befogenheter se Högsta domstolen i Finland. Suppl. Samma dag som Högsta domstolen inrättades äfven som högsta instans i förvaltningsrättsliga mål Högsta förvaltningsdomstolen (se d. o. Suppl.). -- Organisationen af de domstolar, som handlägga rättegångsmål i första instans, samt af hofrätterna, hvilka äro allmänna öfverrätter, är i hufvudsak oförändrad. Med afseende på statens tjänstemäns rättsställning har R. F. behållit grundsatsen, att domare ej kan annorlunda än efter laga rannsakning och dom förklaras sin tjänst förlustig eller utan eget begifvande förflyttas till annan tjänst, dock med undantag för det fall, att förflyttningen föranledes af vidtagen ombildning af rättegångsväsendet. Däremot har öfriga tjänstemäns rättsställning i så måtto ändrats, att det om deras rätt att bibehållas i sina tjänster kan stadgas i vanlig lagstiftningsordning. Proposition med förslag till lag i ämnet har af regeringen öfverlämnats till riksdagen, som emellertid ännu (aug. 1923) icke slutbehandlat ärendet. Tidigare gällande bestämmelser äro alltså tills vidare i kraft. Vid organisation af vissa verk ha genom särskilda lagar inrättats s. k. tjänster af aftals natur, som ej åtföljas af någon viss i ämbetsverkets stat fastställd aflöning. Innehafvare af dessa tjänster förordnas på viss tid, vanligen 5 år, och aflöningen bestämmes särskildt för hvarje gång efter aftal med den, som förordnas till tjänsten. Tjänster af detta slag äro bl. a. vissa chefsposter inom järnvägsförvaltningen. För den lokala själfstyrelsen är riket liksom tidigare indeladt i kommuner, hvilkas områden sammanfalla med de territoriella församlingarnas, hvarjämte hvarje stad är en kommun för sig. Den kommunala själfstyrelsens organisation har emellertid genom kommunallagarna af 1917 undergått ändring i demokratisk riktning. Medlemmarna i kommunalfullmäktige på landet och stadsfullmäktige i stad -- hvilka representativa organs tillsättande numera är obligatoriskt i samtliga landskommuner och städer -- utses genom proportionella val. Vid valet tillkommer rösträtt hvarje medlem i kommun, såväl man som kvinna, som eger finländskt statsborgarskap, före valåret fyllt 21 år och vid senast förrättade mantalsskrifning upptagits i kommunens mantalslängd; dock ej den, som står under förmynderskap, som å kommunalhem eller som fattighjon åtnjuter regelbunden fattigvård, som på grund af laga kraftvunnen dom saknar medborgerligt förtroende eller är ovärdig att nyttjas i landets tjänst eller föra andras talan samt, intill utgången af tredje kalenderåret efter det år, då domen vann laga kraft, den, som öfvertygats om att ha begått brott mot valfriheten eller valbedrägeri vid kommunala val. Valbar åter är enhvar, som är berättigad att delta i val af fullmäktige. En kommunal vallag innehåller närmare föreskrifter om valet, vid hvilket röstberäkningen och valsättet basera sig på samma principer som lagen om riksdagsmannaval. I sammanhang med den radikala demokratiseringen af den kommunala själfstyrelsen har stadgats, att för vissa betydelsefullare beslut af de kommunala representationerna erfordras kvalificerad majoritet. Bestämmelserna om statsmyndigheternas öfvervakningsrätt med afseende på den kommunala själfstyrelsen äro i hufvudsak oförändrade. Frågan om kommunala förband af högre ordning, hvilken länge stått på dagordningen, väntar fortfarande på sin lösning. Tills vidare har endast landskapet Åland erhållit själfstyrelse (se därom Åland, sp. 995, och Suppl.). III. Statens funktioner. Lagstiftning. Till lagstiftningens område räknas i F. jämväl beskattningen. Om all skatt, jämväl tullafgifter, skall stadgas genom lag, oberoende af, om skatten pålägges för obestämd eller viss tid. -- Som en kvarlefva af monarkens tidigare tämligen vidsträckta s. k. ekonomiska lagstiftningsrätt tillkommer enligt R. F. presidenten rätt att, såvida icke i R. F. annorlunda stadgas eller sådan rätt åt statsrådet uppdragits, utfärda förordningar i ämnen, som förut äro ordnade genom administrativa stadganden, så ock förordningar med närmare bestämmelser om lagarnas verkställande, om förvaltningen af statens egendom samt om förvaltande ämbetsverks och allmänna inrättningars organisation och verksamhet. Sådana förordningar kunna innehålla jämväl rättssatser, men kunna icke ändra någon i lag fastställd rätts-sats. Namn af lag bära endast de stadganden, som tillkommit i enlighet med riksdagens i vanlig lagstiftningsordning fattade beslut. Bärvidden af presidentens ekonomiska lagstiftningsrätt -- som ju utgör ett undantag från regeln, att lagstiftande makten utöfvas af riksdagen och presidenten i förening -- inskränkes emellertid däraf, att grundlag ej lägger hinder i vägen för att genom vanlig lagstiftning reglera jämväl ämnen, ang. hvilka presidenten är behörig att stadga äfven i förordning utan riksdagens medverkan. Ett annat, politiskt betydelsefullt, undantag från regeln är, att af riksdagen antaget lagförslag under vissa förutsättningar kan bli gällande utan presidentens samtycke. Har nämligen presidenten afböjt riksdagens lagförslag och godkänner riksdagen efter nya val ånyo med flertalet afgifna röster detsamma oförändradt, så blir förslaget gällande såsom lag och skall af presidenten underskrifvas samt af statsrådet i vanlig ordning kungöras. Vid lagstiftning tillkommer initiativet både presidenten och riksdagen. Förslag till proposition, som af presidenten aflåtes till riksdagen, uppgöres af statsrådet. Presidenten kan, men behöfver icke af Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen infordra utlåtande om propositionsförslagen och de af riksdagen antagna lagförslagen. Riksdagen tar initiativ i lagfrågor på grundval af motion, väckt af någon dess medlem. Motionen bör innehålla ett i lagform affattadt förslag. Sedan riksdagen, vare sig till följd af en regeringsproposition eller i motionsväg, antagit ett lagförslag, öfverlämnas det till presidenten för stadfästelse. Äfven när regeringens proposition oförändrad af riksdagen godkänts, är sanktion af nöden. Meddelas stadfästelse icke inom 3 månader efter det lagförslaget till presidenten i detta syfte öfverlämnats, anses sådan ha blifvit vägrad. Förutom de egentliga lagstiftningsorganen tillkommer jämväl kommun och landshöfding rätt att inom vissa snäfva gränser anordna rättssatser. Såsom sådana kunna nämligen de politirättsliga föreskrifter betecknas, som kommunerna och landshöfdingen äro berättigade utfärda och för hvilkas öfverträdande vite kan utsättas. Kommunalmyndigheternas beslut i dessa ämnen erfordra