1137 Fästning 1138 Ländfästningar. Dessa fästningars uppgifter kunna numera, enligt erfarenheterna från Världskriget, sägas vara följande. I strategiskt afseende kunna de som spärrfästningar, afskärande de viktigaste kommunikationerna, skydda mobiliseringen och uppmarschen (Yerdun-Belfort-fronten i Frankrike, Liége-Namur i Belgien, Metz-Strassburg i Tyskland). Vidare kunna fästningar som operationsfästningar tjäna till stöd för operationerna, särskildt om de äro belägna vid större vattendrag eller om de utgöra delar af ©n fästningslinje (befäst front). I förra fallet kunna de bl. a. underlätta egen armés öfvergång öfver floden och försvåra eller förhindra fiendens (Antwerpen, Pfzemysl); i senare fallet (stundom äfven i det förra) kunna de, försvarade af jämförelsevis svaga stridskrafter, binda öfverlägsna fientliga styrkor och sålunda sätta egen härledning i stånd att förbereda en ny offensiv (ryska Njemen-Narev-Bobr-linjen flera gånger, Verdun-Belf ort-lin j en under de första krigsmånaderna, Pfzemysl under båda belägringarna). En fästning kan vara både spärr- och operationsfästning (Verdun-B elf ort-lin j en, Kovno- Olita-Grodno-linjen, Krakau, Boden), och det vill synas, som fästningarna alltmer komma att få en dylik uppgift, beroende på önskan att bespara eget land krigets olyckor och möta fienden så nära gränsen som möjligt. Man kan därför vänta en sträfvan att fullkomna gränsförsvaret i samma stil som Verdun-Belf ort-fronten, medan anläggning af operationsfästningar i en bakre linje af ekonomiska skäl knappast blir möjlig. Meningarna äro delade om, huruvida detta gränsförsvar skall erhålla linjär form i anslutning till det å västfronten tillämpade systemet eller om det fortfarande skall bestå af rundt om slutna fästningar med vissa mellanrum, som befästas svagare. I hvilket fall som helst ger Världskriget anledning till den betydelsefulla slutsatsen, att samverkan mellan fästningar och det rörliga försvaret måste bli betydligt intimare och planmässigare, än förut ansetts behöfligt. Fästningen tillkommer att föra en energisk och långvarig uppehållande strid, medan af-görandet genom offensiv är fältarméns uppgift, som underlättas genom fästningens strid. På grund af kommunikationernas oerhörda utveckling under senare år ha rena förrådsfästningar alltmer förlorat sin betydelse. I taktisk-tekniskt afseende består fästningen af en hufvudförsvarslinje, en kärna och möjligen framskjutna befästningar. Hufvudj'or'svarslinjen utgöres af en krets (gördel) fästen eller fort, åtskilda af mellanrum, hvilkas storlek beror på terrängen och en del andra förhållanden, men som i genomsnitt kan tänkas till 3 km. Det har uppställts det önskemålet, att fästningsgördeln skulle kunna skydda fästningens inre mot beskjutning. Då kanoner konstruerats för en skottvidd af 120 km., är detta numera icke möjligt. Nöjer man sig med att söka skydda det inre mot beskjutning af det fientliga artilleriets hufvudmassa, d. v. s. lätt fältartilleri med en skottvidd af omkr. 10 km., antaget i ställning 3 km. från hufvudförsvarslinjen, kommer man likväl till en diameter, öfverstigande 14 km., eller en fästningsgördel, öfver 45 km. De betydande kostnaderna för fästningsanläggningar föranleda emellertid en sträfvan att minska fästningarnas diame- ter. Skyddet för trupper och förråd får därför beredas medelst vidsträckt användning af skyddsrum, medan diametern bestämmes af terrängen, påräkne-lig besättning och ekonomiska förhållanden m. m. Diametern eller, rättare sagdt, den front, som fästningen i en blifvande stridslinje bör upptaga, synes kunna anslås till 10 ä 15 km. Beträffande forten se Fort (äfven i Suppl.). Mellanrummen mellan dessa befästas i hufvudsak efter samma grunder som en fältställning (se F ä 11 b ef ä s t n i n g. Suppl.). Sålunda utföras stridsställningar för infanteri och artilleri, stormhinder, förbindelser och skyddsrum m. m. Före Världskriget förutsattes, att dessa s. k. rustningsarbeten i allmänhet skulle kunna utföras först vid krigsfara. Kriget har emellertid ådagalagt - hvilket var kändt af fackmännen förut -, att dessa arbeten icke skulle kunna utföras på den korta tid, som i allmänhet står till buds, innan fienden kan stå framför fästningen. Särskildt gäller detta skyddsrummen, som i en fästning måste utföras starkare än i en fältställning för att ge trygghet äfven mot det kraftigaste belägringsartilleriet. En betydande del af befästningarna i fortens mellanrum måste därför utföras under fred, nämligen skyddsrum (i berg eller betong) och kulsprutenästen (af betong), medan stridsställningar i jord och en del stormhinder böra kunna anstå till krigsfara. Fästningens kärna, som bör omges med en enkel befästning, innesluter lokaler för kommendantstab, reserver, ammunition, proviant och öfriga förråd. På grund af den ofvan angifna svårigheten att undandraga det inre fientlig artillerield och därtill faran för bombkastning från luften måste dessa lokaler i förut ej anad utsträckning anläggas i fred som bombfasta skyddsrum. - Bestyckningen kan ej, såsom ofta tidigare varit fallet, utgöras af gammalmodiga pjäser - lämpliga för ett artillerimuseum -, utan skola kunna med kraft uppta striden med belägringsartilleriet. Särskildt erfordras en del långskjutande kanoner för att hålla fiendens artilleri på af stånd, hvaremot af kastpjäser icke erfordras så grofva kalibrar som på anfallssidan, eftersom åt anfallsbefästningarna icke kan ges samma styrka som åt fästningen. - Besättningen kan bestå af äldre årsklasser än vid fältarmén, då rörligheten kan vara mindre, men endast under förutsättning, att den i öfrigt är väl utbildad och eger god disciplin. Med lösligt sammanbragta hopar kan icke ett ihärdigt fästningsförsvar genomföras. Särskildt måste kommendant och befäl vara väl förtrogna med sina uppgifter och ega uthållig energi (general Kus-manek, kommendant i Pfzemysl). Nära gränsen belägna fästningar fordra ständig stridsberedskap. Kustfästningar. Dessas strategiska uppgift är att försvara en örlogshamn (Karlskrona, ösel-Dagö under Världskriget, flera engelska kustfästningar) eller spärra en viktig farled (Vaxholm, Peter den stores fästning vid Finska vikens mynning, Dardanellerna) eller bådadera, mera sällan att skydda en viktig kuststräcka (Flandern under Världskriget). Svårigheten att åt alla håll skydda en fästnings inre mot beskjutning (se ofvan) har föranledt, att kustfästningarna alltmer begränsats till sjöfronten, medan landfronten anordnats endast till skydd mot öfverrumpling eller helt utelämnats. Uppgiften att skydda fästningens flanker och ryggsida mot en allvarlig landstigning tillkommer armén.