afväpningens påskyndande, och på en ny konferens i London (april) ställdes till Tyskland ett ultimatum om Parisbeslutens antagande vid äfventyr af ockupation af Ruhrområdet, en hotelse, som förmådde en nybildad tysk ministär att 10 maj böja sig för de allierades kraf, hvari bl. a. ingick totala skadeståndssummans fixering till 132 milliarder guldmark. Briand, som på hösten, trots dessa framgångar, mött växande parlamentarisk opposition i skadeståndsfrågan, aftvang 15 dec. senaten ett motvilligt godkännande af de diplomatiska förbindelsernas återknytande med Vatikanen. Om Frankrikes deltagande i konferensen för rustningsminskning i Washington nov. 1921--febr. 1922 se Washingtonkonferensen. Suppl. På en interallierad konferens i Cannes jan. 1922 biträdde Briand Lloyd Georges förslag om sammankallande till Genua af en allmän europeisk konferens för Europas ekonomiska återuppbyggande (se Cannes. Suppl.), hvarjämte han med sympati mottog ett engelskt förslag till garantifördrag rörande franska östgränsens säkerhet. Missnöje i parlamentet med denna politik vållade hans plötsliga hemresa och ministärens afgång (12 jan.). Hans efterträdare, äfven som utrikesminister, blef Poincaré (Barthou justitie-, de Lasteyrie finansminister). De värnpliktiges tjänstetid nedsattes på våren till 18 månader. Frankrike deltog (med Barthou som förste delegerad) april--maj i Genuakonferensen (se d. o. Suppl.) och i en resultatlös konferens i Haag med Sovjet-Rysslands ombud (juni). I skadeståndsfrågan fördes på konferenser i London okt. 1922 och i Paris jan. 1923 resultatlösa förhandlingar, hvarunder motsatsen mellan fransk och engelsk uppfattning allt tydligare framträdde. Den skärptes än mer, sedan Poincaré 11 jan. 1923 i förening med Belgien låtit besätta Ruhrområdet för att tvinga Tyskland till eftergift (se vidare Poincaré 2. Suppl., och Världskriget. Suppl.). Litt.: Bland nyare samlingsarbeten märkas E. Lavisse, "Histoire de France contemporaine" (9 bd, 1920--22; omfattar tiden 1789--1919), och G. Hanotaux, "Histoire de la nation française" (under utgifning). Jfr äfven A. Debidour, "L'église catholique et l'état sous la troisième république" (2 bd, 1906--09) och "Histoire diplomatique de l'Europe jusqu'à 1914" (1916), G, Weill, "Histoire du mouvement social en France" (2:a uppl. 1910), P. Louis, "Histoire du mouvement syndicaliste en France" (2:a uppl. 1911), V. Piquet, "La colonisation française dans l'Afrique du Nord" (1912), L. Jacques, "Les partis politiques sous la troisième république" (1913), R. L. Buell, "Contemporary french politics" (1920), och E. M. Sait, "Governments and politics in France" (s. å.). Se äfven under art. Världskriget (äfven i Suppl.) anförd litteratur. V. S-g. *Frans Ferdinand, österrikisk-ungersk tronföljare, mördades jämte sin gemål, Sofia v. Chotek, hertiginna af Hohenberg, i Sarajevo 28 juni 1914. Mördaren var en bosnisk student, G. Princip (se d. o.), och hans samt hans medsammansvurnas förbindelser med storserbiska nationalister i Belgrad vållade den konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien, som i sin tur gaf anledning till Världskriget. -- F. genomdref 1906 den gamle generalstabschefen Becks ersättande med Conrad von Hötzendorf och sökte energiskt främja arméns modernisering, liksom han äfven hyste lifligt intresse för utvecklingen af österrikisk-ungerska flottan, i hvilken han sedan 1902 var amiral. Sin gemåls upphöjelse till hertiginna genomdref han 1909. Om hans kyliga förhållande till kejsaren se Frans Josef I. Suppl. Sträf och viljestark samt nästan våldsam i sina antipatier, var F. föga omtyckt. Särskildt hade han stark aversion mot det öfverhandtagande ungerska inflytandet inom dubbelmonarkien. Han kom tidigt till den öfvertygelsen, att rikets sammanhållning kunde tryggas endast genom en nyorganisation med hänsyn till de olika nationaliteternas kraf att göra sig gällande. Först tänkte han sig en federativ sammanslutning af ett flertal smärre stater, sammanhållna af den gemensamma armén och en stark centralregering. Senare gynnade han den s. k. "trialismen" (de sydslaviska landsdelarnas upphöjande till en med Österrike och Ungern likställd riksdel; jfr Trialism), och under sina sista år tänkte han sig delegationernas utveckling till ett centralparlament som en utväg till sammanhållningsproblemets lösning. Han residerade vanligen på slottet Konopischt i Böhmen. F. efterlämnade 3 barn: Max Karl, efter föräldrarnas död hertig af Hohenberg, f. 1902, furst Ernst, f. 1904, och furstinnan Sofia af Hohenberg, f. 1901, g. 1920 med grefve F. v. Nostitz-Rieneck. Jfr. H. Heller, "Franz Ferdinand" (1911). V. S-g. *Frans från Sales förklarades genom en i samband med 300-årsdagen af hans död utfärdad påflig encyklika (jan. 1923) för skriftställarnas och tidningsmännens skyddspatron. * Frans Josef l arbetade efter annekteringen (1908) af Bosnien och Hercegovina (där han 1910 företog en rundresa) outtröttligt för en fredlig af-veckling af den därigenom vållade, med ett stort europeiskt krig hotande krisen. År 1908 firades med stora högtidligheter F:s sextioårsjubileum som regent. Åt tronföljaren Frans Ferdinand öfverlät han från 1906 öfveruppsikten öfver arméns och flottans utveckling, men stod aldrig i något intimare politiskt samarbete med denne och ogillade så djupt hans "ojämbördiga" äktenskap med grefvinnan Sofia v. Chotek, att han vid underrättelsen om mordet på tronföl j arp aret i Sarajevo (28 juni 1914) på allvar däri såg en Guds straffdom öfver det brott mot legitimitetsprincipen detta äktenskap inneburit. Under den kris, som nu följde och ledde till Världskrigets utbrott, önskade F. uppriktigt fredens bevarande. Han insåg ej räckvidden af det ultimatum till Serbien, som hans rådgifvare formulerat; till krigsförklaringen mot Serbien förmåddes F. närmast genom åt honom gifna oriktiga uppgifter om serbiskt öfverfall mot österrikisk-ungerska gränstrupper. Om Världskrigets utgång var F. från början djupt pessimistisk, och till generalstabschefen