935 Folkminnen 936 onyttigt teoretiserande utan grund i erfarenheten. Dock ha ej sällan de båda riktningarna befruktande inverkat på hvarandra. Äldre tiders vetenskapliga åskådningar, metoder och medikament, hvilka läkarna öfvergett, ha mången gång trängt ned bland folket och länge kvarhållits i folkmedicinen. Utmärkande för denna är f. ö., att den, i likhet med forna tiders vetenskapliga medicin, ofta använder många och mycket sammansatta läkemedel, medan de nutida läkarna i allmänhet eftersträfva enkelhet i medikament och sjukbehandling. Den vetenskapliga medicinen å sin sida mottar ännu i våra dagar impulser från iakttagelser inom folkmedicinens område. Många af våra läkemedel härröra ur denna källa, och nya möjligheter erbjuda sig alltjämt, då naturens skattkammare är snart sagdt outtömlig, ännu icke på långt när genomforskad, och då bland naturfolken samlandet af empirisk erfarenhet oaflåtligt pågår. Forskningsresande veta alltjämt att berätta, huru-ledes i Ostindien, Afrika och annorstädes infödda "doktorer" ej sällan bota svåra sjukdomar med för oss ännu alldeles okända läkemedel. Ett intressant exempel på, med hvilken träffsäkerhet folkmedicinen arbetar (om än därtill åtgå långa tider), lämna åtskilliga af våra bandmaskmedel, som uppletats af olika naturfolk: en del europeiska ormbunkrötter, koso 1. kusso i Abessinien, ka-mala på Filippinerna, rhizoma Panna i Kaplandet. Samtliga ha de vid kemisk undersökning visat sig innehålla verksamma ämnen med mycket likartad byggnad (derivat af floroglucin-smörsyra). Att folkmedicinen sedan gammalt rör sig med en hel del vidskepliga föreställningar och kurer, har sin naturliga förklaring i den historiska utvecklingen och grundar sig äfven på den benägenhet för mystik, för det underbara och sensationella, som förefinns ej blott hos naturfolken i allmänhet, utan äfven hos många medlemmar af kulturfolken, både obildade och en del bildade. T. o. m. många sådana lockas och tilltalas af det ofattbara, men stötas bort af det förståndsmässiga och vetenskapliga. Slutligen har det mystiska i sjukbehandlingen säkerligen i alla tider af öfverlägsna eller knipsluga personer mer eller mindre medvetet användts i suggestivt syfte och därvid spelat en stor, säkerligen ofta gagnelig roll. Mången gång ha de utförda "underkurerna" berott just på suggestion. Folkmedicinen har i allmänhet, i alla tider och hos alla folk, haft sina särskilda representanter - "medicinmän", "trollkarlar", naturläkare. Ofta ha religiös kult och sjukbehandling skötts af samma personer. Ej sällan har naturläkaryrket gått i arf från far till son inom vissa släkter. Bland sömliga folk ha ej sällan kvinnorna öfvertagit uppgiften. Hos oss stå "kloka gubbar och gummor" såsom folkmedicinens representanter. - Det är klart, att hvad som här betecknats som folkmedicin, ej har något med humbugsmedicin att göra. Visserligen är gränsen ibland svår att uppdraga, ty en slug användning af läkemedel i suggestivt syfte går ofta direkt öfver i den rena humbugen. Skillnaden ligger i, om ändamålet med behandlingen är att gagna den sjuke eller att lura af honom pengar. - Folkmedicinen har ett utomordentligt stort intresse från såväl natur- som kulturhistorisk synpunkt. Den är med tusen trådar inväfd i folkens religiösa föreställningar, i deras fantasi och sagovärld likasom i det dagliga lifvet med dess seder och bruk, med hygien och dietetik m. m., och den utgör med sina kuriösa detaljer ett utomordentligt lockande och gif vande föremål för vetenskaplig forskning, som dessutom när som helst kan ge resultat af nytta för praktiken. Det tillkommer den medicinska vetenskapen att med fördomsfritt intresse studera folkmedicinen och icke hålla sig för god att från densamma hämta de erfarenheter af värde, som där finnas att tillgå. Folkmedicinen är dock den vetenskapliga medicinens moder. C. G. S. Folkminnen, muntliga traditioner, som bevarats i folkets minne och fortplantats från släktled till släktled, hufvudsakligen hos allmogen. Hit höra folktro, folksed och folkdiktning. I vidare betydelse kan man äfven räkna hit folkets karaktärsegenheter, säregna utslag af folkets tänkesätt och öfver hufvud allt, som angår folkets lif. Ett annat namn på hithörande stoff är folklore (se d. o.), hvilket ord dock är dubbeltydigt, emedan det betyder både själfva stoffet och vetenskapen därom, hvarjämte det fått en begränsad betydelse på grund af den engelska forskningens ensidiga inriktning på folktron. Folkminnenas vetenskapliga betydelse ligger dels i deras ofta mycket höga ålder, dels i deras psykologiska förutsättningar, dels i deras nationella särprägel. Folktro är folkets egendomliga världsuppfattning, grundad mera på tradition än på reflexion. Forskningen har hufvudsakligen uppmärksammat folktrons irrationella sida (skrock, vidskepelse). Denna grundar sig delvis på nära till hands liggande felaktiga tankegångar (t. ex. förväxling af tidsföljd med orsaksföljd), delvis på otillräckligt kunskapsstoff, hvarigenom därpå grundade slutledningar måste bli felaktiga. I nära förbindelse med folktron står folkseden. Dit räknas dels alla sådana handlingar och riter (offer, besvärjelser o. s. v.), som utan vidare måste framgå ur den lefvande folktron, dels en stor mängd handlingar, som man utför af vana, emedan man sett andra göra så och emedan det brukas, utan att man själf vet hvarför. Äfven denna senare grupp af folkseder grundar sig i regel på folktro, fastän denna försvunnit ur allmänna medvetandet på den plats, där seden iakttas, men mycket väl kan ha hållit sig fullt lefvande på andra trakter. Så uppfattas seden att resa majstång eller att löfva vid midsommar numera blott som ett sätt att pryda hemmet eller byn till högtiden, men den har sitt ursprung i en tro på en i de gröna kvistarna inneboende kraft, som man velat öfverföra på byns åkrar eller på hemmen, en tro, som lefvat medvetet kvar i vårt eget land till omkr. midten af 1800-talet och som ännu kan träffas lefvande i andra länder. Åtskilliga sedvänjor ha också framgått ur rättsbruk o. d., utan att någon öfvertro haft andel i deras uppkomst. Då hvarje sedstadgad handling i viss mån af folket ansetts innehålla en magisk kraft, kan dock ingen skarp gräns dragas mellan rätts- och trossedvanjor. Såväl folktro som folksed grunda sig på tankegångar, hvilka ligga ytterst nära till hands för hvarje primitivt tänkande människa. I stor utsträckning blir hithörande stoff därför allmänmänskligt. Före-