909 Foderlosta-Fodervärde 910 Foderlosta, bot. Se Z erna. Fodervälla, bot., svenskt namn på Symphytum asperrimum. Fodervärde, landtbr. Under inverkan af de grundläggande kemiska undersökningarna vid slutet af 1700-talet gjorde "den rationella landthushållnin-gens fader" A. Thaer (se denne) en uppskattning af de vanligast använda fodermedlens näringsvärde på grund af deras genom analys fastställda innehåll af närande ämnen ("växtlim", stärkelse och "slemsocker"). Detta värde angafs genom den mängd af fodermedlet, som innehöll samma summa af de närande ämnena som 100 skålpund hö, och betecknades som fodermedlens hövärde-ekvivalenter. Denna värderingsmetod fick till en tid användning vid beräkningar af husdjurens utfodring, men sedan Liebig (se denne) omkr. 1840 framställt den läran, att fodrets näringsverkan beror af dess kväfvehal-tiga och kväfvefria organiska beståndsdelar och att dessa ämnesgrupper fylla olika uppgifter, de förra som material för kroppstillväxten ("plastiska ämnen"), de senare för förbränningen vid andningen ("respirationsmedel"), ansågs det oriktigt att uttrycka näringsvärdet med en summa af dessa i växlande proportioner förekommande näringsämnesgrupper, hvarför hövärdeberäkningen öfvergafs. Man började nu utröna djurens behof af de olika organiska näringsämnena (ägghvita, fett och kolhydrat) och hålla kontroll öfver, att utfodringens sammansättning skulle motsvara detta behof, samt beräkna fodermedlens penningvärde på grund af deras innehåll af dessa ämnesgrupper. Då en vanlig utfodring i allmänhet innehöll omkr. 6 gånger så mycket af kväfvefria ämnen (fett och kolhydrat) som af kväfvehaltiga (ägghvita) samt af de förra fett hade omkr. 2,4 högre förbrännings-värde än kolhydrat, införde J. Kiihn (se denne) en uppskattning i näringsenheter, beräknad så, att halten af ägghvitämnen multiplicerades med 6, fett med 2,4 och kolhydrat med 1. Detta värdeförhållande motsvarade dock ej det värde, som kunde beräknas på grund af vanliga kraftfodermedels marknadspris. Därför föreslogos andra värdefaktorer, och slutligen enades man i Tyskland 1904 om att använda värdeskalan 2 : 2 : l, d. v. s. värdera ägghvita och fett hvardera till dubbla värdet mot kolhydrat. Summan af halterna af de 3 ämnesgrupperna multiplicerade med hvarderas värdefaktor har sedan enligt M. Mserckers (se denne) förslag betecknats som summa kolhydratsenheter. Denna värdeberäkning har funnit rätt allmän användning vid jämförelse mellan priset på olika fodermedel och ersättning för underhalt i levererade kraftfodervaror. Sedan näringsfysiologiska undersökningar visat, att de tre näringsämnesgrupperna, ägghvitämnen, fett och kolhydrat, kunna ersätta hvarandra i djurens näring i öfrigt utom för bildning af ägghvit-artade och öfriga kväfvehaltiga ämnen, upptogs åter tanken att uttrycka foders näringsvärde genom ett tal, som uttrycker dess värde för åstadkommande af animala produkter, eller dess produktionsvärde. Detta har förverkligats på 3 olika vägar. a. Foderenhetsberäkning. På 1880-talet började dansken N. J. Fjord genom utfodringsförsök (se Utfodring) med gödsvin och mjölkkor utröna, hvilka mängder behöfdes af olika fodermedel för att ersätta hvarandra i husdjurens utfodring, utan att djurens näringstillstånd eller produktion ändrades, och på grund däraf uppställdes ersättningstal för de särskilda fodermedlen. I och för ekonomiska beräkningar började man snart använda dessa ersättningstal i förhållande till l danskt pund vanlig kraftfoderblandning, hvilket 1886 i A. Svendsens "Fodringslsere" började betecknas som foderenhet. Detta beräkningssätt har sedan funnit allmän användning i de skandinaviska länderna och i samband med kontrollföreningarna öfverallt i andra länder, där dessa vunnit insteg. Genom fortsatta utfodringsförsök, utförda af det danska Försökslaboratoriet och af Nils Hansson (se denne) vid svenska Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, har foderenhets-värdet närmare utbildats och bestämts för ett stort antal (öfver 70) fodermedel samt tillika pröfvats genom resultaten vid den af de nordiska ländernas många kontrollföreningar under ett kvartsekel utförda kontrollen öfver hundratusentals mjölkkors och svins produktion i förhållande till foderförbrukning. Foderenheten, sådan den på grund däraf formulerats, framför allt af N. Hansson, betecknar numera näringsvärdet hos l kg. normalt korn eller l,i kg. torrsubstans i foderrotfrukter, och erfarenheten har bekräftat den af Hansson 1902 gjorda uppskattningen af foderbehofvet för djurens kroppsunderhåll till l foderenhet för 150 kg. lefvande vikt och för kornas mjölkalstring till l foderenhet för 3 liter mjölk. - Vid gödning af svin ha vissa fodermedel till följd af dessa djurs stora förmåga att tillgodogöra fodrets kolhydrat till fett-bildning och ringa förmåga att smälta cellulosa visat sig ega ett något annat värde än för mjölkproduktion, hvarför foderenhetsvärdet för detta ändamål brukar uttryckas i förhållande till l kg. korn, som är ett för svingödning särskildt lämpligt fodermedel, och betecknas då som kornvärdeenhet. Foderenheten har blifvit det i de skandinaviska länderna allmänt använda uttrycket ej blott för fodermedlens bruksvärde i förhållande till hvarandra och vid olika produktionsriktningar, utan äfven för djurens näringsbehof. Genom att de utfodringsnormer, som användas i de nordiska länderna, uttryckas i detta värdetal, ha dessa normer blifvit så enkla, att de kunnat vinna den vidsträcktaste praktiska användning. b. Stärkelsevärde. Något senare än fo-derenhetsberäkningen uppställdes, offentliggjorde tysken 0. Kellner (se denne) 1905 en beräkning af fodermedlens relativa värde, grundad på deras vid utfodringsförsök med gödoxar funna näringsverkan. Han fastställde den mängd kroppsfett, som kunde bildas af 100 gram af olika assimilerade näringsämnen i produktionsfodret med stärkelses fettbildande förmåga som enhet, och han beräknade stärkelsevärdet för ägghvita till ......................................... 0,94 fett i stråfoder, agnar och rotfrukter............ l,91 » » säd.............................................. 2,12 » » oljerika frön ................................. 2,4i kväfvefria extraktämnen och växttråd ......... l,oo Emedan de smälta näringsämnena komma olika fullständigt till godo för fettbildningen i olika