af vissa andra står f. n. på dagordningen. Sålunda indrogos 1922 den 1917 inrättade Socialstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen, hvarvid de uppgifter, som ålegat dessa verk, öfverfördes till vederbörande ministerium, som uppdelats i nödigt antal afdelningar och byråer. Den 1917 nyinrättade Lagberedningen, som varit ett fristående verk och f. n. arbetar på 5 afd., har 1922 jämväl inordnats i Justitieministeriet, där den numera utgör en byrå. Men å andra sidan ha några nya centrala verk inrättats: Kolonisationsstyrelsen för befordrande och öfvervakande af kolonisationen inom riket (1917), Fiskeristyrelsen (s. å.), Telegrafstyrelsen (interimistisk; telegrafen tillhörde förr ryska staten) och Sjöfartsstyrelsen (s. å.). Den lokala förvaltningens organisation är i det väsentliga oförändrad. Dock må nämnas, att benämningen guvernör 1917 ersatts med det historiska landshöfding. Domstolsorganisation. Frågan om en oberoende högsta domstol, hvilken sedan 1800-talets midt stått på dagordningen, vann efter frigörelsen från Ryssland sin lösning. Genom lag 22 juli 1918 ombildades nämligen Senatens justitiedepartement, som dittills i högsta instans handhaft den egentliga lagskipningen, till en Högsta domstol, bestående af president och minst 12 justitieråd. Om dess