1053 Friedberg-Friedrich 1054 'Friedberg. - 2. E. A. F. dog 7 sept. 1910. Han hade på sin 70-årsdag fått mottaga en Fest-schrift af ett flertal kyrkorättslärare. F:s Lehrbuch des katholischen und evangelischen kirchenrechts utkom 1909 i 6:e uppl., Handelsgesetzbuch 1914 i 10:e uppl. (utg. af Schreiber). Till sitt universitets 500-årsjubileum (1909) utgaf han Die Leipzig er juristenfacultät 1409-1909. C. G. Bj. *Friedberg, Robert, blef nov. 1917 vice-presi-dent (under Hertling) i preussiska statsministeriet, afgick vid revolutionen nov. 1918, valdes 1919 till led. af preussiska landsförsamlingen och var där till april 1920 det demokratiska partiets ledare. Han dog 20 juni 1920 i Berlin. 'Friedenau, officiellt Berlin-F., tillhör sedan 1920 "Storberlins" 11 :e förvaltningsområde, har gymnasium, realgymnasiura. realskola och 3 ly-ceer samt 43,917 'inv. (1919). Friederichsen [frid-], Max, tysk geograf, f. 21 jan. 1874 i Hamburg, företog forskningsresor 1897 -98 till Ural, Kaukasus och ryska Armenien och 1902 till centrala Tian-schan, blef 1903 privatdocent i geografi i Göttingen, 1906 e. o. professor i Rostock och ord. professor 1907 i Bern, 1909 i Greifswald och 1917 i Königsberg. Under Världskriget var han från 1916 ledare af de vetenskapliga arbetena vid den "landeskundliche kommission", som under ockupationen upprättades vid det tyska generalguvernementet i Polen. Där företogos i stor utsträckning vetenskapliga undersökningar på olika geografiska områden, hvilka under den ryska regimen endast i ringa grad varit föremål för uppmärksamhet. K. A. G. Friedjung [fridjonj, Heinrich, österrikisk historiker, f. 18 jan. 1851 i Rostschin i Mähren, d. 14 juli 1920 i Wien, blef efter studier i Prag, Berlin och Wien 1873 professor i historia vid Wiens handelsakademi, afsattes 1881 från sitt ämbete på grund af ett politiskt oppositionstal och egnade sig då åt journalistiken. Han uppsatte 1882 "Deutsche wochenschrift" och blef 1886 hufvudredaktör för den tyska riksrådsfraktionens organ "Deutsche zeitung", men afgick 1887 på grund af de tyska partiernas splittring. F. egnade sig därpå intensivare än förut åt samtidshistorisk forskning och publicerade dessutom politiska artiklar i flera rikstyska och österrikiska tidningar. Han invecklades 1909 i en uppseendeväckande politisk process. I Agram hade ett stort antal i Kroatiens och Slavo-niens politiska lif framträdande serber åtalats för högförräderi (Agramprocessen) och 31 af dem drabbats af fällande dom (okt. 1909). Under processens gång hade F. i en tidningsartikel utan namns nämnande beskyllt många medlemmar af den kroatisk-serbiska koalitionen för högförrädiska stämplingar med Serbien i syfte att på Habsburgs-monarkiens ruiner upprätta ett storserbiskt rike. Penningar för agitation m. m. skulle de ha erhållit af den storserbiska föreningen "Slovenski jug" genom förmedling af Belgraddiplomaten Spalajko-vitj. Med anledning af dessa påståenden väckte den kroatiske deputeraden F. Supilo och kroatisk-serbiska koalitionens alla 51 ledamöter tryckfrihetsåtal (Friedjungsprocessen). F. framlade under rättegångsförhandlingarna (dec. s. å.) som bevis för sina påståenden fotografiska kopior af aktstycken, som förklarades vara protokoll från "Slovenski jugs" sammanträden och serbiska ministerialakter. Det uppvisades emellertid från motparten, att flera af dessa aktstycken, som tillställts F. af österrikisk-ungerska utrikesministeriet, voro förfalskningar, utförda af lägre tjänstemän vid österrikisk-ungerska legationen i Belgrad, efter allt att döma med ministern grefve Forgåchs vetskap. F., som själf ej förut vetat af förfalskningarna} återtog då sitt åberopande af samtliga dokument, och motparten fullföljde ej åtalet. - Bland F:s många genom liflig och fängslande framställningskonst utmärkta historiska arbeten märkas Der ausgleich mit Vngarn (1877-78), Der kampf um die vorherrschaft in Deutschland 1859-1866 (2 bd, 1897-98; 11 :e uppl. 1919), Der Krimkrieg und die österreichische politik (1907), Österreich von 1848 bis 1860 (2 bd, 1907-12; d. l i 4:e uppl. 1918), Wie wir zu Bosnien kamen (1908), Custoza und Lissa (1915), Das zeitalter des imperialismus 1884-1914 (2 bd, 1919-22) och Historische aufsätze (1919). Dessutom utgaf han "Benedeks nachgelassene papiere" (1901) och skildrade tiden 1859-66 i d. 8 af Hel-molts "Weltgeschichte" (2:a uppl. 1921). V. S-g. Friedjungsprocessen [fridjoijs-]. Se Friedjung, H. Suppl. *Friedlander/A. E., tog 1915 afsked från lektoratet. Led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1907). 'Friedländer, L., dog 16 dec. 1909 i Strassburg. Friedman [frid-], Ignaz, österrikisk pianist, f. 1882 nära Krakau, elev af Leschetitzki, har sedan 1905 som firad virtuos företagit konsertresor i hela Europa (i Sverige f. g. 1909) samt i Amerika och Asien. Särskildt som Chopin- och Liszt-spelare står han högt i rop. F. har dessutom fram-trädt som kompositör, med pianostycken och sånger. E. F-t. Triedmann, S., dog 22 april 1916 i Dresden. Friedreichs ataxi [frldrajchs], med. Se Ryggmärgssjukdomar, sp. 1336. Friedrich [frid-], Johan n, gammalkatolik, f. 5 juni 1836 i Oberfranken, d. 19 aug. 1917 i Miin-chen, var Döllingers lärjunge, blef präst i Mark Steinfeld 1859 och e. o. professor i München 1865. Han vann anseende som forskare genom Kirchen-geschichte Deutschlands (2 bd, 1867-69). Som motståndare till den planerade dogmen om påfvens ofelbarhet sändes han till Vatikankonsiliet som kardinal Hohenlohes teologiske rådgifvare. Han bekämpade liksom Döllinger (åt hvilken han levererade material till dennes "Römische briefe") dogmen med lärda vetenskapliga argument. Då F. definitivt vägrade att böja sig för konsiliebeslutet, exkommunicerades han jämte Döllinger 1871 och deltog då ifrigt i utformandet af den gammalkatolska rörelsen. Ultramontanerna undanträngde honom 1882 från hans 1872 erhållna teologiska lärostol i München, men han fick då en professur i filosofiska fakulteten, som han lämnade 1905. - Vid Vatikankonsiliet hade F. kunnat göra direkta studier, hvilka offentliggjordes i Docu-menta ad illustrandum concilium Vaticanum (2 bd, 1871) och i hans Tagebuch från konsiliet (2:a uppl. 1873) samt lades till grund för hans stora hufvudarbete: Geschichte des vatikanischen konzils (3 bd, 1877-87). Åt sin lärare egnade han en stor biografi, Ignaz von Döllinger (3 bd, 1899 -1901), och han utgaf 1892 Das papsttum, en