ställningen, att man kan skada en människa genom att skada hennes bild, träffar man sålunda öfver hela jorden. Sådana föreställningar har man benämnt elementartankar eller kulturelement. - Äfven på trons och sedens område göra sig emellertid ras, nationalitet och naturförhållanden gällande, och hithörande företeelser måste därför studeras geografiskt, så att man kan följa dem öfver de områden, där de framgått ur gemensam tradition, ej blott uppstått ur analoga förhållanden. Det är därför af vikt att få ett så rikt variantmaterial som möjligt. - I många fall kunna utbredning och variation inom traditionsområdet utvisa en mycket hög ålder för hithörande stoff, hvarför det för studiet af forntidens andliga kultur i många stycken kan anses fullt motsvara de arkeologiska fynden för studiet af dess materiella kultur, oaf-sedt att det behållit sin betydelse inom folklifvet ända till vår tid. Folkdiktningen utgör ett oerhördt omfattande och mångskiftande område. Närmast folktron kommer folksägnen, i det att den tros af folket. Man kan skilja mellan minnessägner, som grundats på faktiska händelser, hvilka bevarats i folkets minne, fastän vanligen i förvanskadt skick på grund af omedveten stilisering och omarbetning, svars- 1. förklaringssägner (etiologiska sägner), som diktats för att förklara tillkomsten af ortnamn, naturbildningar eller sedvänjor och som i regel ej alls grundats på något minne, utan diktats såsom ersättning för kunskap i frågan, samt bekräftelse-sägner, som diktats för att ge bekräftelse på vissa folktrosföreställningar och ofta tillika för att varna för att bryta mot folktrons föreskrifter. Till den sistnämnda gruppen hör flertalet sägner om öfver-naturliga väsen. Man får emellertid ej betrakta dem som uteslutande diktning, ty de ha starka inslag af upplefvande, och för att rätt förstås måste dithörande sägner jämföras och sättas i samband med de många upplefvelser af t. ex. hallucinatorisk art, som allmogefolk haft, men hvilka man dock ej får sammanblanda med egentliga sägner. Ehuru de olika sägengrupperna uppkommit af olika anledningar och på olika sätt, präglas de af samma stilegenskaper: de äro korta, vanligen enepisodiska berättelser, som ej berättas för underhållning, utan med hänsyftning på de platser, till hvilka de knutits, eller för att illustrera den sortens händelser eller föreställningar, som de handla om. Dock träffas stundom längre sägenbildningar, knutna till en framstående person, i bygden eller en hel släkt. Flera sådana har man upptecknat särskildt i Norge, men äfven i Sverige, och ur sådana längre sammanhängande sägenbildningar har den litterära fornisländska ättsagan utvecklat sig (se Knut Lie-stol, "Norske aettesogor", Kristiania, 1922). -Från sägnen har äfven hjältediktningen utvecklat sig. Den öfverensstämmer med folksägnen däri, att den vill bli trodd; dess personer ha individuella namn, och handlingen är lokaliserad till verkliga orter, men den skiljer sig från den senare genom sin episka bredd och sitt patos, genom litterär utformning af de ursprungliga enkla sägenmotiven och oftast bunden form, hvarigenom den tillika måste anses vara en mera litterär form af folkvisan med berättande innehåll. - Folksagan (se d. o.) skiljer sig från sägnen i första rummet där- igenom, att den är en fullt medveten diktning, tillkommen i afsikt att roa, och att den sålunda ej gör anspråk på att bli trodd. Den utgör emellertid ej en enhetlig diktgrupp, utan flera sinsemellan ej alls besläktade diktarter, uppkomna ur helt olika miljö och förutsättningar och med starkt olika stilprägel, härkomst och historia. Den sagogrupp, som kommer sägnerna närmast, är den vanliga skämthistorien, som håller sig nära verkligheten och i regel saknar öfvernaturliga motiv. Den är vanligen enepisodisk, byggd på en enda skämtsam idé, men kan också förekomma såsom mer eller mindre lösa konglomerat af urspr, skilda skämtepisoder eller såsom seriebildningar af ett och samma grundmotiv. Stundom får den emellertid en mera rik novellartad utveckling såsom i skälmsagorna. Stark beröring med sägnen har också den semitiska novellsagan, som sträfvar efter att ge intryck af sann berättelse genom individuella personnamn, uppgifter om hufvudpersonernas släktledning, lokalisering och bred detaljmålning. Den är mångepisodisk med slingrande komposition, d. v. s, episoderna komma i oväntade kombinationer, så att man från den ena episoden ej kan räkna ut, hvad den följande skall innehålla. Den saknar andra öfvernaturliga moment än som af den lefvande folktron uppfattas som faktiska. Såsom typiska exempel på denna art diktning, som ännu träffas allmänt på arabiskt område, kunna nämnas G. T:s berättelse om Jakob och Esau, som börjar med Isaks giftermål och slutar med brödernas försoning, och berättelsen om Josef och hans bröder. Af helt annan karaktär är den indoeuropeiska undersagan, som för vår uppfattning står som den egentliga folksagan. Den är en mångepisodisk berättelse med rak komposition, d. v. s. de olika episoderna följa hvarandra i strängt logisk följd, och från den ena episoden kan man i hufvudsak sluta sig till, hvad den följande skall innehålla. Den är i regel starkt fantastisk och försöker ej att ge något verklighetsintryck - personerna sakna individuella namn, och handlingen är ej lokaliserad till kända länder eller orter. Denna sagotyp finnes jämnt utbredd bland alla indoeuropeiska folk, men träffas hos andra folk endast som tillfälliga lån, liksom den semitiska novellsagan är inskränkt till semitiskt folkområde. Undersagans ålder är mycket hög. En stor del sådana sagor härstammar säkerligen från gemensam-indoeuropeisk tid. Den äldsta uppteckningen af en sådan saga har man i den berömda sagan om de två bröderna, som upptecknats af en egyptisk skrifvare omkr. 1300 år f. Kr., men som tidigare måste ha införts i Egypten, sannolikt från Balkanhalfön eller Svartahafs-länderna, där samma saga i vår tid upptecknats i åtskilliga varianter. Flera af våra mest kända folksagor kunna äfven påvisas i en gammal grekisk hjältesaga, i hvilken de mer eller mindre fullständigt infogats. Så ingår sagan om skeppet till lands och vatten och de underbare hjältarna i Argonautersagan, som äfven innehåller tydliga spår af sagan om Guldprinsessan och sagan om flykten från trollet. På grund af sin höga ålder är undersagan af stort värde för kännedomen af forntida tro, sed och etisk åskådning, som ofta lämnat tydliga spår i sagorna, fastän de längesedan