1109 Fysik 1110 observatörer, bl. a. A. H. Bucherer (1908- 09), Cl. Schaefer och G. Neumann (1914 -16), Ch. E. Guye och Ch. Lavanchy (1916), undersökt elektronmassans beroende af hastigheten hos katod- och /J-strålar samt tryggat giltigheten af den Lorentz-Einsteinska formeln. Einsteins speciella relativitetsteori (se d. o.; jfr Einstein. Suppl.) är numera nästan utan gensägelse allmänt accepterad så tillvida, att man anser den leda till formellt riktiga slutsatser om de fysikaliska realiteter den behandlar. Många forskare mena emellertid fortfarande, att dessa realiteter på ett mera tilltalande sätt böra kunna tolkas med bibehållande af den Euklideiska rumsuppfattningen och en absolut tid. Einsteins allmänna relativitetsteori, som omfattar äfven gravitationen, synes ju ha i viss mån erhållit astronomisk bekräftelse (särskildt ljusstrålarnas krökning nära solkanten, observerad vid solförmörkelserna 1919 och 1922). Dess matematiska form står emellertid fortfarande under diskussion bland teoretikerna. Den ofvan nämnda dristiga användningen af kvanthypotesen vid behandlingen af olika problem härrör tidigast från Einstein. Han tolkade (1905) Plancks strålningslag på det sättet, att icke blott utbytet af energi mellan atomer och strålning sker i form af k vänta, utan att dessa kvanta själfva existera redan i strålningen i vakuum. Från denna utgångspunkt kom han omedelbart till den efter honom uppkallade lag för den fotoelektriska effekten, som uttalar, att de vid belysningen utsända elektronernas maximala rörelseenergi är proportionell mot liv. Till följd af de stora experimentella svårigheterna vid lagens pröfning blef det först Millikans på långvarigt förarbete grundade undersökningar (1914-16), som otvetydigt ådagalade riktigheten af Einsteins formel och, kan man säga, därigenom bragte kvant-teorien till seger i den allmänna vetenskapliga opinionen. Att lagen gäller äfven för den sekundära elektronstrålning, som utlöses genom röntgenstrålar, följer af dessa strålars identitet med ljus af mycket kort våglängd samt har experimentellt verifierats senast och noggrannast af M. de Brogli e (1921). Också vid den omvända processen, utlösningen af ljus eller röntgenstrålar genom elektronstöt, har man experimentella bevis för, att sambandet mellan den maximala utsända strålningsfrekvensen och elektronens rörelseenergi följer samma lag. Inom optiskt område har detta bevis lämnats af J. Franck och G. Hertz (1914) samt B. D a vis och F. S. Goucher (1917), vid röntgenstrålar af W. D u an e och F. L. H u n t (1915) m. fl. Dessa undersökningar lämna äfven bekräftelse på den Bohrska atomteorien (se nedan). Innan denna något närmare beröres, må nämnas, att Einstein (1907) införde kvantteorien på ett nytt område, läran om fasta kroppars specifika värme, och därmed erhöll en förklaring på afvikelserna från Dulong-Petits lag. Tankegången har teoretiskt fullföljts af P. Debye, M. Born och T h. v. K å r m å n m. fi. (från 1912). Experimentella undersökningar af specifika värmet vid låga temperaturer ha (från 1910) utförts af W. N e r n s t och hans lärjungar för pröfning af Nernsts termodynamiska sats och lagt i dagen en med de ofvannämnda teorierna i stort sedt stämmande temperaturvariation hos atomvärmet. Sin dominerande ställning inom nutidens fysik har emellertid kvanthypotesen fått i och med, att N. B o h r (se d. o. 2. Suppl.) 1913 kombinerade den med Rutherfords, på undersökningar öfver a-strålars spridning fotade, kärnmodell för atomerna (se Atommodell. Suppl.). Den Bohrska atomteorien har visat sig kunna på ett märkvärdigt exakt och fullständigt sätt sammanfatta och förutsäga fysiska och kemiska lagar inom olika områden. Dess första triumf gällde de förut gåtfulla aritmetiska lagarna för spektra, hvilka vid de båda lättaste ämnena, vätgas och helium, kunnat exakt härledas ur teorien. Denna har visat sig kunna redogöra äfven för linjernas finstruktur, sådan denna uppmätts af F. P äsch e n, sedan A. S o inni e r f e l d på elektronernas rörelse i den Bohrska atommodellen tillämpat (den speciella) relativitets-teorien. De ofvan omnämnda undersökningarna af Franck och Hertz, Davis och Goucher m. fl., öfver långsamma elektronstrålars absorption och den därmed i samband stående ljusemissionen ha, liksom Francks försök med genom elektronstötar åstadkommet metastabilt helium, stått i öfverensstämmelse med Bohrs teori och lämnat några af de vackraste bevisen på dess styrka. Den af J. Stark (1913) experimentellt funna uppdelningen af spektral-linjer genom ett elektriskt fält (Starkeffekten} har (1916) af P. Epstein och K. S c h w a r z-s c h i l d inrangerats inom teorien. En för bedömandet af teoriens "sanningsvärde" ganska viktig sak är, att Bohr genom sin korrespondensprincip kunnat i viss mån, om också blott formellt, vinna anslutning till den klassiska elektrodynamikens läro- En af de viktigaste tillämpningarna af den Ru-therford-Bohrska atommodellen har gjorts vid tolkningen af röntgenspektra. Den moderna utvecklingen på detta område förbereddes (1908-12) genom C. G. B a r k l a s (se denne. Suppl.) undersökningar öfver de kemiska elementens olika karakteristiska röntgenstrålning, men tog sin egentliga början 1912, då M. von Laue kom på den geniala idén att söka påvisa strålarnas diffraktion med hjälp af kristallgitter. Laues uppslag fullföljdes af W. H. och W. L. B ragg (se dessa. Suppl. och Röntgenstrålar), hvilka förde röntgenforskningen ett godt stycke framåt längs båda de hufvudlinjer, där den sedan fortgått: en fysikalisk, behandlande strålarna själfva, och en kristallografisk, åsyftande kristallstrukturers bestämmande med strålarnas tillhjälp. De främste experimentelle forskarna på den fysikaliska linjen, utom de ofvan nämnde, ha varit H. G. J. Mo-seley (stupad i kriget 1914), som upptäckte en fundamental lag för sambandet mellan våglängderna och det utsändande elementets ordningsnummer i periodiska systemet, och M. Siegbahn, som utarbetat precisionsmetoder för våglängdsbestämningen och framgångsrikt utforskat röntgenspektra. Från den optiska sidan ha T h. Lyman (1917) och R. A. Millikan (1921) afsevärdt närmat sig det område af korta våglängder, som röntgenstrålarna upptaga. Utvecklingen af röntgenområdet skedde i bön'an utan kvantteoriens stöd, men något senare har