lugnande utjämningspolitik ("politique d'apaisement"), och med yttersta vänstern kom det till häftig brytning, då han (okt. 1910) undertryckte ett hotfullt försök till storstrejk vid järnvägarna genom att mobilisera de värnpliktige bland järnvägsmännen och ställa dem under krigslagarna. Om de upprörda debatterna härom se Briand i Suppl. En rekonstruktion af ministären befanns nödig (3 nov.), men Briands nya, öfvervägande af föga kända radikaler sammansatta ministär föll redan 27 febr. 1911 för ett angrepp från radikalt håll rörande skilsmässelagens tillämpning. Nu följde en utprägladt radikal ministär Monis (med krigsministern Berteaux och finansministern Caillaux som de verkligt ledande). Svåra oroligheter bland vinodlarna i Aube satte snart dess auktoritet på prof, och Marokkofrågan började samtidigt mogna till en farlig utrikespolitisk kris. Genom en olyckshändelse vid en flygmaskinsuppvisning (21 maj) dödades Berteaux och sårades Monis, och medan konseljpresidenten ännu var fängslad vid sjukbädden, störtades ministären (23 juni). Den följdes af en ny, mindre utprägladt radikal ministär under Caillaux (med de Selves som utrikes- och Delcassé som marinminister). Genom den franska ockupationen af Fes (maj) hade Marokkofrågan (se Marokko, sp. 1034 ff.) åter blifvit brännande, och från tyskt håll hade trefvande anspråk framställts på kompensation. Nu följde helt plötsligt det tyska "Panther-språnget" till Agadir (1 juli) med åtföljande fara för ett europeiskt krig (se därom Marokko, sp. 1038) och långvariga underhandlingar med Tyskland om krisens afveckling (jfr Caillaux. Suppl, sp. 953). De tyska krafven dämpades efter brittiska regeringens kraftiga uppträdande till Frankrikes stöd, och omsider ingicks (4 nov. s. å.) en fransk-tysk konvention, enligt hvilken Frankrike äfven från Tyskland (liksom tidigare från England och Spanien) fick fullständig politisk handlingsfrihet i Marokko; Caillaux nödgades köpa den genom att, i form af en "gränsreglering" mellan den tyska kolonien Kamerun och Franska Kongo, af sistnämnda koloni till Tyskland afträda några rätt vidsträckta, men ekonomiskt föga värdefulla områden mot tysk afträdelse af en obetydlig landremsa ("Anknäbben") af Kamerun. Denna kris bidrog väsentligt att närma fransk och engelsk utrikespolitik till hvarandra, liksom den äfven skärpte motsatsen mellan trippelententen och Tyskland, därmed förebådande Världskriget. Franska parlamentet ratificerade konventionerna med Tyskland, men senaten lät före sitt ratifikationsbeslut genom en kommission undersöka dithörande diplomatiska förhandlingar med Tyskland, och den därvid afslöjade schismen mellan Caillaux och hans utrikesminister ledde till hela ministärens afgång (10 jan. 1912). Marokkos styrelse ordnades senare genom en med sultanen afslutad protektoratstraktat (20 mars s. å.), och den energiske general Lyautey stadgade som den förste generalresidenten i Fes snart det franska väldet i Marokkosultanens rike (se vidare Marokko. Suppl.). Allmänna opinionens kraf på en stark regering tillgodosågs genom bildandet (14 jan. 1912) af en republikansk koncentrationsministär af moderata och radikaler under Raymond Poincaré (Poincaré utrikes-, Briand justitie-, hans vän Klotz finans-, Millerand krigs-, Delcassé marin- och Bourgeois arbetsminister). Som dess främsta programpunkt angafs att "ge landet känslan af trygghet", och valreformens påskyndande bebådades. Efter långvariga förhandlingar voterades (juli) i deputeradekammaren ett inveckladt valsystem, som utgjorde en mellanform mellan proportionella och majoritetsval med hvarje departement som en valkrets. I senaten mötte det emellertid starkt motstånd af majoritetsvalens anhängare under Clemenceaus ledning, och senatens valrättsutskott uttalade sig afgjordt emot kammarbeslutet. Utrikespolitiken inriktades på trippelententens inre stärkande: en fransk-rysk marinkonvention afslöts, och i samband med Poincarés besök i Ryssland (juli) ställdes som villkor för nya franska lån en rask förbättring af Rysslands strategiska järnvägsnät i dess uppmarschområde mot Tyskland och Österrike. Med England aftalades en ny förläggning af franska och engelska sjöstridskrafter, som möjliggjorde brittiska flottans koncentrering till Nordsjön, medan den franska hufvudsakligen förlades till Medelhafvet. Under den hösten 1912 inträdda Balkankrisen (jfr Balkankrigen. Suppl.) arbetade den franska diplomatien i intimt samförstånd med den ryska och den engelska. -- Vid presidentvalet 17 jan. 1913 segrade Poincaré öfver den radikale, af Clemenceau framskjutne motkandidaten Pams. En ny ministär bildades 18 jan. med Briand som konseljpresident, Étienne krigs- och Barthou justitieminister; den kvarstod, när Poincaré 18 febr. tillträdde presidentämbetet efter Fallières, men afgick 18 mars, enär senaten i valreformsfrågan uttalat sig för majoritetsval. Briands efterträdare blef Barthou (med Pichon som utrikes- och Étienne som krigsminister). Redan i Briands ministär hade Étienne framlagt förslag om återgång till systemet med tre års tjänstetid för de värnpliktige. Därom fördes nu häftiga debatter, i det att flertalet radikaler höll på den 1905 införda tvååriga tjänstetiden och socialistledaren Jaurès ville bygga försvaret på milissystemet. I aug. var arméreformen emellertid antagen i båda kamrarna. Radikalerna beslöto (okt.) på sin partikongress i Pau att fortsätta kampen mot den treåriga tjänstetiden och lyckades (2 dec.) störta ministären på en skattefråga. Nu följde en radikal ministär Doumergue (Doumergue utrikes-, Caillaux finans-, Viviani undervisnings- och Malvy handelsminister). I ministärens program ingingo lojal tillämpning af den nya arméreformen, införande af progressiv inkomstskatt och kompromiss med senaten i valrättsfrågan. Under striden om inkomstskatten igångsattes i pressen mot Caillaux, ministärens ledande man, en synnerligen hätsk och personlig kampanj; då hans hysteriska hustru (16 mars 1914) nedsköt "Figaros" redaktör G. Calmette, kampanjens ledare, nödgades Caillaux afgå, och ministären rekonstruerades (Renoult blef finans- och Malvy inrikesminister). Senaten vägrade kompromissa i valrättsfrågan, och nyvalen höllos april--maj enligt de gamla bestämmelserna. Radikaler och socialister samverkade vid valen emot en moderat "vänsterfederation", ledd af Briand, Millerand, Barthou och Ribot; förnämsta stridsämnet var den treåriga militärtjänsten. Valen gåfvo socialisterna 35 nya