1121 Fältbefästning 1122 samma drogs våren 1917 en del af fronten tillbaka undan ett väntadt franskt anfall, på samma gång som fronten förkortades. - Skyttevärnen förbundos medelst framifrån och bakåt gående förbindelsevärn, så att plankartan öfver en ställning, t. ex. en flygfotografi, företer en viss likhet med ett spindelnät. Skansar användes icke på västfronten, men däremot till någon del på östfronten, där det var möjligt att på grund af fiendens mindre verksamhet och terrängens svårframkomlighet från skansarna försvara luckorna emellan dem, på samma gång som plutoner och kompanier höllos bättre i chefens hand. Skansarnas uppgift att bilda fasta punkter i försvaret åstadkoms på västfronten därigenom, att förbindelsevärnen anordnades för eldgifning åt sidorna. Vid genombrott uti en ställning kunde sålunda hvar som helst fasta punkter bildas af ett par skytte-värnslinjer med dem förenande förbindelsevärn jämte stormhinder. Man kan säga, att befästningssystemet företedde en bild af hvarandra tangerande skansar (jfr fig. 8). Skyttevärnen ("skyttegrafvarna") utfördes af enkel konstruktion, i allmänhet bredare än som före Fig. 1. Tyskt skyttevärn vid Aisne, 1914. kriget ansetts lämpligt dels för att möjliggöra erforderliga trupprörelser och transporter, dels för att ej för lätt rasa ihop under artillerield (se fig. l, 2 Fig. 2. Mingång (skyddsrum) med nedgång. och 4). På dränering blef det nödvändigt att nedlägga stor omsorg, dels medelst plankvandringar på skyttevärnens botten, dels genom af loppsledningar och diken, dels genom pumpning i stor skala, Tryckt den 18/io 23 särskildt i Flandern. En ryggvall utfördes i allmänhet för att minska verkan af bakom kreverande projektiler. För samma ändamål anlades tvärvallar mycket tätt eller bröts skyttevärnet i lämplig form. I den mån kriget fortskred, fingo kulsprutorna en allt större betydelse. De förlades gärna i särskilda s. k. nästen framför, bakom eller mellan skyttevärnen för att genom flankerande eld längs järntrådsnäten hejda det fientliga infanteriets framryckning. Kulsprutorna blefvo alltmer ställningens stomme, och vid uppgörande af befästningsplaner blef regeln att först bestämma plats för kulsprutor och järntrådsnät. Stormhindren utfördes nästan uteslutande af tagg-tråd utaf järn (åtgång på tysk sida 635,000 ton) i ett eller flera bälten, ibland flera tiotal m. breda framför och mellan befästningarna. Mot slutet af kriget sökte man äfven åstadkomma hinder mot pansarvagnar. Af skyddsrum uppstodo nya former, för att man skulle vinna erforderlig trygghet mot artillerielden. 6man. ^,2,0 ^_ Fig. 3. Minskyddsrum (plan). Ett sätt var att från skyttevärnen gå ned med lutande mingångar ända till 10 m. djupt samt där anlägga l-2 m. breda förbindelser med till dem anslutna, i allmänhet 2 m. breda gångar för bostäder, expeditioner och förråd (fig. 2 och 3). Ett annat ^ :.; J T} ^[ -swww*»^ < % L^^fe_|_. }*-2,* ty',o%-**t % i_K 2 x */7y7TS7J /s/s/ .vj O /v^ / "///////// '/Z/ ' /Ji^f 1 1 J?J;i:o>>^:^{v^ -*.* .i§ Fig. 4. Skyddsrum af betong (beredskapsrum). sätt var att utföra skyddsrummen af betong, vanligen järnbetong, med i regel högst l,5 m. tjocka väggar och tak, något tunnare golf (fig. 4 och 5). Sålunda kunde skyddsrummen läggas högre, ingångarna bli kortare och besättningen vid fientligt an- 35 b,, S. 36