till Petersburg och med interimsregeringen öfverenskom om ett manifest af 20 mars 1917, hvari de gångna årens lagstridiga åtgärder mot F. återkallades samt en ny regeringsform utlofvades. Provisoriska regeringen godkände också ett förslag till senat, som till hälften upptog borgerliga och till andra hälften socialister, bland de sistnämnde O. Tokoi, tidigare landtdagens talman, som blef vice ordf. i ekonomidepartementet. Seyn och Borovitinov arresterades. M. A. Stachovitj, hvilken ansågs som vän af F. och var af moderat frisinnad läggning, utnämndes af interimsregeringen till generalguvernör. Den 1916 valda landtdagen, hvars majoritet var socialistisk, ville skjuta ryska provisoriska regeringen å sido och själf genom en lag af 20 aug., kallad "maktlagen", tillegna sig maktutöfningen i den inre styrelsen. Oron i samhället växte, hvartill bidrogo de s. k. vallarbetarna, som voro missnöjda, sedan de förlorat sin utkomst vid de af ryssarna förut drifna, men nu afbrutna fortifikationsarbetena. I Helsingfors rådde under sommaren 1917 en tryckeristrejk. Äfven jordbruksstrejker utbröto. De lokala kommunalrepresentationerna i södra F., t. ex. i Helsingfors och Åbo, utsattes för öfvervåld af folkmassorna. Tokoi drog sig i aug. från senaten. Nu ingrep Kerenskij, som var ryska provisoriska regeringens ledande man, närmast med anledning af maktlagen. Landtdagen förklarades upplöst (2 aug.), och nya val utskrefvos. Förgäfves sökte talmannen K. Manner ånyo sammankalla landtdagen. Han måste vika för rysk polismakt (29 aug.). Stachovitj begärde afsked, och till generalguvernör utnämndes (sept.) Nekrasov, en bland kadettpartiets ledare. Landtdagsval anställdes (okt.), vid hvilka de borgerlige blefvo majoritet med 108 representanter emot 92 socialister. Provisoriska regeringen dukade under för bolsjevikresningen 7 och 8 nov., och det ryska kommissariatväldet under Lenin och Trotzkij uppkom. I F. erkändes den nya ryska styrelsen icke af landtdagen, och en tid utan regering följde. Lifsmedelsoroligheter ökade svårigheterna. Slutligen anförtroddes ledningen af styrelsen i F. åt P. E. Svinhufvud (27 nov. 1917), som efter ryska massrevolutionen återvändt från deportationsorten och vunnit popularitet genom radikal opposition mot russificeringssträfvandena. Hans första regeringsåtgärder ledde till F:s oafhängighet. Landtdagen biföll 6 dec. senatens förslag af 4 dec. om F:s förklarande för en oberoende stat. Den unga staten vann erkännande i utlandet: af Ryssland 4 jan. 1918 (under tysk påtryckning) och därefter af Sverige (4 jan.), Frankrike, Tyskland och flera andra makter. Socialisterna trodde sig emellertid kunna nå makten i förlitan på bistånd af ryska militären och flottan, som oaktadt alla senatens protester förblefvo i landet. De visade sin makt i en blodig storstrejk (nov. 1917), som varade i en veckas tid, hvarunder många medborgare mördades. "Röda garden" bildades, och förvirringen tilltog. En mängd butiker plundrades i Åbo. Men å andra sidan vidtogos åtgärder för att samla de borgerlige till motstånd. Redan under sommaren 1917 hade lokala s. k. skyddskårer uppstått. Landet indelades i skyddskårsdistrikt under ombudsmän, oftast f. d. militärer, som ledare. Tillika bildades en militärkommitté af forna officerare, som öfvertog den militära ledningen. Man valde Syd-Österbotten till operationsbas för den blifvande kampen, och till öfverbefälhafvare utsågs f. d. generalen af kavalleriet i ryska armén frih. Karl Gustaf Mannerheim, som under Världskriget kämpat med framgång mot österrikarna, men efter bolsjevikernas seger i Ryssland återvändt till hemlandet. Den länge förberedda striden utbröt i slutet af jan. 1918. De röda bataljonerna besatte 28 jan. Helsingfors, där intet motstånd gjordes. En styrelse tillsattes af 14 personer, bland dem K. Manner, Y. Sirola, E. Haapalainen och O. Tokoi. Den revolutionära myndigheten utsträcktes öfver hela södra F., men en effektiv förvaltning lyckades de röde icke genomföra. De röda gardena styrde och ställde efter behag. Kriget mellan "hvita" (de borgerlige) och "röda" har fått namn af frihetskriget. De röda bataljonerna voro från början talrika, och deras antal ökades genom frivillig anslutning och utskrifning, men en erfaren ledning saknades. De ryska trupperna, på hvilkas stöd de röde litade, utgjorde enligt ungefärlig beräkning omkr. 120,000 man, men dessa truppers krigsvärde var dock genom den fortgående upplösningen i ryska armén starkt nedsatt. Ryssarnas antal minskades oaflåtligt, så att de slutligen voro jämförelsevis fåtaliga. Senaten kunde ej fortsätta sin verksamhet i Helsingfors, men utsåg en 4-mannadelegation, som lyckades ta sig fram till Vasa och där provisoriskt öfvertog styrelsen. Mannerheim, hvars post som öfverbefälhafvare blifvit af regeringen stadfäst och som äfvenledes begett sig till Vasa, hade ingen armé, utan till en början endast skyddskårister till sitt förfogande. Öfver hufvud anslöt sig bondebefolkningen till den hvita sidan, medan industriarbetarna, torparna och allt löst folk sympatiserade med den revolutionära ledningen. Skyddskårerna, som förklarats stå i statens tjänst, saknade mestadels militära vapen, enär innehafvandet af vapen under ryska tiden varit förbjudet. Men Mannerheim litade till deras fosterlandskärlek och mod och gick utan dröjsmål till angrepp mot de ryska kårer, som voro fördelade i södra Österbotten. Genom en djärf öfverrumpling lyckades skyddskårerna 28 jan. bemäktiga sig Vasa stad med omnejd, och resningen fortgick oafbrutet, så att 31 jan. Vasa län var i skyddskårens händer. De demoraliserade ryska trupperna tillintetgjordes eller togos till fånga. Uleåborgs län vanns på samma sätt 1--4 febr., och äfven i Savolaks och Karelen tillbakadrefvos de röde. Gränsen mellan de hvita och röda områdena gick sedermera ungefärligen från trakten s. om Kaskö längs en linje, som sträckte sig s. om Jyväskylä och n. om Heinola och Villmanstrand till Vuoksen och Ladoga. Den nyss färdigbyggda järnvägen Jyväskylä--Pieksämäki upprätthöll förbindelsen mellan Mannerheims trupper i v. och ö. Helsingfors--Petersburgs-banan var de rödes kommunikationslinje. De röde hindrades från en verksam offensiv bl. a. genom resningar söderut i Sibbo och Kyrkslätt, som visserligen kufvades, men till en början togo deras krafter i anspråk. Till Åland gick från Nystad en skyddskårsafdelning i början af febr. och sökte befria landet från den ryska besättning, som innehade de under kriget uppförda befästningarna. Denna