903 Flygvapnet 904 tag, och efter hand utvecklades det tyska marina flygväsendet till ett offensivt vapen, som, sedan nya, flygstationer upprättats på belgiska kusten, användes till bombardering af såväl engelska kusten som de i södra Nordsjön och Kanalen opererande engelsk-franska sjöstridskrafterna. Äfven det engelska marina flygvapnet utvecklades till ett anfallsvapen, som kom till användning för bombardering af tyskarnas dockor, hamnanläggningar och kust-försvarsanordningar å belgiska kustlandet liksom ock för anfall mot tyska sjöstridskrafterna (äfven undervattensbåtar). Därvid använde engelsmännen äfven transport af sjöflygplan å till moderfartyg för dylika apterade lätta kryssare, såsom vid raiden mot Kuxhaven i dec. 1914. Sedermera tilldelades vissa stridsfartyg sjöflygplan. Gifvetvis gåfvo dessa å ömse håll utförda anfallsföretag anledning till talrika strider såväl mellan luftfartyg inbördes som mellan flygplan och örlogsfartygens samt kustbefästningarnas luftvärnskanoner. Under krigets fortgång fingo de tyska marina luftstridskrafterna en ny stridsverksamhet, nämligen att förhindra motståndarens flygspaning, särskildt öfver hans egna utlagda vidsträckta minfält och mot tyska flottans stödjepunkter. Slutligen kom äfven ett nytt anfallsmedel, torpedflygplanet, som i st. f. bomber medförde en torped för anfall mot fartyg, till användning, ehuru i ganska liten skala, men därmed var grunden lagd till det alltmera betydelsefulla torpedflygvapnet. - De uppgifter, som enligt erfarenheterna från Världskriget sålunda tillkomma det marina flygvapnet, äro strategisk spaning (f j ärrspaning), taktisk spaning (närspaning), artillerield-ledning, bombardering, torpedering och luftstrid. Därtill komma såsom sekundära uppgifter bl. a. uppbringande af handelsfartyg, eskortering af transportfartyg m. m., öfverförande af mindre truppkontingenter för besättande af signalstationer m. m. samt oskadliggörande af minor. - Gifvet är, att med denna utvidgning af flygvapnets uppgifter vid sjökrigföringen organisationen skulle i hög grad utvecklas under kriget. Sålunda ökades redan i krigets början tyska marinfly gaf delningens styrka, och afdelningen uppdelades på l:a flygafdelningen, hvars verksamhet var förlagd till Östersjön (med detachement i de turkiska farvattnen), och 2:a flygafdelningen med verksamheten förlagd till Nordsjön. Därtill kom en af frivilliga marinflyg-kåren uppsatt fly gaf delning, som förlades till Flandern. Antalet flygstationer ökades högst betydligt. Vid krigets slut uppgick antalet flygplan till omkr. 2,500 och personalstyrkan till 18,000 man. Engelska marinflygväsendet undergick flera organisationsförändringar under kriget. Viktigast var det ofvannämnda skapandet i dec. 1917 af ett alldeles fristående, från armén och marinen skildt luft vapen (Royal air force), gemensamt för lar dt- och marinflygvapnet, som bildade ett statsdepartement. Vid tiden för marin- och arméflygvapnens sammanslagning bestod marinflygvapnet af 1,246 flygplan och en personal af omkr. 4,760 officerare och 45,000 underofficerare och manskap. Vid Världskrigets början var den marina flygma-terielen föga utvecklad. Den ledarställning, som Frankrike vid denna tid intog, hvad arméflygväsen-det beträffar, sträckte sig ej till det marina flygväsendet, som i England och Tyskland till om- fattningen öfverträffade Frankrikes. Det öfvervägande antalet af befintliga sjöflygplan var af flottörtyp. I Frankrike voro vid krigsutbrottet 1914 sjöflygplan af typerna Nieuport och Voisin de mest företrädda. Dessutom förekommo typerna Bréguet och Caudron - äfven de med flottörer (små ponto-ner). De franske konstruktörerna, som i motsats till de tyske ansågo flottörtypen mindre sjövärdig, öfvergaf vo emellertid snart nog denna och började i stället nästan uteslutande konstruera egentliga flygbåtar (se Flygplan. Suppl., sp. 893). Så tillkommo, allt under det att franska marinflygväsendet hastigt svällde ut, typerna F. B. A. (Franco-British-Aviation), Donnet, Denhaut m. fl. med alltjämt växande motorstyrka. 1917 framkom typen Tellier-canon, en med en 47 mm. snabbskjutande kanon utrustad flygbåt, afsedd för undervattensbåtsjakt. Motorstyrkan ökades småningom upp till omkr. 350 hästkrafter på en-motoriga flygbåtar. Vid stilleståndet voro under byggnad Tellier-flygbåtar med till 250 hkr motorer och 75 mm. kanoner. Projekt voro uppgjorda för mera sjövärdiga typer med 1,000-1,200 hkr. Förenämnda typer voro hufvudsakligen afsedda för spaning. För jaktflygning funnos .äfven lätta ensitsiga flygbåtar (Sopwith, Hanriot, Spad). England egde aug. 1914 sjöflygplan hufvudsak-ligast af typerna Avro och Sopwith (flottörer) med motorstyrka 100-150 hkr. De typer, som under krigets första år mest kommo till användning, voro flottörflygbåtar af Shorts konstruktion med en motorstyrka af omkr. 260 hkr. Shortplanen voro de första flygplan, som konstruerades med bakåt fällbara vingar, hvarigenom de blefvo lättare att hysas ombord i aeroplan-moderfartyg. Äfven engelsmännen öfvergingo snart nog till byggandet af egentliga flygbåtar. Den mest använda flygbåtstypen var den s. k. F. 5-typen, urspr, konstruerad af en engelsk marinflygare, commander Porte. F. 5 hade 2 motorer om hvardera 260 hkr, en besättning af 5 man, hvaraf 2 kulspruteskyttar (bombkastare), radio o. s. v. och tog verksam del i striden mot u-båtarna. Ang. organisationen af det engelska marinflygväsendet se sp. 901-902. De tyska sjöflygplanen voro under hela kriget till öfvervägande del, för att ej säga uteslutande, konstruerade som flottörflygplan. Tyskarna ansågo, att med denna typ vanns större sjövärdighet, hvilket var nödvändigt för dem, då deras operationer måste företagas på långt afstånd från egna baser och de ofta tvingades gå ned i öppna sjön. Det mest förekommande tyska sjöflygplanet var typen Friedrichs-hafen med en motorstyrka af 150-220 hkr. Under krigets senare skede utgjorde sjöflygplanet Hansa-Brandenburg genom sina öfverlägsna flygegenskaper (bl. a. uppgick farten till 170 km., i timmen) en farlig motståndare för de i Kanalen uppträdande engelska och franska sjöflygplanen. - De ledande europeiska ländernas flygplanskonstruktioner ha mer eller mindre troget följts af öfriga länder, med undantag af Amerika, hvars resurser tillåtit detsamma mera själfständiga idéers utförande. Bland amerikanska sjöflygplan märkas speciellt Curtissflygplanen, som till att börja med konstruerades ensitsiga, men under kriget ökades i storlek. Så hade Navy Curtiss-typen, med hvilken den första Atlantflygningen utfördes, 3 Libertymotorer (amerikanska) om tillsammans 1,000 hkr.