941 Folksagor 942 partikulära som framför allt internationella traktater och konventioner, hvilka afsett en rättslig reglering af olika förhållanden såväl under krig som under fred. Från rätten i öfrigt skiljer sig folkrätten genom sitt beroende af fortsatt ömsesidigt erkännande och upprätthållande från vederbörande makters sida, under det att den statliga rätten beror af statsmaktens fortsatta ensidiga erkännande och upprätthållande af densamma. Däremot är det felaktigt att, såsom dock ofta sker. anse folkrätten sakna rättskaraktär, enär den ej är exigibel. Äfven den statliga rätten är ej sällan inexigibel, t. ex. i följd af bristande bevisning för ett rättsanspråks riktighet, men dessutom måste betonas, att exigibilitet ingalunda saknas heller för folkrätten, ehuru här saknas en öfverordnad makt, som kunde tvinga staterna till underkastelse under rätten; det är öfverlämnadt åt makterna själfva att i sista hand haf da sin rätt, och garantien mot rättens åsidosättande ligger i den repressaliemakt, som hvarje förfördelad stat besitter såväl i krig som i fred. Folkrätten förutsätter en internationell folkgemenskap, fördelad i själfständiga stater eller makter, som ömsesidigt behöfva och erkänna hvarandra. Därför uppstod en folkrätt i egentlig mening först med den medeltida kristenhetens samling mot turkarna under påfvens och kejsarens ledning. Sin vidare utbildning fick folkrätten först med det europeiska statssystemets konsolidering genom westfaliska freden 1648 och längre fram 1815 års Wienkongress, hvilken betecknar det europeiska statssystemets öfvergång till en europeisk kulturgemenskap mellan dess skilda folk oberoende af religiös gemenskap. Slutligen har denna kulturgemenskap genom sin expansion inom främmande världsdelar framkallat ett världsstatssystem, som i "Nationernas förbund", sådant detta utformades genom Versaillesfreden af 1919, erhållit sin första rättsliga försöksgestaltning under anknytning till förut bestående förhållanden. Den moderna folkrätten bygger, i motsats till den äldre, på fred mellan makterna såsom ej blott det normala förhållandet, utan såsom bärande princip. Kriget blir ett exekutivmedel, hvars användning måste både regleras och göras så sällsynt som möjligt, därför att detsamma bryter den för folken alltmer nödvändiga kulturgemenskapen, men å andra sidan icke kan helt och hållet undvaras, så länge ingen annan exekutivmakt finnes. Fördenskull har arbetet på folkrättens utveckling främst inriktats på regleringen och afvecklin-gen af uppkommande tvister mellan makterna. Yid sidan af de sedan gammalt bestående exekutoriska rättsmedlen (retorsion, repressalier, fredsblockad och vapenmakt utan krig i andra former, samt krig) ha skapats nya konciliatoriska rättsmedel (framför allt medling, undersökningskommissioner, förlikningsförfarande och skiljedom). Men därjämte har fortgått ett oafbrutet utbyggande af den fredliga samfärdseln genom internationell reglering af post, telegraf och andra kommunikationsmedel, mått, mål och vikt, myntväsen, sanitetsväsen, nä-ringslif, patent, mönster och modeller, litterär och konstnärlig egendom, vetenskapliga undersökningar m. m. Af största betydelse har ock den internationella rättsbildning varit, som de internationella Haagkonferenserna för privat internationell rätt åvägabragt inom äktenskaps-, förmynderskaps- och processrätt och som afser att efter hand omfatta hela det borgerliga lifvet, i den mån detta rör sig utanför de särskilda staternas egna gränser. Världskriget 1914-19 medförde ett plötsligt af-brott i den folkrättsliga utvecklingen mindre därigenom, att den reglering af krigets folkrätt, hvarpå särskildt de båda s. k. fredskonferenserna i Haag (1899, 1907) liksom sjörättskonferensen i London (1908-09) varit väsentligen inriktade, nästan h. o. h. förlorade sin betydelse, än därigenom, att den kulturella gemenskap, hvarpå folkrätten ytterst hvilade, under krigsåren och delvis äfven efter kriget blef bruten och i följd däraf förutsättningarna för en fortsatt folkrättslig reglering af freds-förhållandena brusto. Upprättandet af Nationernas förbund (se d. o. Suppl.) innebar ett försök att ånyo anknyta utvecklingen till en folkrättslig gemenskap, som dock fick formen af ett fritt förbund och icke af en nödvändig folkgemenskap, huru mycket den än sökte bevara af det, hvartill man före Världskriget kommit. Folkförbundsakten af 1919 innebär, att världsstatssystemet försökt skapa gemensamma organ med regelbundet återkommande sammanträden och med uppgift ej blott att reglera redan uppkomna förhållanden, utan också att, under bibehållande af makternas själf bestämningsrätt och själf ansvar, leda utvecklingen i gemensamma banor till undvikande af nya sammanstötningar. Därför åsyftar Nationernas förbund ett indragande under sin domvärjo af alla viktigare internationella förhållanden, oafsedt om alla makter tillhöra förbundet eller några stå utanför detsamma. Huru den nya folkrätt, som efter hand kan växa upp på den sålunda lagda grunden, skall komma att vidare utbildas, därom är dock ännu för tidigt att döma. Rid. I Haag började 1923 en ny internationell vetenskaplig folkrättsinstitution, Académie de droit international, sin verksamhet. Redan andra Haagkonferensen 1907 antog en resolution om önskvärdheten af en internationell folkrättsakademi, upprättandet af en sådan planerades 1910 af en grupp holländska folkrättslärde, planen godkändes 1913 af Institut de droit international, och i början af 1914 inkorporerades den nya institutionen som en holländsk stiftelse under ett kuratorium af 12 personer, företrädande olika nationer. Världskrigets utbrott s. å. vållade 9 års uppskof med invigningen, som först i juli 1923 egde rum i Haag. Akademien har till uppgift att vara "ett centrum för vetenskapliga studier rörande den internationella rätten, den offentliga och den privata, jämte dit hörande vetenskapsgrenar i syfte att främja djupgående och oväldig pröfning af med de mellanfolkliga rättsförhållandena sammanhängande frågor". Viktiga sådana frågor skola på akademiens initiativ behandlas i föreläsningar eller genom seminarieundervisning af folkrättslärde, tillhörande olika nationer (landshöfding Hj. Hammarskjöld höll aug. 1923 på anmodan en föreläsningsserie om neutraliteten). Akademiens verksamhet bekostas väsentligen af anslag från The Carnegie endowment for international peace. V. S-g. * Folksagor. "Standard works ej blott för alla tider, utan ock för alla länder" (N. E. Hammarstedt) äro de af Sv. litt. sällsk. i Finland under