arbetar- och soldatrådens kraf på "fred utan annexioner och krigsskadestånd" förbereddes en internationell socialistkongress i Stockholm för uppdragande af grundlinjer till en samförståndsfred. Ribot vägrade de franske kongressdeltagarna pass för utresa, och Clemenceau ledde i pressen en häftig kampanj mot alla krigströtta fredsifrare ("defaitister"). Under trycket häraf måste den för efterlåtenhet mot fredspropagandan beskyllde inrikesministern Malvy afgå (31 aug.), och han följdes en vecka senare af hela ministären. I den nya ministären, där konseljpresidenten Painlevé behöll krigsministerportföljen, kvarstod Ribot som utrikesminister. Till följd af vänsterns missnöje med hans förklaring om en afvisad tysk fredstrefvare ersattes han 23 okt. af Barthou. Redan 13 nov. fann sig ministären Painlevé, angripen från olika håll, böra afgå. Nu följde ett genomgripande systemskifte med Clemenceaus makttillträde (17 nov. 1917). Själf blef han krigsminister och tog Pichon till utrikes-, Leygues till marin-, Pams till inrikes-, Klotz till finansminister. Krigets fullföljande fram till seger var hans enda, allt behärskande mål, och medlen valde han med diktatorisk hänsynslöshet. Med "defaitismen" hölls oblidkelig räfst (jfr Clemenceau. Suppl., Bolo-affären. Suppl., Caillaux. Suppl., och Malvy. Suppl.); hvarje försök till fredspropaganda undertrycktes strängt. Frontarméns numerär ökades genom noggranna "utkamningar" i ämbetsverken och inom krigsindustrien, restriktionsdekret i mängd utfärdades, och Englands samtycke vanns till general Fochs utnämning till högste befälhafvare öfver de allierades samtliga arméer på västfronten (april 1918). När hösten 1918 den militära segern vunnits (tyskarna ingingo 11 nov. ett kapitulationsliknande vapenstillestånd), afböjde Clemenceau kärft att åt parlamentet inrymma någon aktiv delaktighet i detaljarbetet med fredsvillkorens bestämmande. Han fick af deputeradekammaren (29 dec.) med öfverväldigande majoritet de fullmakter han begärde. Omedelbart efter vapenstilleståndets inträde hade franska trupper intågat i Elsass-Lothringen och fransk förvaltning insatts där (om återföreningen med Frankrike se Elsass-Lothringen. Suppl.). Om innehållet af Versaillesfreden (28 juni 1919) se Versailles, sp. 1293--96, om striderna på fredskonferensen i Paris mellan Clemenceaus och Wilsons idéer se Clemenceau. Suppl., och Wilson, sp. 592--594. Ur Världskriget utgick Frankrike territoriellt förstoradt (Elsass-Lothringen, mandatområden i Syrien, Togo och Kamerun), men ödeläggelsen i de krigshärjade nordöstra departementen var ett öppet sår, den manspillan kriget vållat var kännbar i ett land med låg nativitet, och statsskulden, omkr. 35 milliarder frcs 1914, hade genom kriget vuxit oerhördt (se här ofvan, sp. 1008). Därtill kommo bekymmer för framtida tyska revanschförsök. De hade under fredsförhandlingarna framkallat ihärdiga franska kraf på, att Rhen skulle bli Tysklands politiska eller åtminstone militära västgräns, och endast motvilligt hade Clemenceau som ersättning för dessa krafs uppgifvande godtagit ett garantifördrag med England och Förenta staterna mot anfall på Frankrikes östgräns, men till följd af amerikanska senatens motstånd blef detta fördrag ej ratificeradt. -- Ehuru en lag om 8 timmars arbetsdag antogs (april 1919), uppstodo mellan regeringen och socialisterna ständigt nya konflikter, delvis vållade af franskt stöd åt de "hvite" ryske generaler, som sökte störta bolsjevikväldet. För nyvalen till deputeradekammaren antogs (lag af 12 juli 1919) ett nytt valsystem (se sp. 1012), utgörande en kompromiss mellan majoritetsval i stora valkretsar (scrutin de liste) och proportionella val. Valen i nov. s. å. gåfvo öfverväldigande majoritet åt de moderata partigruppernas sammanslutning ("det nationella blocket"), socialister och radikaler gingo starkt tillbaka; påfallande stort (omkr. 350) var antalet nyvalda. Vid presidentvalet i jan. 1920 framsköts som motkandidat mot Clemenceau kammarpresidenten Deschanel, och då denne vid de republikanska gruppernas profval fick en knapp majoritet, tog Clemenceau tillbaka sin kandidatur. Deschanel valdes till president 17 jan., och ministären Clemenceau afgick följande dag. Den af Millerand bildade nya ministären, hvari han själf öfvertog utrikesportföljen, var rik på nya män. Den genomförde (mars) en lag om medling och skiljedom i arbetskonflikter (obligatorisk skiljedom, när en arbetsinställelse skulle sätta landets existens eller ekonomiska lif i fara). Med Belgien afslöts (7 sept.) en militärkonvention, och till Vatikanen förbereddes ett närmande (kanonisering i Rom af Jeanne d'Arc och inrättande i Frankrike till hennes ära af en årlig officiell minnesfest). Genomförandet af fredsfördragets bestämmelser om Tysklands afväpning och skadeståndsplikt vållade kort efter dess ratifikation (10 jan. 1920) konflikter både med Tyskland och mellan de allierade inbördes, flera interallierade ministermöten höllos under året, och på en konferens i Spa (juli), där äfven tyska ombud voro tillstädes, träffades en rad viktiga verkställighetsaftal (se därom närmare Världskriget. Suppl.). Millerand vann lifligt erkännande för sitt resoluta ingripande mot flera samhällsfarliga strejker, delvis framkallade genom bolsjevikisk uppvigling, och när Deschanel af hälsoskäl nödgades afsäga sig presidentposten (21 sept.), var Millerand själfskrifven som hans efterträdare. Han valdes därtill 23 sept. och efterträddes som konseljpresident och utrikesminister af Leygues. Ett på våren 1920 framlagdt regeringsförslag om återupptagande af diplomatiska förbindelser med Vatikanen antogs af deputeradekammaren i nov. efter att ha lifligt förordats af Briand och bekämpats från radikalt och socialistiskt håll; det förklarades emellertid uttryckligen ej beröra republikens kyrkolagstiftning. Nya interallierade skadeståndsöfverläggningar förestodo i jan. 1921, men kammarens majoritet ansåg Leygues för svag att vid dem föra Frankrikes talan och nödgade honom därför att afgå (11 jan.). Den nya ministären, hvars hufvuduppgift skulle bli att vinna de allierade för samling kring och energiskt genomförande af en med den franska parlamentsmajoritetens uppfattning öfverensstämmande skadeståndsutkräfningsplan, bildades af Briand (själf blef han utrikes-, Doumer finans-, Barthou krigs- och Loucheur minister för "de befriade områdena"). På konferensen i Paris (jan.) enades de allierade om skadeståndsplan och om tidsschema för den tyska