901 Flygvapnet 902 rar samt 5 jaktflyggrupper (groupes d'aviation de chasse) om 4 eskadrar, afdelade till observations-flygförbanden. Observationsstyrkan består af 5 reg. observationsflygare (spanare) med tills. 54 eskadrar om 2 flygafdelningar (med 8 flygplan i hvarje). Flygtrupperna utom Europa omfatta 3 reg. och l flyggrupp med 26 eskadrar i Nord-Afrika. Arbets-afdelningarna lämna erforderlig arbetspersonal till flygskolor och -verkstäder. Af hela antalet (220) eskadrar voro vid 1922 års slut 146 organiserade. Englands flygvapen, som i motsats till öfriga staters är organiseradt i ett särskildt statsdepartement (Air ministry), jämställdt med armén och flottan, har en jämförelsevis svag fredsstyrka, hufvudsakligen afsedd för garnisonstjänst i Indien och kolonierna, jämte depå- och utbildningsanstalter i moderlandet, men en starkare reservstyrka, afsedd att vid krigsutbrott bringa upp flygvapnet till erforderlig styrka. Enligt plan skola de aktiva flygstridskrafterna utgöras af 52 flygeskadrar (squadrons), omfattande i regel 3 flygafd. om 4 flygplan (utom reservplan). Af dessa eskadrar äro f. n. (1923) 34 uppsatta (10 i hemlandet och 24 i kolonierna). Härtill kommer en ersättningsreserv af 20 eskadrar till hemortens försvar, ingående i af parlamentet för detta ändamål 1922 beviljade 500 nya flygplan. Personalstyrkan utgör f. n. 3,076 officerare och 28,100 underofficerare och manskap m. fl. En reserv af 700 officerare och 12,000 öfriga skall organiseras före 1925. Rysslands flygvapen, som vid Världskrigets slut var fullständigt desorga-niseradt, återuppsattes delvis under inbördes- och polska kriget och genomgår f. n. en fullständig nydaning. Detsamma skall bilda en själfständig försvarsgren efter engelskt mönster. Enligt organisationsplanen, som beräknas kunna genomföras under loppet af de närmaste tre åren, skulle luftstrids-krafterna komma att omfatta 3,000 "flygfartyg", af hvilka omkr. 400 (till en stor del tyska, engelska och italienska flygplan) äro färdiga. Något närmare är icke bekant. - Af de nordiska staterna är Finland den enda, som tills dato har sina luft-stridskrafter formerade till ett separat militärt organ, som är direkt underställdt försvarsministern. Luftstridskrafterna sortera under en särskild, försvarsministern underställd chef, som under sig har en å 4 af delningar (personal-, taktisk, teknisk och ekonomisk) uppdelad stab. Luftstridskrafterna utgöras af luftbataljonen vid Sandhamn (Helsingfors), dit förär- och spanarskola, reparationsverkstäder och ballongkompani äro förlagda, samt af flygstationer vid Utti, Viborg, Sordavala och Per-kajärvi. - Om Sveriges och öfriga staters flygvapen se redogörelsen för dessas försvarsväsen (i SuppL). Uppgifterna om antalet flygenheter (flygförband) m. m. hållas dock af en del krigsstyrelser hemliga. - Om flygmaterielens utveckling efter Världskriget se Flygplan. Suppl. Det marina flygväsendet (marina flygvapnet) kom till stånd senare och utvecklades i allmänhet långsammare än flygväsendet till lands. Början till vapnets organisation gjordes af England 1912. Den s. å. uppsatta flyg-kåren omfattade nämligen utom arméafdelningen äfven en marinafdelning (Navy wing), hvarjämte en marinflygskola öppnades och sjöflygplan inköptes från utlandet. Sommaren 1914 skildes engelska marinflygväsendet h. o. h. från arméns och kom att bilda en särskild organisation (Royal nåväl air service), i samband hvarmed ett särskildt flygdepartement upprättades inom amiralitetet. Vid krigsutbrottet egde England 45 vattenflygplan (utom reserv- och skolplan). Personalen utgjordes af 50 officerare och 550 öfriga. Ett stort antal flygstationer för de marina luftstridskrafternas räkning hade då anlagts utefter engelska kusten. Franska marina flygvapnet började uppsättas på hösten 1912 närmast som en följd af sjöflygplanens under täflingarna i S:t Malö, i aug s. å., ådagalagda prestationer, särskildt den lyckade öfversjö-flygningen till den 145 km. aflägsna ön Jersey. Det nybildade vapenslaget organiserades dock först i febr. 1913. Det ställdes under egen chef, tjänstgörande i marinministeriet. En marinflyg-central anlades vid Fréjus, och kurser för marinflygare anordnades, hvarjämte en del sjöflygplan inköptes från franska firmor. Utvecklingen synes dock ha gått långsamt. Ännu på hösten 1913 var antalet flygförare i aktiv tjänst endast 7. 1 aug. 1914 egde marinflygvapnet inalles 8 sjöflygplan. I nov. 1918 hade detta antal ökats till 1,264. Tyskland koncentrerade sina ansträngningar på anskaffandet af motorballonge" (luftskepp) och intog med afseende på sjöflygplan länge en af-vaktande hållning. 1913 började dock, sedan det lyckats tyska flygplansindustrien att tillverka goda sjöflygplan, den s. k. marinflygafdelningen organiseras. Denna förlades till Putzig (vid Danzig), där en flygstation upprättades. . Sedermera anlades ytterligare l sådan station på östersjökusten och 2 på Nordsjökusten, men på grund af den knappa personaltillgången kunde ända till på hösten 1914 endast den förstnämnda bemannas. Vid krigsutbrottet räknade vapenslaget omkr. 20 officerare och 160 underofficerare och manskap samt omkr. 20 flygplan. Af öfriga i kriget deltagande makter hade vid nämnda tid Ryssland och Österrike ett organiseradt marinflygvapen, hvarom dock närmare uppgifter saknas. De österrikiske marinflygarna synas ha varit mycket väl utbildade och flygplanen goda. Vapnets insats blef äfven, trots personalens och flygplanens fåtalighet, af icke ringa betydelse efter Italiens inträde i kriget. Äfven det italienska marinflygvapnet synes ha varit väl organiseradt. I fråga om vapenslagets utveckling under Världskriget erbjuda Tysklands och Englands marina flygvapen, såsom de förnämsta, största intresset. Det marina flygvapnets uppgift ansågs redan före krigets utbrott vara strategisk och taktisk spaning samt, i fråga om anfall mot kustbefästningar, artillerieldledning. Anfallsföretag öfver hafvet ansågos erfordra större aktionsradie och bärkraft, än hvad sjöflygplanen kunde åstadkomma, hvarför utförandet af dylika företag borde öfverlämnas till motorballongerna. De första luftraiderna öfver hafvet (mot England) utfördes också med Zeppelinluft-skepp. I samma mån som Englands luftförsvar organiserades och utvecklades, utsattes dock de sårbara och svårersättliga luftskeppen för allt större risk att nedskjutas. Detta framkallade nya konstruktioner af tyska flygplan (såväl land- som sjöflygplan), egnade för dylika själfständiga före-