försvunnit ur lefvande lifvet. -- En fjärde sagoform är djursagan (se d. o.) l. fabeln, som handlar om djur, hvilka den låter uppträda emot hvarandra, som om de vore människor. Djursagan är hos de indoeuropeiska folken mestadels enepisodisk, byggd på ett skämtsamt eller satiriskt uppslag. Den är af hög ålder (Aisopos). Hos naturfolk träffas ofta mera inveckladt byggda, mångepisodiska djursagor af helt annan stiltyp än våra. -- Folkdiktning i bunden form har tidigt uppstått i anslutning till rytmiska handlingar: dans eller arbete. Öfverallt träffas sålunda dans-, lek- och arbetsvisor med enkel och starkt rytmiskt betonad byggnad (se Cederschiöld, "Rytmens trollmakt", 1905). En enkel rytmisk form, som dessutom ofta stöder sig på rim och assonans, har tagits i anspråk äfven för korta minnesregler (väderleksmärken, lagregler och ordspråk) samt för gåtor, besvärjelser och ramsor. En mindre primitiv diktning i bunden form är den egentliga folkvisan af antingen rent lyriskt innehåll eller af episk karaktär. Af sistnämnda art är den s. k. balladen l. romansen, som hos oss företrädesvis bär namnet folkvisa och som står på ett högre, mera litterärt plan än öfrig folkdikt (se vidare Folkvisor). Ett slags motsvarighet till folkvisan var i forntiden den strofiska, stafrimmade eddadiktningen, som emellertid står på ett ännu högre litterärt plan. Litt.: Se utom den i art. Folklore, Folksagor, Folkvisor och Sägen anförda litt. äfven, hvad folksagorna beträffar, A. Aarne, "Verzeichnis der märchentypen" (1910), "Leitfaden der vergleichenden märchenforschung" (1913) och "Ubersicht der märchenlitteratur" (1914), F[olklore] F[ellows], "Communications" (1911 ff.), J. Bolte och G. Polivka, "Anmerkungen zu den kinder- und hausmärchen der brüder Grimm", I--III (1913--18), C. W. von Sydow, "Våra folkminnen" (allmän öfversikt; 1919), och den af honom utg. tidskr. "Folkminnen och folktankar" (1914 ff.). Jfr Folklifsforskning. Suppl. C. W. v. Sydow. Folkminnesforskning, vetenskapen om folkminnena (se d. o. Suppl.) eller folkets andliga kultur. Ett gränsområde mellan folkminnes- och folklifsforskning utgör därvid den grupp folkminnen, som innesluter tro och sed, i det att den nära ansluter sig till folkets arbets- och festlif, men tillika på det närmaste hör samman med folkets själslif och diktning. Som vetenskap kan folkminnesforskningen sägas börja med bröderna J. och W. Grimm, som i anmärkningarna till sina "Kinder- und hausmärchen" (1812--22) påvisat sagornas internationalitet och likheten mellan vissa sagomotiv och forntida myter samt framställt teorien om sagorna som resterna af en urindoeuropeisk mytologi; och i sin "Deutsche mythologie" (1835) använde J. Grimm sagor, sägner, tro och sed som material för sin framställning, hvarvid han dock ser på stoffet från en ensidigt mytologisk synpunkt. Det vetenskapliga intresset för folkminnena som sådana kan sägas börja med W. Mannhardt ("Wald- und feldkulte" och "Baumkultus der germanen") samt de engelske folkloristerna E. B. Tylor, A. Lang och J. G. Frazer, hvilka dock ensidigt sysslat med tro och sed, utan att egna diktningen någon annan uppmärksamhet än som källa för trosföreställningar. Allsidigast har folkminnesforskningen kommit till utveckling i Skandinavien och Finland. Vid de nordiska universiteten är folkminnesforskningen representerad med professurer i Kristiania (sedan 1886), Helsingfors (sedan 1898), Köpenhamn (sedan 1913) och Dorpat (sedan 1920) samt med en docentur i Lund (sedan 1910). Litt.: C. W. von Sydow, "Våra folkminnen" (1919), samt den af honom utg. tidskr. "Folkminnen och folktankar" (1914 ff.), F[olklore] Ffellows], "Communications" (1911 ff.), det storartade samlingsverket "Finlands svenska folkdiktning", "Danmarks folkeminder" (utg. af Föreningen Danmarks folkeminder, st. 1908; hittills 27 hftn) och en liknande serie utg. af Norsk folkeminnelag. C. W. v. Sydow. *Folkmoot uttalas äfven fåukmot eller fåukmåut. Folkmusik, sådan instrumental- eller sångmusik, som i långa tider lefvat hos de breda folklagren, framför allt hos allmogen, och i regel har okända upphofsmän, i motsats till den af de mera bildade klasserna omhuldade och i rikare former utbildade konstmusiken, vid hvilken bestämda tonsättarnamn äro knutna. Folkmusiken kan antingen ha sitt ursprung hos allmogen själf eller vara lånad från de högre samhällsklasserna och sedan efter hand mer eller mindre omdanad. Dess instrumentalmusik utgöres förnämligast af folkdansmelodier, hvartill komma vallåtar och gånglåtar (se Låt) samt sångackompanjemang. Utom sådana kulturinstrument som fiol och klarinett förekomma där särskildt utbildade folkinstrument, bl. a. nyckelharpa, säckpipa, kantele, cittra, skalmeja och vallhorn. Sångmusiken är företrädesvis folkvisor (se d. o., sp. 805--807). -- Om naturfolkens musik se Musik, sp. 1444--45. E. F--t. Folkombudsman. Se Folkkommissarie. Suppl. *Folkomröstning. Om folkomröstningsinstitutets senare utveckling i olika länder se Referendum (äfven i Suppl.). *Folkpensionering (Allmän pensionsförsäkring). Se Pension, sp. 421--424. *Folkräkning. Den senaste folkräkningen i Sverige egde rum 31 dec. 1920. För att afhjälpa bristerna i fråga om yrkesbeteckningarna ha vid denna folkräkning jämte kyrkoboksutdragen äfven användts mantals- och deklarationsuppgifter. Bearbetningen har utförts med tillhjälp af elektriska s. k. Hollerith-maskiner (sådana användas flerstädes i utlandet). *Folkrätt är den gren af juridiken, som till föremål har rättsförhållandena mellan stater eller andra internationella rättssubjekt själfva såsom makter, och kan därför äfven kallas publik internationell rätt i motsats till den privata internationella rätten, som har till föremål dessa makters inbördes lagstiftnings- och myndighetskompetens beträffande rättsförhållandena mellan medborgare i olika stater. Folkrättens hufvudkälla är den internationella rättssedvänjan, sådan den utbildats genom ömsesidigt erkännande från makternas sida och sedermera af doktrinen upptecknats och förklarats; doktrinen själf är däremot icke rättskälla, utan endast kunskapskälla. Vid sidan af rättssedvänjan har särskildt i nyare tid äfven en skrifven rätt uppkommit i form af såväl