skolan, hvarefter den upplöstes. I anslutning till kommitténs förslag fattade riksdagen på K. M:ts framställning beslut 1913 om folkskoleseminariernas omorganisation och upprättande af en Folkskolöfver-styrelse, 1914 om omorganisation af folkskolinspek-tionen och 1918 om omorganisation af fortsättnings-skolan, hvarjämte kommitténs utredningar lågo till grund för den 1919 utfärdade nya undervisnings-planen för folkskolan. K. E. S--g. *Folkunga-ätten. Sp. 793 har blifvit utsatt för ett synnerligen vilseledande ombrytningsfel. Rad. 8-33 böra ha följande lydelse: tåget mot esterna. 3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237. Han eller en halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som af rättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till släkten, ehuru han förde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts döttrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap. 4) Birger, jarl, d. 1266. 5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson. - Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han 1) Valdemar, konung 1250-75. 2) Magnus Ladulås, konung 1275-90. 3) Erik, hertig, död 1276. 4) Bengt, biskop i Linköping 1286-91. 5) Rikissa, som var gift Folkuniversitet. Se Universitet, sp. 1121 och i Suppl. -- Om s. k. folkuniversitetskurser se Borgarskola. Suppl. * Folkvandringen. Bland den rika litteraturen om folkvandringarna märkas Felix Dahn, "Die könige der germanen" (12 bd, 1861--1909), Th. Hodgkin, "Italy and her invaders" (8 bd, 1880--1900), G. H. Kaufmann, "Deutsche geschichte bis auf Karl den grossen" (2 bd, 1880-81), och L. Schmidt, "Geschichte der deutschen stämme bis zum ausgange der völkerwanderung" (1904--18). Folkvisedanslaget i Stockholm, en i nov. 1905 åvägabragt sammanslutning af ungdom (och äfven äldre) ur de bildade klasserna med uppgift att återupplifva och åt traditionen bevara dels den nordiska folkvisan i dess ursprungliga medeltida form som sångdans (jfr Folkvisor, sp. 800 och 803), dels dansleken (sång- 1. ringleken; se Dans, sp. 1325). Impulsen utgick från Nordiska museet, och idén lär urspr, ha hysts af Artur Hazelius. Våren 1903 hade på Skansen i Stockholm gästat ett danslag från norska Bondeungdomslaget i Kristiania under ledning af fru Hulda Garborg och gett uppvisningar af de gamla sångdansformer, som åren förut hade på hennes initiativ återupptagits i Norge. Fru Garborg återkom 1904 och inöfvade ett svenskt sångdanslag, som vid Skansens vårfester 1904 och 1905 utförde ett tiotal danskväden. Detta ledde till stiftandet af Folkvisedanslaget, hvars verksamhet alltsedan har fortgått med 7 ord. sammankomster årligen i Högloftet på Skansen, där man i folkdräkter utfört en rikligt utvidgad repertoar af medeltida ballader, däribland sådana, som alltjämt sjungas till trådd dans på Färöarna (Sigurdskvä-det, Brynhildskvädet, Ormen långe), äfvensom ett större antal svenska kämpakväden och andra folkvisor samt en mängd ringlekar. Kvädena utföras i kedjeringdans (egen höger hand omsluter grannens vänstra, hvarvid underarmarna ligga tätt intill hvarandra) och med de uråldriga noggranna sex-stegen, ömsom stillsamt eller kraftigt, allteftersom kvädena äro sorgmodiga eller käcka; en försångare eller försångerska sjunger alla stroferna, och de öfriga instämma i omkvädet, hvarvid inlefvandet i dikten afspeglar sig i ansiktsuttryck och armrörelser. I öfrigt få sammankomsterna ökad stämning af sång, strängaspel och saga samt bordsvisor, hvarjämte gemensamma utflykter under olika årstider företagits, och laget har under årens lopp bidragit vid Skansens vårfester (genom uppträdanden inom Oktorpsgården) och vid Nordiska spelen samt gjort "lagresor" till Dalarna (där en motsvarande Hedemora lekstuga stiftats 1905). Laget har vidare anlagt ett arkiv och utgett en samling "Kväden och folkvisor" (1918). Medlemmarna, hälften manliga och hälften kvinnliga, få till antalet vara högst 100, hvarjämte närstående personer kunna intagas som passiva "anförvanter". Jfr "Folkvisedanslaget i Stockholm" (1915). E. F--t. *Folkvisor. (Sp. 806-807.) Om de nordiska folkvisorna och om samlingar af sådana må vidare hänvisas till T. Norlind, "Svensk musikhistoria." (1901), "Svenska allmogens lif", II (1912), och "Källorna till svenska musikens historia" IV (bibliografi öfver musikaliska samlingar af svenska folkvisor, i "Svensk musiktidning", 1901), Hulda Garborg, "Norske danseviser" (1913), Catharinus Elling, "Vore folkemelodier" (1910; Elling har f. ö. samlat många hundra norska folkvisemelodier, däribland en mängd andliga), T. Laub, "Danske folkeviser med gamle melodier" (1898--1904), Bjarni Thorsteinsson, "Islenzk þjóðlög" (1906--09), Hj. Thuren, "Folkesangen paa Færöerne" (1908), Ernst Lagus, "Nyländska folkvisor" (2 bd, 1887-1900), Otto Anderssons och föreningen Brages samlingar af svensk-finländska folkvisemelodier, vidare "Suomen kansan sävelmiä" (Finska folkmelodier), I-II (1898-1912). * Folkärna omfattar nu som kommun 20,886 har. 5,331 inv. (1923). Krylbo är nu köping med 1,095 inv. (1923). Folla. 1. Flod, som komme*- från flera ganska stora insjöar (Holden 290 m. ö. h.), flyter först åt ö., sedan åt v. och faller ut i Beitstadfjorden, v. om Stenkjaer, Nord-Tröndelag fylke (före 1919 Nordre Trondhjems amt), Norge. F., som bildar flera vattenfall, hvaribland särskildt märkes det 12 m. höga Follafoss, nära dess utlopp, uppges i utbyggdt tillstånd representera 27,500 eff. hkr. F. håller på att utbyggas för Nord-Tröndelag fylke. - 2. (Förr F öl d e n) Pastorat, som omfattar Nord-Fold och Sör-Fold härad n. om Bodö, Nordland fylke (före 1919 Nordlands amt), Norge. F. ligger omkring den öppna, breda fjorden med samma namn. Storslagen natur. l-2. K. G. G. Folliculi linguales, anat. Se Tungan, sp. 314. Follikulär, som hör till, uppkommer i en follikel