skyddskår hade en viss framgång, men afslöt sedermera ett kapitulationsfördrag 21 febr., hvarefter Åland besattes af svenska trupper, som dock, efter det att ryssarnas utrymning af ögruppen fullbordats, 15 mars började återföras till Sverige (se Ålandsexpeditionen 1918). Emellertid hade Mannerheims armé vunnit ökad styrka. 1878 års upphäfda värnpliktslag förklarades ega kraft, och uppbåd anställdes. Bristen på vapen och ammunition afhjälptes genom sändningar från Tyskland. 25 febr. anlände sjöledes till Vasa Preussiska jägarbataljonen 27, nu befriad från tysk tjänst. Manskapet fördelades som befäl på regementena. Svenska regeringen förhöll sig tillbakavisande och tillät icke ens transitering af vapen, men af frivilligt manskap bildades "Svenska brigaden", som upptogs i Mannerheims armé. Dess styrka nådde aldrig högre än 500 man. Enskilda svenska officerare inträdde därjämte, efter vunnet afsked, i Mannerheims armé, där de särskildt utförde värdefullt stabsarbete. I midten af mars gaf Mannerheim sin nyskapade armé order att rycka söderut för att taga Tammerfors, som var en af de rödes hufvudorter. Tammerfors omringades efter skarpa strider och kapitulerade 6 april. De ryske bolsjevikernas planer att framkalla en massrevolt bland arbetarna i Tyskland hade under tiden strandat; militärmyndigheterna hade behärskat situationen, och de tyska trupperna hade framträngt ända till Narva. Bolsjevikerna blefvo då tvungna att ingå freden i Brest-Litovski 3 mars 1918, hvari rådsregeringen erkände sig neutral i fråga om den finländska kampen. Numera hade de tyska militära myndigheterna fria händer att bistå de hvite i Finland. Tyska riksdagens utrikesutskott fattade beslut om hjälpaktion till F. Det definitiva fördraget, som förutsatte mycket stora handelsförmåner för tyska medborgare i F., undertecknades 7 mars. Tysklands ställning i ö. till ententen och dess planer var därvid en väsentlig orsak. Ententen ville öppna en ny front i Ryssland med stöd af den nybyggda Murmanbanan, och gentemot dessa planer skulle F. tjäna tyskarna som motvikt. F:s sändebud vid underhandlingarna var professor Edvard Hjelt. En mindre tysk eskader afgick från Kiel till Åland, och ett landstigningsdetachement landsattes 7 mars på Eckerö. En större tysk styrka, kallad "Östersjödivisionen", sammandrogs i Danzig under general R. von der Goltz och afgick till Hangö, där den landade 3 april. Den ryckte, omkr. 12,000 man stark, fram längs kusten till Helsingfors. Kommissariatregeringen grep vid blotta ryktet om tyskarnas annalkande till flykten och begaf sig till Viborg, men de kvarblifne röde gjorde ett förtvifladt motstånd. Helsingfors föll 12--13 april i tyskarnas händer. En tredje tysk truppstyrka om 3,000 man landsteg 5 april under öfverste von Brandenstein vid Lovisa, ryckte norrut och besatte 19 april Lahtis, hvarigenom järnvägsförbindelsen Petersburg--Helsingfors afbröts och samverkan med Mannerheim möjliggjordes. Efter Tammerfors' fall bildade Mannerheim en östarmé, slutligen omkr. 30,000 man, som fick till uppgift att taga Viborg, då en väl försedd fästning med en besättning af omkr. 20,000 man, delvis ryssar. Sedan Viborg cernerats, skredo de hvite till stormning natten 28--29 april och togo staden. De röde i västra F. hade samlat sig till ett antal af omkr. 40,000 man för att vid Lahtis bryta sig igenom och få vägen fri österut. Men von Brandenstein försvarade staden, och efter flera dagars strider (29 april--2 maj) måste de röde, ansatta i ryggen af v. der Goltz' trupper, sträcka vapen; omkr. 20,000 fångar togos. Därmed var upproret kufvadt. 16 maj 1918 intågade Mannerheim i spetsen för sin armé, hälsad med jubel, i Helsingfors. Landtdagen sammanträdde nu åter, i maj 1918 i Helsingfors, men genom att deltagarna i upproret voro uteslutna, minskad till omkr. 100 medlemmar. P. E. Svinhufvud utsågs till riksföreståndare (18 maj). Därefter upptogs frågan om F:s regeringsform. En monarkisk stämning visade sig nu på många håll. 9 okt. valdes prins Fredrik Karl af Hessen, kejsar Vilhelm II:s svåger, till F:s konung. Planens genomförande hindrades dock genom Tysklands nederlag i Världskriget, som föranledde Fredrik Karl att (dec.) afsäga sig kronan. Äfven Svinhufvud ansåg sig under de nya förhållandena böra afgå, och landtdagen valde 12 dec. 1918 till hans efterträdare Mannerheim. Den nye riksföreståndaren anknöt förbindelser med ententemakterna och lyckades därigenom genomföra förbättrade lifsmedelsförhållanden. Landtdagen fann sig ej kunna fortbestå i stympad form, och nya val föranstaltades i mars 1919. Nya partibenämningar uppkommo nu. De forna gammal- och ungfennomanerna fördelade sig nämligen i samlingspartiet (Kokoomuspuolue) och framstegspartiet (Edistyspuolue). Agrarerna (l. maalaispartiet; Maalaisliitto), som ifrigt motsatt sig införandet af monarkisk statsform, vunno ökadt inflytande. Valen gåfvo som resultat för samlingspartiet 28, framstegspartiet 26, svenska folkpartiet 22, maalaispartiet 42, de kristlige arbetarna 2 och socialisterna 80. Maalaispartiet, som kämpade för småbrukarnas klassintressen, bildade jämte framstegspartiet centern, som ville ställa sig medlande och närmade sig till det socialdemokratiska partiet. En mängd nya lagar antogs, men hufvudintresset rörde sig kring den nya, republikanska regeringsformen, som affattades i radikalt demokratisk riktning och antogs 17 juli 1919. Därefter förrättades val af president, hvilket enligt regeringsformen för framtiden tillkom af folket utsedda valmän, men första gången undantagsvis skedde genom representationen. Valet utföll sålunda, att presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen Kaarlo Juho Ståhlberg erhöll 143 röster, medan 50 tillföllo Mannerheim. För Ståhlberg (ungfinne) röstade framstegspartiet, agrarerna och socialdemokraterna, för Mannerheim samlingspartiet och svenska folkpartiet. Styrelsen öfverlämnades åt ett statsråd, bestående af ministrar under ledning af en ministerpresident. Ett i egentlig mening parlamentariskt statsskick uppnåddes icke. Ministerpresidenter togos växlande från de borgerliga partierna: L. J. Ingman, K. Castrén, J. H. Vennola, R. Erich, J. H. Vennola, A. K. Cajander och K. Kallio. Utrikespolitiken vållade svårigheter. Då Ryssland i nov. 1918 angrep Estland, utrustades i F. en frivillig hjälptrupp, som bidrog till ryssarnas tillbakavisande. Äfven i Ingermanland och ryska Karelen (1920 och 1921; se Karelen. Suppl.)