platser, men åstadkommo ingen stabil regeringsmajoritet. Doumergue afgick (2 juni), en öfvervägande moderat ministär bildades af Ribot (9 juni), men störtades redan vid sitt första framträdande (12 juni), hvarpå Viviani bildade en ministär af radikaler och oberoende socialister (Viviani utrikes-, Malvy inrikes-, Messimy krigs- och Noulens finansminister). Den accepterade tills vidare den treåriga tjänstetiden och genomdref en budget med begynnande tillämpning af inkomstskatteprincipen. Kamrarna åtskildes 15 juli, och Poincaré företog, åtföljd af Viviani, en ny diplomatisk färd till Petersburg. Medan den franska allmänheten under tiden med spänd uppmärksamhet följde Caillauxprocessen (madame Caillaux frikändes af juryn 28 juli), utvecklade sig den österrikisk-serbiska konflikten till en allmän utrikespolitisk kris, hvarur Världskriget framgick. Om Världskrigets utbrott och militära förlopp se art. Världskriget. Enligt den tyska krigsplanen för ett tvåfrontskrig mot Ryssland och Frankrike riktades först hufvudstöten mot Frankrike. Krigsförklaringen afgafs 3 aug., och de tyska arméerna hunno rycka långt in i landet, innan de af fransmän och engelsmän hejdades genom Marneslaget (5--12 sept.). Därpå stelnade småningom "det rörliga kriget" till ett ställningskrig på en front från södra Elsass till belgiska Nordsjökusten, och denna frontlinje, hvars längst framskjutna utbuktning nådde fram till blott 100 km. från Paris, undergick sedan under 41 månaders strider endast relativt obetydliga förskjutningar. Större delen af nordöstra F. med landets viktigaste industriområden hölls sålunda under nästan hela kriget ockuperad af tyskarna, och i de trakter, som månader och år igenom voro krigsskådeplats, åstadkoms därigenom mycken förödelse. Under upphetsningen närmast före krigsutbrottet mördades 31 juli socialistledaren Jaurès af en nationalistisk fanatiker, men sedan åvägabragtes för lång tid framåt fullständigt inrikespolitiskt stillestånd inför den yttre faran ("l'union sacrée"). Då faran för Paris blef öfverhängande, framträdde behofvet af bredare bas för regeringen, och 27 aug. bildade Viviani en "det nationella försvarets ministär" utaf ledande män från alla republikanska partier (Briand justitie-, Delcassé utrikes-, Millerand krigs- och Ribot finansminister, två socialdemokrater Guesde och Sembat). Regeringen hade vid krigets början förbehållit sig att genom dekret förordna om krediter för försvarets behof, mål om förbrytelser mot allmän ordning afdömdes af krigsdomstolar, pressen ställdes under sträng militär preventivcensur, och de militära myndigheterna fingo rätt att förbjuda publikationer eller möten, som kunde befaras framkalla oordningar. Ett förhastadt beslut om regeringssätets provisoriska flyttning till Bordeaux (2 sept.) vållade rätt mycken oreda, men då fronten stabiliserats, återvände regeringen till Paris (dec.), och parlamentet, som ej sammanträdt sedan 4 aug., återupptog sina funktioner. Sin kontrollmyndighet utöfvade det förnämligast genom kamrarnas inför slutna dörrar sammanträdande utskott. Medel till krigets förande anskaffades mestadels genom lån och skattkammaroperationer, så att af statsutgifterna från aug. 1914 till okt. 1919 omkr. 157 milliarder frcs, blott 29,5 milliarder täcktes genom skatter. Af hänsyn till folkstämningen dröjde man i det längsta med att införa ekonomiska restriktioner, men småningom stadgades maximipris på en mängd lifsförnödenheter och 1917 omsider äfven ransoneringskort för bröd, socker och kol. Tidigt framkallade den militära sjukvårdens brister häftig kritik, särskildt från Clemenceau, och radikalen Dalbiez genomdref mot krigsministerns motstånd en lag (17 aug.) om "utkamning" af värnpliktiga, som tidigare på otillräckliga grunder sluppit undan fronttjänst. Parlamentarisk inblandning i arméledningen försöktes, men afvisades energiskt af Millerand. Då emellertid utrikesministern Delcassé afgick (13 okt.) af missnöje med Salonikiexpeditionens fullföljande trots uteblifvandet af påräknad grekisk medverkan, blef ministärens ställning snart ohållbar. Den afgick (29 okt.), och Briand bildade en ny samlingsministär. I denna betonades "l'union sacrée" genom inträdet af socialisten Guesde, monarkisten Denys Cochin och 4 parlamentariska veteraner (Freycinet, Bourgeois, Méline och Combes). Briand öfvertog själf utrikesportföljen och tog sig militära försvarsministrar, general Galliéni (i mars 1916 af hälsoskäl ersatt med general Roques) och amiral Lacaze. Oroande rykten från Verdunfronten föranledde juni 1916 efter en rad hemliga kammarplena beslut om parlamentarisk kontroll öfver arméns förseende med ammunition m. m. Misstron till regeringens energi kvarstod emellertid och föranledde 12 dec. en rekonstruktion af ministären, hvarvid de öfvervägande dekorative "statsministrarna utan portfölj" afgingo och den politiska krigsledningen koncentrerades hos en "krigskommitté" af 5 ministrar; general Lyautey blef krigsminister och socialisten Albert Thomas chef för ett nyupprättadt ammunitionsministerium. Den nya ministärens dekret om ekonomiska restriktioner mötte våren 1917 växande opposition, och här och där spårades tecken till krigströtthet, särskildt bland socialisterna, hvilka började visa mottaglighet för den fredspropaganda, som utgått från de internationella socialistkongresserna i Zimmerwald (sept. 1915) och Kienthal (april 1916). Efter en sammanstötning med deputeradekammaren afgick krigsministern Lyautey (14 mars) och, då Briand hade svårt att finna efterträdare, några dagar senare hela ministären (17 mars). Den nya ministären bildades af Ribot, som själf blef utrikesminister och vid valet af kolleger närmade sig radikalerna (Painlevé krigs-, Malvy inrikes-, Viviani justitieminister). Misstämningen bland allmänheten ökades, då general Nivelle, som dec. 1916 efterträdt Joffre som fransk öfverbefälhafvare, med stor manspillan misslyckades i sin offensiv vid Aisne (april 1917), hvartill kommo myterier inom flera truppförband (maj--juni) och bekymmer öfver ryska arméns begynnande upplösning efter marsrevolutionen 1917. Nivelle ersattes (maj) af general Pétain, och till generalstabschef utsågs general Foch; till Ryssland sändes socialdemokratiska krigsanhängare (Thomas, Moutet m. fl.) för att motverka den växande ryska krigströttheten. Amerikas inträde i kriget (april) bidrog i sin mån att lätta stämningen. Emellertid förekommo fredstrefvare från centralmaktshåll allt ymnigare, och med anknytning till de ryska