1027 Franska litteraturen 1028 sensibilitet. Panteistisk religiositet gaf åt det ringaste och hvardagligaste transcendent sublimitet. Efter 1905 har trots virrvarret af skolor en gemensam sträfvan varit uppenbar ifrån intellektualismen till metafysisk eller teosofisk idealism, som i hög grad gynnas af det ifriga sysslandet med det undermedvetna. Upplösningen af de gamla metriska formerna har varit stark, och flera bland de senaste årtiondenas ledande lyriker (t. ex. Paul Claudel, Paul Fort och André Suarés) ha ofvergett versen och uttrycka sig bäst i rytmisk prosa. I belgaren Emil e Verhaeren (1855-1916) egde den franska lyriken sitt största namn vid århundrades-skiftet; han började med en naturalistisk flamländsk diktning, skildrade sedan i symbolismens fria vers sin själs strider och slitningar och gaf lidelsefulla uttryck åt sociala kraf eller framtidsvisioner. Under 1870-talet aflägsnade sig de yngre poeterna både från "Les parnassiens", hvilkas klara, konturfasta konst syntes dem ytlig, torr och olyrisk, och från naturalisterna, hvilkas vulgaritet och jordiskhet väckte af smak. Paul Verlaine (se denne; 1844-96) återgaf dikten en utsökt musikalisk form och hyllades som en mästare, hvars okonstlade känsla, drömska fantasi och lidelsefulla bikter blefvo djupt betydelsefulla förebilder. Som en föregångare hälsades också Arthur Rimbaud (se denne; 1854-91), hvars korta - fyraåriga - ungdomsförfattarskap alltjämt fortsätter att öfva starkt inflytande, medan däremot S t é-phane Mallarmé (se denne; 1842-98), jämte Verlaine riktningens höfding, synes ännu mer ha haft sin ledande personlighet än sin symboliska, musikaliskt visuella diktning att tacka för sin ställning. De tidigt bortgångne T r i s t a n C o r b i é r e (1845-75) och Jules Laforgue (se denne; 1860-87) tillhörde också föregångarna. Doktrinärt utvecklades tendenserna af René Ghil (se denne; f. 1862). Efter den hastigt af-somnade tidskriften "Le décadent" (31 nr, 1886) kallades anhängarna först "dekadenter" (se d. o.), ett namn, som snart fick vika för "symbolister" (jfr Symbolism). Alltifrån början täckte dessa benämningar ganska skilda sträfvanden, och de tidskrifter, som voro deras organ, såsom "La plume" (1889-1904) eller den med vidsträcktare syften redigerade "Mercure de France", fingo därför ett ganska eklektiskt innehåll. Splittringen vardt emellertid allt starkare på 1890-talet. Greken Jean Moréas (se denne; 1856-1910), som 1891 ryckte fram till en af ledarplatserna, grundlade strax därpå en heretisk skola, Técole romane, och öfvergick småningom till klassicism, en utveckling, som vardt förebildlig för flera. Charles Maurras (f. 1868) följde först Moréas, har skildrat provinsen och är nu en af monarkismens banerförare. Fernand Gregh (se denne; f. 1873) grundlade 1902 "humanismen" med ett program, där social känsla och Plejadens traditioner proklamerades; bland dem, som följde honom, var den senare berömde H. B a r b u s s e (se denne. Suppl.). Andra riktningar, som särskilde sig i skolor, voro t. ex. verslibrismen (Gustave Kahn, F. Vi elé-Grif f in, se dessa), instrumentismen, jammismen (Fr. Jammes, se denne, grefvinnan Anne Mathieu de Noailles), integralis-men, impulsionismen (Florian-Parmen- tier), sincérismen, synthétismen, subjektivismen (Han Ryner, se denne. Suppl.), naturismen (Saint Georges de Bouhélier, se denne. Suppl.), unanimismen (Jules Romains, Georges Duhamel, se dessa. Suppl.), druidismen, simultanéismen och dynamismen och ytterligare ett trettiotal mer eller mindre efemära grupper. Längst aflägsnade från de traditionella franska diktformerna stå futurismen (se d. o. Suppl.), kubismen (se d. o. Suppl.) och dadaismen (se d. o. Suppl.), hvilkas början dagteck-nas 1909 och bland hvilkas företrädare kunna nämnas F. T. Marinetti och Jean Cocteau (f. 1891). Bland de f. n. högst uppskattade lyrikerna må vidare nämnas Paul Valéry (se denne. Suppl.), en modern klassicist. - Romanen och novellen äro naturligtvis alltjämt den mest odlade och af allmänheten mest uppskattade vitterhetsarten. Den naturalistiska romanen, som hvars mest programmatiska företrädare Zola och bröderna Goncourt (se dessa) utöfvade det största inflytandet, rönte redan efter Zolas "La terre" (1887) mothugg af yngre författare, bland hvilka É. Röd (se denne) gjorde sig särskildt bemärkt genom sin psykologiska analys och sin moralism. Naturalismens tekniska vinningar ha likväl bildat en grundval för de flesta nya skolorna fram emot nuet. Släkt med naturalismen är den sociala romanen, som mottog impulser särskildt af den ryska litteraturen och som ofta förband sympati och solidaritet, humor eller drömmeri med skildringar af nöd och samhälleliga missförhållanden; atmosfären, författarens egen ställning till problemen och människorna äro ej naturalismens hos t. ex. Charles Louis Philippe (se denne). Med utomordentlig styrka har en rörelse, regionalismen, under de senaste årtiondena visat intresse för olika provinser, deras egendomligheter och befolkningar, och Parisböckerna ha varit vida mindre enrådande än vanligen. Nämnas må R. Bazin (se denne), H. Bordeaux (se denne. Suppl.), Savojens trogne skildrare, R. U. A. T. Boylesve (se denne. Suppl.), belgierna A. L. C. Lemonnier (se denne) och G. E e k h o u d (se denne. Suppl.), bröderna T h ar au d (se d. o. Suppl.), som ta motiv från Li-mousin, E. L e R o y (från Périgord), A l p h o n s e de Chateaubriant (Poitou) och Gaston Ché-rau. Lothringen och dess folk ha i Maurice Barres sin mäktige förespråkare, som för öfrigt genom sin politiska verksamhet knutit litteratur och politik tillsammans. Äfven den koloniala vitterheten har gjort sig bemärkt genom bl. a. L. M. E. Bertrand (se denne. Suppl.), Eli sa a Rhalss och E. Nolly, som skildra Nord-Afrika, L. Hemön (se denne. Suppl.) fransk kanadensare, H. Daguerches Indo-Kina m. fl. Liflig är äfven den exotiska litteraturen, som nu aflägs-nat sig långt från Pierre Lotis erotiska reseskisser, med bl. a. M y r i a m H a r r y (se denna), skildra-rinna af Jerusalem, J u di t h Gautier (se Gautier 2), som till stor del valt ämnen från Japan och Kina, och Victor Segalen (1878 -1919), hvars verk förflytta oss än till Tahiti, än till Kina, som uppmärksammade moderna tolkare af främmande folk. Den historiska romanen har med enstaka undantag intagit en mycket till-bakaskjuten plats; nämnas må Maurice Main-