stadfästelse af landshöfding, i vissa fall af häradsrätt. Allmänna medborgerliga rättigheter. I syfte att förebygga öfvergrepp från de lagstiftande organens sida stadgar R. F., att finsk medborgare skall vara tryggad till lif, ära, personlig frihet och gods. Detta stadgande, som klarligen icke utgör hinder för att i vanlig lagstiftningsordning anordna förlust af dessa förmåner såsom påföljd af brott, och icke heller, jämlikt uttryckligt stadgande därom, för att genom lag stadga om expropriation af egendom, lös eller fast, mot full ersättning, afser att skydda s. k. förvärfvade rättigheter, som alltså få frånhändas någon endast i den ordning, som för grundlagsstiftning är stadgad. Med grundlags helgd är föreskrifvet, att finländsk medborgares rättigheter (förutom hvad angår sättet att bekläda vissa offentliga tjänster och ämbeten) icke äro beroende af hvilket religionssamfund han tillhör eller huruvida han tillhör något sådant, samt att hinder ej i förväg må läggas för friheten att yttra sig i hvad ämne som helst eller att genom tryck utge skrift eller bildlig framställning eller att sammankomma för öfverläggning i allmän angelägenhet eller annat lagligt syfte eller att bilda föreningar för fullföljande af ändamål, som ej strida mot lag eller god sed. I R. F. stadgas äfven, att hemundervisningen ej står under tillsyn från myndighets sida. R. F. innehåller en uppräkning af finländska medborgares rättigheter, hvilken främst afser att utgöra en garanti mot öfvergrepp från de förvaltande myndigheternas sida. Bland dessa rättigheter må nämnas rätten att fritt vistas och välja boningsort samt färdas från en ort till en annan i hemlandet, rättigheten till fri religionsutöfning, såvidt lag och god sed ej kränkas, rätten till hemfrid, rätt att icke kränkas med afseende på bref-, telegraf- och telefonhemligheten. Religionsfrihetens princip, uttalad i R. F., har närmare utvecklats i religionsfrihetslagen af 10 nov. 1922. Enligt härom gällande lagstiftning kan den, som fyllt 18 år, utträda ur trossamfund (äfven den evangelisk-lutherska och den grekisk-katolska kyrkan), vare sig han så gör för att inskrifva sig i annat legaliseradt trossamfund eller han ej alls vill vara medlem af något sådant. Legaliserade trossamfund äro ofvan nämnda två kyrkor och öfriga trossamfund, som inregistrerats i en för detta ändamål förd förteckning. Inregistrering kan ej vägras, om trossamfundets samfundsordning öfverensstäm-mer med hvad lag därom föreskrifver och dess bekännelse samt formen för dess religionsöfning ej strider mot lag och god sed. Tryckfrihetslagen, lagen om allmänna sammankomster och lagen om föreningar grunda sig på de principer R. F. i dessa ämnen uttalar: Lagen om allmänna sammankomster är af 20 febr. 1907, de båda öfriga af 4 jan. 1919. Statshushållningen. Själfva påläggandet af skatt tillhör, som ofvan nämnts, lagstiftningen, och genom lag fastställas jämväl de allmänna grunderna för afgifter vid statsmyndigheters tjänsteförrättningar och expeditioner, afgifter för anlitande af post, järnväg o. a. allmänna statsinrättningar samt grunderna för nya stater för ämbetsverk och allmänna inrättningar. De lagar härom, som hittills utfärdats, äro mycket allmänt hållna, hvadan på dessa områden åt regeringen inrymmes tämligen vidsträckt befogenhet. R. F. föreskrifver äfven, att de allmänna grunderna för skötsel af statsverkets inkomstbringande egendom och affärsföretag skola i lag fastställas; sådan lag har dock ej ännu kommit till stånd. Föryttring eller förpantning af statens jordegendom, skatter eller inkomstbringande rättigheter får verkställas, endast såframt sådant i lag medgetts. I lag 27 juli 1922 har åt statsrådet tilldelats rätt att i vissa fall föryttra särskild statens egendom och inkomstgifvande rättigheter. Det årliga statsförslaget fastställes af riksdagen och erfordrar icke presidentens sanktion. Riksdagen behandlar frågan om statsregleringen på grundvalen af regeringens proposition i ämnet. Från statsförslaget må ej utelämnas skatt eller annan inkomst, som enligt för året gällande lag eller förordning skall erläggas. Likaså böra i statsförslaget intas för statslån utfäst ränta och amortering och öfriga på någon statsverkets förpliktelse grundade anslag, så ock andra utgifter, som enligt de under finansåret gällande stadganden böra bestridas, äfvensom ytterligare två anslag, det ena för sådana utgifter, som grunda sig på lag eller förordning, men ej äro i statsförslaget särskildt upptagna, och det andra för oförutsedda utgifter, öfriga utgiftsposter ligga under riksdagens prof ning och beslut för ett år i sänder. Anslag, som riksdagen beslutit i anledning af något vid riksdagen väckt initiativ, upptas i statsförslaget som villkorligt. Med afseende på skatte- och anslagsfrågors behandling inom riksdagen är att märka, att beslut om ny skatt, afsedd att utgå för obestämd tid eller viss tid, längre än ett år, erfordrar två tredjedels majoritet, hvaremot lag om skatt, som afses skola gäldas blott under följande statsregleringsperiod, numera antas med enkel pluralitet. Som undantag från regeln, att det är regeringen, som enligt i statsförslaget angifna grunder förfogar öfver statens inkomster, gäller fortfarande, att riksdagen bestämmer om användningen af F:s banks vinstmedel. Riksdagen utöfvar dock vanligen denna sin rätt sålunda, att den anvisar visst belopp att af regeringen disponeras i samma ordning som öfriga statsmedel. Domarmakten. Vid sin lagskipande verksamhet är domaren bunden endast af lag, som han eger tillämpa på eget ansvar. För fel i domarämbetets utöf ning ansvarar underdomare inför hofrätt, öfver-domare inför Högsta domstolen samt president och ledamot i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen inför riksrätten. Domare eger pröfva, huruvida uti förordning ingående stadgande står i strid med grundlag eller annan lag; om så är fallet, får stadgandet icke tillämpas. Likaså bör domare pröfva, om de politirättsliga stadganden, som kommun och landshöfding i laga ordning fastställa, falla inom området för vederbörandes kompetens. Däremot eger domare icke pröfningsrätt med afseende på frågan, huruvida lag, som tillkommit i vanlig lagstiftningsordning, till sitt innehåll är sådan, att den bort antas i den ordning, som är stadgad för stiftande af grundlag, utan lag, som tillkommit i enlighet med riksdagens beslut, bör tillämpas, äfven om fel i förfarandet i riksdagen vid lagens antagande kan visas ha förekommit. Lika vidsträckt pröfningsrätt tillkommer äfven annan tjänsteman, men rätten att pröfva förordnings laglighet har