1163 Förfogandelagarna 1164 förhållandet mellan staten och ämbets- eller tjänstemannen icke är något aftalsförhållande, som kan genom tvungna medgifvanden från befattningshafva-rens sida modifieras till nackdel för denne i förhållande till grundlag och ämbetsrätt. Från förflyttning till annan tjänst bör väl skiljas det förhållandet, att en befattningshavare med bibehållande af innehafvande befattning ålägges ökade eller nya uppgifter eller ändrade arbetsformer; så framt förändringen icke medför ändring af befattningens egen karaktär; i motsatt fall blefve befattningen genom ändringen en ny befattning, och innehafvaren af den gamla måste då sättas å indragningsstat. Naturligtvis erbjuder det dock vissa svårigheter att afgöra, huruvida ändringen är af ena eller andra slaget; tvist härom kan afgöras i domstolsväg. Se C. A. Keuterskiöld, "Statsregementet" (1914). Rid. Förfogandelagarna eller, såsom de, ehuru mindre riktigt, officiellt i senare tillämpningsförfattningar betecknats, förfoganderättslagarna utgjorde grundvalen för det af Världskriget 1914- 19 framkallade försöket till reglering af vissa kris-tidsförhållanden, som kriget medfört äfven inom det neutrala Sverige. Dessa förhållanden föranledde dock därjämte åtskillig annan kristidslagstift-ning (se d. o. Suppl.) alldeles oberoende af förfogandelagarna, hvilka väsentligen afsågo blott folkförsörjningen, som bragtes i fara genom den fria införselns afstängning till följd af blockad- och kon-trabandsåtgärder från de krigförandes sida såväl i fråga om lifsmedel som beträffande en del nödvändiga produktionsmedel (t. ex. gödselämnen m. m.). Då med hänsyn härtill en, om än provisorisk, utvidgning af socialförvaltningsverksamheten ansågs behöflig för statlig reglering både af konsumtion och produktion, men denna icke kunde h. o. h. ordnas med användning af konungens envåldsmakt enligt K. F. § 89 på den allmänna hushållningens område, måste åt regeringen genom särskild lagstiftning beredas frihet till vidtagande af nödiga maktåtgärder oberoende af politimaktens vanliga begränsning. Den första lagen om förfogande öfver vissa varor vid krig eller krigsfara af 9 okt. 1914, som skulle gälla blott till l maj 1915 och omfattade endast 5 §§, gaf konungen under vissa förutsättningar makt dels att fastställa maximipris å vissa varor, dels att för kronans räkning rekvirera och inlösa sådana efter värdering i enlighet med bestämmelserna i 1895 års lag ang. rekvisitioner för krigsmaktens behof. Den ersattes af en ny förfogandelag 3 juni 1915 af väsentligen samma innehåll som den första, om än i vissa delar utvidgad och omformulerad, och med giltighet till l maj 1916; den afsåg ej blott krig och krigsfara, utan äfven andra utomordentliga af krig föranledda förhållanden, en formulering, som sedermera bibehölls i den följande lagstiftningen. Den tillämpning, som förfogandelagen redan från begynnelsen fick under inflytande och ledning af den s. k. folk-hushållningskommissionen (se d. o. Suppl.), gjorde emellertid en grundlig omarbetning och utvidgning af lagen nödvändiga, i det att kommissionens politik kom att inriktas icke, såsom lagen väsentligen åsyftat, på ett garanterande åt enhvar af visst minimum af nödvändighetsvaror, utan på ett förhin- drande för de enskilde att förskaffa sig något som helst mera än den utmätta ransonen af dessa. Ransoneringen gjorde sålunda en klyfning af förfogandelagen i två särskilda lagar önsklig, och detta skedde 1916 genom utfärdandet af en särskild maximiprislag och af en allmän förfogandelag, hvilka tillsammans alltså bildade den tredje förfogandelagen. Den nya lagen af 30 maj 1916 om fastställande af högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga af krig föranledda förhållanden omfattade 11 §§, i hvilka de tidigare förfogandelagarnas maxime-ringsbestämmelser närmare utformades. Lagen, som gällde till l maj 1917, förlängdes 27 april 1917 på ett år och kompletterades i vissa delar genom en särskild lag af 14 juni 1917, hvarjämte tillkom en ny lag af 19 juni s. å. mot oskäliga pris under utomordentliga af krig föranledda förhållanden, hvilken sistnämnda lag prolongerades med vissa ändringar 30 april 1918 till l maj 1919 och sedermera ytterligare till l mars 1920 samt med en mindre ändring till s. d. 1921, då den ersattes med en af krigsförhållanden^ oberoende lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris 28 febr. 1921, gällande till l juni 1922 och sedermera till s. d. 1923. Den egentliga maximiprislagen åter af 1916 blef, jämte sitt tillägg af 1917, ersatt genom en ny maximiprislag af 30 april 1918 i 13 §§, prolongerad såväl 1919 som, med en mindre ändring, 1920, hvarefter den upphörde att gälla med l mars 1921. Varuprisens maximering i den yrkesmässiga handeln erbjöd jämförelsevis ringa svårigheter, sedan staten genom dels privaträtts-liga aftal, dels administrativa regleringsåtgärder, oberoende af maximiprislagen, lyckats göra denna handel faktiskt bunden äfven vid en ransonerad och af staten kontrollerad varutillförsel. Maximiprislagen kom därför hufvudsakligast att gälla den icke yrkesmässiga handeln och ledde följdriktigt å ena sidan till maximiprisens förvandling inom denna, till faktiska minimipris, hvilka väsentligt öfverskredos i den alltmer tilltagande smyghandeln, sedan de maximerade varorna försvunnit ur den öppna handeln utanför yrkesaffärerna, och å den andra till inspektion och tvångsförsäljning af sådana varor, när de hos enskilda anträffades i en myckenhet, som genom de särskildt tillsatta kristidsorganen pröfvades vara af sevärd. Den allmänna förfogandelagen åter, som 9 juni 1916 utfärdades såsom enbart lag om förfogande öfver viss egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga af krig föranledda förhållanden och ur hvilken alltså alla maximeringsbe-stämmelser uteslutits, omfattade 9 §§, men ersattes redan 27 april 1917 af en fjärde, vida utförligare lag om förfogande öfver viss egendom under dylika förhållanden (i 17 §§), och denna i sin tur följdes 26 april 1918 af en femte och ännu utförligare (i 19 §§), båda kompletterade af särskilda och för tillämpningen synnerligen viktiga verkställighetsförordningar af s. d. Sistnämnda lag med därtill hörande verkställighetsförordning blef såväl 1919 som 1920 prolongerad, men upphörde i likhet med maximiprislagen att gälla med l mars 1921. Genom allmänna förfogandelagen och dess föregångare tillerkändes K. M:t makt att, när