lots-, tull- och postflagga föres handelsflaggan med följande tecken i öfre inre fältet (förordn. 13 sept. 1918). Lotsflaggan: Finlands vapen inom en svart roderratt; tullflaggan: Finlands vapen mellan två hvarandra skärande merkuriistafvar; postflaggan: två hvarandra skärande gula svartkantade posthorn. O. B-n. Historia. L. Mechelin ville som ledare för F:s styrelse genomföra vidtomfattande reformer, men stötte på motstånd såväl från partierna i den nyskapade enkammaren, hvars språk till hufvuddel var finska, som från riksstyrelsen i Petersburg. På våren 1908 framställdes mot hans styrelse i landtdagen interpellationer, emedan den, som det hette, ej tillräckligt bevakat F:s intressen mot Ryssland och visat efterlåtenhet i fråga om det lägre folkets bästa. Fennomanerna afhöllo sig från omröstningen, hvarigenom socialisterna vunno majoritet. Mechelin och andra senatorer togo med anledning af landtdagens ogillande votum afsked 4 juni 1908. Samtidigt återupptogos angreppen mot F:s lagliga författning af Stolypin, sedan 1906 rysk ministerpresident. Den efter storstrejken tillsatte moderate generalguvernören, geheimerådet N. Gerhard, fick afsked (febr. 1908), och hans efterträdare, general K. Böckmann, afgick s. å., hvarefter (nov. 1909) till generalguvernör utnämndes general Fr. A. Seyn, som stått Bobrikov nära. 2 juni 1908 fastställde monarken ett förfogande af ryska ministerrådet, enligt hvilket finländska angelägenheter, innan de föredrogos för monarken, skulle behandlas i ministerrådet samt därpå föredragas inför regenten i närvaro af premiärministern och vederbörande fackminister. Ryska ministerrådet blef sålunda en öfverordnad myndighet i F:s angelägenheter, hvarvid öfver hufvud finländska angelägenheter, icke blott sådana, som kunde räknas till den s. k. rikslagstiftningen, lades under riksrådet. 30 juni 1910 utfärdades på ryskt initiativ en förordning, som bestämde, att lagar och författningar rörande F., så framt det ej anginge enbart F:s inre angelägenheter, skulle behandlas i riksduman, riksrådet och ministerrådet i den i riket gällande lagstiftningsordningen. Finländska landtdagen, från hvilken för sådana frågor duman och riksrådet skulle förstärkas med några medlemmar, hade endast att ge utlåtande. Efter Mechelinska senatens afgång bildades en koalitionsregering, ledd af professor Edvard Hjelt, som dock redan 1909 afgick, åtföljd af sina kolleger. Intet parti, ej ens det gammalfinska, som i det längsta hoppats att genom eftergifter vinna tillmötesgående, ville numera besätta platserna i senaten. På hösten 1909 bildades dock en ny senat, till hvilken "hel"- eller "half"-ryssar inkallades. Ordf. i ekonomidepartementet blef general Vladimir Markov, som 1913 utnämndes till ministerstatssekreterare och då i senaten efterträddes af M. Borovitinov. Landtdagen protesterade, men upplöstes gång på gång. Efter mordet på Stolypin 1910 följde som ministerpresident i Petersburg Vl. Kokovtsov, som i de finländska angelägenheterna följde samma väg som företrädaren. En mängd öfvergrepp skedde. Finländska lotsverket förvandlades till en rysk inrättning (febr. 1912), och de i massa afgångne lotsarna ersattes med ryssar. Kejsaren gaf sitt bifall till, att socknarna Kivinebb och Nykyrka i Viborgs län skulle komma att skiljas från F. och förenas med Ryssland, en åtgärd, som dock icke genomfördes. I riksduman framlades bl. a. lagförslag om ryska medborgares rättsliga likställande i F. med finländska medborgare; tillika fastställdes en ny straffprocedur med rysk domstol och godtyckliga straff för de tjänstemän, som hindrade lagens tillämpning. Lagen godkändes af duman och riksrådet på Kokovtsovs yrkande. Då Viborgs hofrätt understödde motståndet mot denna s. k. likställighetslag, grep generalguvernören Seyn till en åtgärd utan motstycke. Tjänstemännen i Viborgs hofrätt afskedades, med undantag af den i målet skiljaktige presidenten, och ställdes inför rätta i Petersburg, där de dömdes till fängelse och andra straff (1913). Äfven andra tjänstemän, i synnerhet vid magistraterna, träffades till följd af likställighetslagen af förföljelseåtgärder. I skolorna ökades betydligt undervisningstimmarna i ryska. När Världskriget 1914 utbröt, förklarades F. i belägringstillstånd, men dess ungdom rycktes ej in i kriget, till följd af att den finländska armén blifvit upplöst. Tyska flottan i Östersjön afskar handelsförbindelserna, men någon affärspanik uppkom icke. Kapitaltillgången ökades genom ryska kronans utgifter för fästningsarbeten och andra krigsbehof. Angreppen mot F:s författning fortgingo. Sålunda stadfäste kejsaren 16 nov. 1914 ett program, som angaf hans vilja att fullkomligt sammangjuta F. med Ryssland. Landtdagsval förrättades visserligen 1916, men den nyvalda landtdagen fick ej sammanträda. Förföljelserna mot enskilda personer fortsattes. P. E. Svinhufvud (se d. o. 2) fördes som deporterad till Sibirien. På akademiskt håll, bland de s. k. aktivisterna, uppkom därvid tanken på väpnadt motstånd. I Stockholm organiserades "den finländska frihetsrörelsens utlandsdelegation". I Berlin bildades likaledes en finländsk sammanslutning. I Sverige var man ej villig att tillmötesgå finländarna, men i Tyskland möttes de af större sympati. Tyska regeringen beslöt i jan. 1915 på anhållan att för finländare anordna en kurs i militär utbildning, som förlades till öfningsfältet Lockstedter Lager nära Altona, där 200 finländare skulle emottagas. Denna kurs fick senare en rent militärisk ordning, och antalet deltagare ökades, så att det steg till 1,000 à 2,000 man. Den finländska truppen fick namnet "Preussiska jägarbataljonen 27" och förlades till Kurland, där finländarna till en början deltogo i krigshändelserna på Rigafronten, men senare placerades i Libau för studier och förberedelse till framtida tjänst i Finland. Ställningen förändrades genom ryska revolutionen och Nikolaus II:s tronafsägelse, 15 mars 1917. 17 mars utbröt det revolutionära våldet inom den ryska militären i Helsingfors, där en mängd ryska officerare mördades. Soldat- och arbetarråd tillsattes af soldaterna. Den radikala bolsjevikiska riktningen var från början rådande, särskildt bland marinsoldaterna. Frågan om högsta makten i F. kom nu upp. Aktivisterna ville skapa ett själfständigt F., socialisterna sympatiserade med de ryske bolsjevikerna, men massan af de borgerlige ville åtminstone tills vidare erkänna den i Petersburg bildade provisoriska regeringen, hvilken ansåg sig som F:s herre. En af den 1916 valda landtdagen tillsatt borgerlig delegation utsåg en nämnd, som jämte några representanter för socialisterna afreste