Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befogenheter se Högsta domstolen i Finland. Suppl. Samma
dag som Högsta domstolen inrättades äfven
som högsta instans i förvaltningsrättsliga mål
Högsta förvaltningsdomstolen (se d. o. Suppl.). –
Organisationen af de domstolar, som handlägga
rättegångsmål i första instans, samt af hofrätterna,
hvilka äro allmänna öfverrätter, är i hufvudsak
oförändrad.
Med afseende på statens tjänstemäns rättsställning
har R. F. behållit grundsatsen, att domare ej kan
annorlunda än efter laga rannsakning och dom förklaras
sin tjänst förlustig eller utan eget begifvande
förflyttas till annan tjänst, dock med undantag för
det fall, att förflyttningen föranledes af vidtagen
ombildning af rättegångsväsendet. Däremot har öfriga
tjänstemäns rättsställning i så måtto ändrats, att
det om deras rätt att bibehållas i sina tjänster kan
stadgas i vanlig lagstiftningsordning. Proposition
med förslag till lag i ämnet har af regeringen
öfverlämnats till riksdagen, som emellertid ännu
(aug. 1923) icke slutbehandlat ärendet. Tidigare
gällande bestämmelser äro alltså tills vidare
i kraft. Vid organisation af vissa verk ha genom
särskilda lagar inrättats s. k. tjänster af aftals
natur, som ej åtföljas af någon viss i ämbetsverkets
stat fastställd aflöning. Innehafvare af dessa
tjänster förordnas på viss tid, vanligen 5 år, och
aflöningen bestämmes särskildt för hvarje gång efter
aftal med den, som förordnas till tjänsten. Tjänster
af detta slag äro bl. a. vissa chefsposter inom
järnvägsförvaltningen.
För den lokala själfstyrelsen är riket liksom
tidigare indeladt i kommuner, hvilkas områden
sammanfalla med de territoriella församlingarnas,
hvarjämte hvarje stad är en kommun för sig. Den
kommunala själfstyrelsens organisation har
emellertid genom kommunallagarna af 1917 undergått
ändring i demokratisk riktning. Medlemmarna i
kommunalfullmäktige på landet och stadsfullmäktige
i stad – hvilka representativa organs tillsättande
numera är obligatoriskt i samtliga landskommuner och
städer – utses genom proportionella val. Vid valet
tillkommer rösträtt hvarje medlem i kommun, såväl man
som kvinna, som eger finländskt statsborgarskap,
före valåret fyllt 21 år och vid senast förrättade
mantalsskrifning upptagits i kommunens mantalslängd;
dock ej den, som står under förmynderskap, som å
kommunalhem eller som fattighjon åtnjuter regelbunden
fattigvård, som på grund af laga kraftvunnen dom
saknar medborgerligt förtroende eller är ovärdig
att nyttjas i landets tjänst eller föra andras
talan samt, intill utgången af tredje kalenderåret
efter det år, då domen vann laga kraft, den, som
öfvertygats om att ha begått brott mot valfriheten
eller valbedrägeri vid kommunala val. Valbar åter
är enhvar, som är berättigad att delta i val af
fullmäktige. En kommunal vallag innehåller närmare
föreskrifter om valet, vid hvilket röstberäkningen
och valsättet basera sig på samma principer som lagen
om riksdagsmannaval. I sammanhang med den radikala
demokratiseringen af den kommunala själfstyrelsen har
stadgats, att för vissa betydelsefullare beslut af de
kommunala representationerna erfordras kvalificerad
majoritet. Bestämmelserna om statsmyndigheternas
öfvervakningsrätt med afseende på den kommunala
själfstyrelsen äro i hufvudsak oförändrade.
Frågan om kommunala förband af högre ordning, hvilken
länge stått på dagordningen, väntar fortfarande på
sin lösning. Tills vidare har endast landskapet Åland
erhållit själfstyrelse (se därom Åland, sp. 995,
och Suppl.).
III. Statens funktioner. Lagstiftning. Till
lagstiftningens område räknas i F. jämväl
beskattningen. Om all skatt, jämväl tullafgifter,
skall stadgas genom lag, oberoende af, om
skatten pålägges för obestämd eller viss tid. –
Som en kvarlefva af monarkens tidigare tämligen
vidsträckta s. k. ekonomiska lagstiftningsrätt
tillkommer enligt R. F. presidenten rätt att, såvida
icke i R. F. annorlunda stadgas eller sådan rätt åt
statsrådet uppdragits, utfärda förordningar i ämnen,
som förut äro ordnade genom administrativa stadganden,
så ock förordningar med närmare bestämmelser om
lagarnas verkställande, om förvaltningen af statens
egendom samt om förvaltande ämbetsverks och allmänna
inrättningars organisation och verksamhet. Sådana
förordningar kunna innehålla jämväl rättssatser,
men kunna icke ändra någon i lag fastställd
rätts-sats. Namn af lag bära endast de stadganden,
som tillkommit i enlighet med riksdagens i vanlig
lagstiftningsordning fattade beslut. Bärvidden af
presidentens ekonomiska lagstiftningsrätt – som
ju utgör ett undantag från regeln, att lagstiftande
makten utöfvas af riksdagen och presidenten i förening
– inskränkes emellertid däraf, att grundlag ej lägger
hinder i vägen för att genom vanlig lagstiftning
reglera jämväl ämnen, ang. hvilka presidenten är
behörig att stadga äfven i förordning utan riksdagens
medverkan. Ett annat, politiskt betydelsefullt,
undantag från regeln är, att af riksdagen antaget
lagförslag under vissa förutsättningar kan bli
gällande utan presidentens samtycke. Har nämligen
presidenten afböjt riksdagens lagförslag och godkänner
riksdagen efter nya val ånyo med flertalet afgifna
röster detsamma oförändradt, så blir förslaget
gällande såsom lag och skall af presidenten
underskrifvas samt af statsrådet i vanlig ordning
kungöras. Vid lagstiftning tillkommer initiativet både
presidenten och riksdagen. Förslag till proposition,
som af presidenten aflåtes till riksdagen, uppgöres
af statsrådet. Presidenten kan, men behöfver icke af
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen
infordra utlåtande om propositionsförslagen och
de af riksdagen antagna lagförslagen. Riksdagen
tar initiativ i lagfrågor på grundval af motion,
väckt af någon dess medlem. Motionen bör innehålla
ett i lagform affattadt förslag. Sedan riksdagen,
vare sig till följd af en regeringsproposition eller
i motionsväg, antagit ett lagförslag, öfverlämnas
det till presidenten för stadfästelse. Äfven när
regeringens proposition oförändrad af riksdagen
godkänts, är sanktion af nöden. Meddelas stadfästelse
icke inom 3 månader efter det lagförslaget till
presidenten i detta syfte öfverlämnats, anses sådan
ha blifvit vägrad.
Förutom de egentliga lagstiftningsorganen tillkommer
jämväl kommun och landshöfding rätt att inom vissa
snäfva gränser anordna rättssatser. Såsom sådana
kunna nämligen de politirättsliga föreskrifter
betecknas, som kommunerna och landshöfdingen äro
berättigade utfärda och för hvilkas öfverträdande
vite kan utsättas. Kommunalmyndigheternas beslut i
dessa ämnen erfordra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
