Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Petersburg och med interimsregeringen
öfverenskom om ett manifest af 20 mars 1917, hvari de
gångna årens lagstridiga åtgärder mot F. återkallades
samt en ny regeringsform utlofvades. Provisoriska
regeringen godkände också ett förslag till senat,
som till hälften upptog borgerliga och till
andra hälften socialister, bland de sistnämnde
O. Tokoi, tidigare landtdagens talman, som blef vice
ordf. i ekonomidepartementet. Seyn och Borovitinov
arresterades. M. A. Stachovitj, hvilken ansågs som vän
af F. och var af moderat frisinnad läggning, utnämndes
af interimsregeringen till generalguvernör. Den 1916
valda landtdagen, hvars majoritet var socialistisk,
ville skjuta ryska provisoriska regeringen å
sido och själf genom en lag af 20 aug., kallad
"maktlagen", tillegna sig maktutöfningen i den inre
styrelsen. Oron i samhället växte, hvartill bidrogo
de s. k. vallarbetarna, som voro missnöjda, sedan de
förlorat sin utkomst vid de af ryssarna förut drifna,
men nu afbrutna fortifikationsarbetena. I Helsingfors
rådde under sommaren
1917 en tryckeristrejk. Äfven jordbruksstrejker
utbröto. De lokala kommunalrepresentationerna
i södra F., t. ex. i Helsingfors och Åbo, utsattes
för öfvervåld af folkmassorna. Tokoi drog sig
i aug. från senaten. Nu ingrep Kerenskij, som
var ryska provisoriska regeringens ledande man,
närmast med anledning af maktlagen. Landtdagen
förklarades upplöst (2 aug.), och nya val
utskrefvos. Förgäfves sökte talmannen K. Manner
ånyo sammankalla landtdagen. Han måste vika för rysk
polismakt (29 aug.). Stachovitj begärde afsked,
och till generalguvernör utnämndes (sept.) Nekrasov,
en bland kadettpartiets ledare. Landtdagsval
anställdes (okt.), vid hvilka de borgerlige blefvo
majoritet med 108 representanter emot 92 socialister.
Provisoriska regeringen dukade under för
bolsjevikresningen 7 och 8 nov., och det
ryska kommissariatväldet under Lenin och
Trotzkij uppkom. I F. erkändes den nya ryska
styrelsen icke af landtdagen, och en tid utan
regering följde. Lifsmedelsoroligheter ökade
svårigheterna. Slutligen anförtroddes ledningen af
styrelsen i F. åt P. E. Svinhufvud (27 nov. 1917),
som efter ryska massrevolutionen återvändt från
deportationsorten och vunnit popularitet genom radikal
opposition mot russificeringssträfvandena. Hans
första regeringsåtgärder ledde till F:s
oafhängighet. Landtdagen biföll 6 dec. senatens
förslag af 4 dec. om F:s förklarande för en oberoende
stat. Den unga staten vann erkännande i utlandet:
af Ryssland 4 jan.
1918 (under tysk påtryckning) och därefter af Sverige
(4 jan.), Frankrike, Tyskland och flera andra makter.
Socialisterna trodde sig emellertid kunna nå makten i
förlitan på bistånd af ryska militären och flottan,
som oaktadt alla senatens protester förblefvo i
landet. De visade sin makt i en blodig storstrejk
(nov. 1917), som varade i en veckas tid, hvarunder
många medborgare mördades. "Röda garden" bildades, och
förvirringen tilltog. En mängd butiker plundrades i
Åbo. Men å andra sidan vidtogos åtgärder för att samla
de borgerlige till motstånd. Redan under sommaren
1917 hade lokala s. k. skyddskårer uppstått. Landet
indelades i skyddskårsdistrikt under ombudsmän,
oftast f. d. militärer, som ledare. Tillika bildades
en militärkommitté af forna officerare, som öfvertog den
militära ledningen. Man valde Syd-Österbotten
till operationsbas för den blifvande kampen, och
till öfverbefälhafvare utsågs f. d. generalen
af kavalleriet i ryska armén frih. Karl Gustaf
Mannerheim, som under Världskriget kämpat med
framgång mot österrikarna, men efter bolsjevikernas
seger i Ryssland återvändt till hemlandet. Den länge
förberedda striden utbröt i slutet af jan. 1918. De
röda bataljonerna besatte 28 jan. Helsingfors,
där intet motstånd gjordes. En styrelse tillsattes
af 14 personer, bland dem K. Manner, Y. Sirola,
E. Haapalainen och O. Tokoi. Den revolutionära
myndigheten utsträcktes öfver hela södra F., men
en effektiv förvaltning lyckades de röde icke
genomföra. De röda gardena styrde och ställde
efter behag. Kriget mellan "hvita" (de borgerlige)
och "röda" har fått namn af frihetskriget. De röda
bataljonerna voro från början talrika, och deras antal
ökades genom frivillig anslutning och utskrifning,
men en erfaren ledning saknades. De ryska trupperna,
på hvilkas stöd de röde litade, utgjorde enligt
ungefärlig beräkning omkr. 120,000 man, men dessa
truppers krigsvärde var dock genom den fortgående
upplösningen i ryska armén starkt nedsatt. Ryssarnas
antal minskades oaflåtligt, så att de slutligen voro
jämförelsevis fåtaliga.
Senaten kunde ej fortsätta sin verksamhet i
Helsingfors, men utsåg en 4-mannadelegation, som
lyckades ta sig fram till Vasa och där provisoriskt
öfvertog styrelsen. Mannerheim, hvars post som
öfverbefälhafvare blifvit af regeringen stadfäst och
som äfvenledes begett sig till Vasa, hade ingen armé,
utan till en början endast skyddskårister till sitt
förfogande. Öfver hufvud anslöt sig bondebefolkningen
till den hvita sidan, medan industriarbetarna,
torparna och allt löst folk sympatiserade med
den revolutionära ledningen. Skyddskårerna, som
förklarats stå i statens tjänst, saknade mestadels
militära vapen, enär innehafvandet af vapen under
ryska tiden varit förbjudet. Men Mannerheim litade
till deras fosterlandskärlek och mod och gick
utan dröjsmål till angrepp mot de ryska kårer,
som voro fördelade i södra Österbotten. Genom
en djärf öfverrumpling lyckades skyddskårerna
28 jan. bemäktiga sig Vasa stad med omnejd, och
resningen fortgick oafbrutet, så att 31 jan. Vasa
län var i skyddskårens händer. De demoraliserade
ryska trupperna tillintetgjordes eller togos till
fånga. Uleåborgs län vanns på samma sätt 1–4 febr.,
och äfven i Savolaks och Karelen tillbakadrefvos de
röde. Gränsen mellan de hvita och röda områdena gick
sedermera ungefärligen från trakten s. om Kaskö längs
en linje, som sträckte sig s. om Jyväskylä och n. om
Heinola och Villmanstrand till Vuoksen och Ladoga. Den
nyss färdigbyggda järnvägen Jyväskylä–Pieksämäki
upprätthöll förbindelsen mellan Mannerheims trupper
i v. och ö. Helsingfors–Petersburgs-banan var de
rödes kommunikationslinje.
De röde hindrades från en verksam offensiv
bl. a. genom resningar söderut i Sibbo och Kyrkslätt,
som visserligen kufvades, men till en början togo
deras krafter i anspråk. Till Åland gick från Nystad
en skyddskårsafdelning i början af febr. och sökte
befria landet från den ryska besättning, som innehade
de under kriget uppförda befästningarna. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
