ord. möte inväljas på lifstid bland personer, som genom konstnärlig eller konstskriftställarverksam-het eller annars gjort sig däraf förtjänta. Antalet medlemmar bör vara minst 10, men får icke öfver-skrida 20. Akad. företräder Finska konstföreningen i alla dess angelägenheter och eger beslutanderätt i alla densamma rörande frågor (utom val af revisorer och beviljande af decharge, som förrättas på föreningens årsmöten, samt vården af föreningens donerade kapital, hvilken omhänderhas af ett förvaltningsråd). Flera af akad:s praktiska arbetsuppgifter handhas af nämnder, såsom museinämnden för konstsamlingarna i Ateneum (Finska konstföreningens egna, Antellska konstsamlingarna och staten tillhörande konstverk) och de Sinebrychoffska samlingarna eller skolnämnden för Finska konstföreningens ritskola. T. Stz. Finlands litteratur. 1. Den svenskspråkiga litteraturen. Samtidigt med att den främste representanten för romantiken, den åttioårige Zakarias Topelius, afled 1898, bortrycktes äfven Karl August Tavaststjerna, den förnämste af de yngre, grundläggaren af den moderna verklighetsskildringen på prosa och den, som bröt med efterromantiken inom poesien. Han ledde utvecklingen från snoilskyansk genremålning fram till en individuell lyrik i släkt med 1890-talets rikssvenska renässans, och en del af hans senare novellistik visar en liknande fördjupning i psykologien. Efter hans bortgång har Mikael L y-b e c k varit den mest inflytelserike af detta släktled. Hans intellektuella, formellt behärskade, starkt analytiska berättelser och hans ordknappa lyrik, i hvilken både personlig känsla och ofärds-årens stämningar fått uttryck, karakterisera epoken. Lybeck tillhör ingen bestämd skola, om man också hos honom kan se förskjutningen från realism till symbolkonst, och detta är äfven fallet med den skara unga författare, som framträdde omkr. 1900 och som gåfvo särskildt den svenska poesien en ny blomstring. Af dem eger Arvid Mörne den största omfattningen och har den största nationella betydelsen. Från början stämningslyriker, greps han snart af de samhälleliga sträfvandena, men lämnade efter några år med djup missräkning den socialdemokrati, åt hvars agitation hans dikt gett uttryck. Ännu starkare än förut drogs han nu till motiv från hembygden (Nyland) och skärgården, och med detta ämnesval förenade han snart en med allvar och lidelse förkunnad tendens: striden för den svenska stammen och dess framtid i Finland. I sitt estetiskt ej helt harmoniska, men eggande och fängslande författarskap, som för ungdomen varit ledande, har han gett det fullständigaste litterära uttrycket för det nu lefvande svenska Finland. Eeflexionslyriken, men äfven samtidssatiren och naturstämningen, har odlats af Hjalmar Procopé, samkänsla med naturen, innerliga stämningar tona hos Jakob Tegengren, medan N i no Euneberg (f. 1874) är idédiktare och mystiker. Versvirtuosen bland sina jämnåriga är Bertel Gripenberg, i hvars fasta och glänsande form bilder och bikter ges af ungdomlig älskogslidelse, Tavastlands ödsliga och mäktiga natur, striden mot de röde, stoltheten öfver att vara svensk. Äfven 1910-talet har medfört en rad nya debutanter, och den svenskspråkiga litteraturen visar för närvarande en kraftig växt i olika riktningar. Hufvudsakligen har det nu varit prosan, som odlats, och denna litterära form har fått en tidigare aldrig uppnådd lätthet, klarhet och säkerhet. -- Tiden efter storstrejken 1905 kännetecknades framför allt af misströstan och tvifvelsjuka, framkallade af de grusade nationella förhoppningarna, och däraf härrör grundstämningen hos de unga Helsingforsdebutanterna, hvilka, emedan de verkade viljelösa iakttagare, kallades "flanörer" eller "dagdrifvare", det senare titeln på ett karakteristiskt verk af Torsten Helsingius (f. 1888), som skildrade pessimismen under denna period; en rikssvensk författare, som öfvade påverkan, var Hjalmar Söderberg. Indignerad, satirisk samhällsskildring lämnade Rikard Malmberg (f. 1877, signaturen Gustaf Alm); de unga kotteriernas olust och trötthet återgaf Ture Janson (f. 1886, äfven poet). Motsatsen mellan kultur och natur har varit hufvudtemat för Henrik Hildén (f. 1883). Runar Schildt (f. 1888), en elegant berättare, har i noveller och dramatiska arbeten ådagalagt en betydande psykologisk förmåga och en mångsidighet, som fört honom fram i första ledet. -- För sig stå realisterna John William Nylander (f. 1869) och Eirik Hornborg (f. 1879). -- Äfven i Finland börjar kvinnornas insats i litteraturen att bli allt större; af de mera kända kunna nämnas novellisten Sigrid Backman, Josefina Bengts, som skildrar folklif, romanförfattarinnorna fru Kersti Bergroth och J. A. Strindbergs dotter Karin Smirnoff samt bland skaldinnorna Greta Langenskjöld (religiös diktning) och den expressionistiska Edith Södergran (1892--1923). Det yngsta släktledets mest beaktansvärda skalder äro den klassicistiske Ragnar Ekelund (f. 1892) och den inspirerade lyrikern Jarl Hemmer (f. 1893), som äfven gett en roman från inbördeskriget. Den af K. G. Estlander 1876 uppsatta "Finsk tidskrift" har varit af stor betydelse för det litterära lifvet. De ungas organ under de senaste tjugu åren ha varit "Euterpe" (1902-05) och "Argus" (1908-11, sedan fortsatt under namnet "Nya Argus"), af hvilkas medarbetare må nämnas, utom Werner Söderhjelm, litteraturhistorikerna Gunnar Castrén (f. 1878), Olaf Homén (f. 1879) och Emil Zilliacus (f. 1878, äfven skald) samt den originelle humoristen Gustaf Mattson (1873-1914). Se O. Homén, "De nya författarna" (1915), Ruth Hedvall, "Finlands svenska litteratur" (1917), och W. Söderhjelm, "Utklipp om böcker", III:1 (1920). 2. Den finskspråkiga litteraturen har visat allt större andlig lifaktighet och snabbt stigande produktivitet på alla områden. Mest och framgångsrikast ha prosaberättelsen och romanen odlats, därefter lyriken och minst dramat. Af de äldre prosaförfattarna kvarstod Juhani Aho (1861-1921) till sin lefnads slut i främsta ledet. Han offentliggjorde under sina sista lefnadsår den romantiskt färgade ödemarksskildringen "Juha" (1911), skärgårdsberättelsen "Omatunto" (1914), den fredsidén omhuldande "Rauhan erakko" (1915) samt den lyriskt färgade cykeln