Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förromantik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1175
Förromantik
hutismens psalmbok, "Sions sånger" (1743-46)
själens brudextas besjunges i sinnligt berusade,
lättillgängliga ord, hvilka trängde längre ut än
den mystiska sekterismens religiösa diktning. Det
är ytterst från herrnhutismen, som t. ex. Novalis’
"Geistliche lieder" och Almquists fromma "Songes" ha
sina anor. I högsta grad betydelsefull för den svenska
nyromantiken vardt äfven Swedenborg, hvars visionära
åskådning förbands med ett filosofiskt utarbetadt
system och därför var mera egnad att tillfredsställa
de vetenskapligt fordrande. Swedenborgs mystiska
bibeltolkning, hans opposition mot encyklopedismens
lära om själfviskheten som människornas egentliga
drifkraft och deras fullkomliga öfverensstämmelse
med djuren, liksom hans på poetiska bilder rika
andelära stimulerade till romantiserande svärmeri
och idealism - och både Almquist och Atterbom,
Elgström och Stagnelius i Sverige, Herder och Goethe
i Tyskland ha rönt inflytande af Swedenborg. Under
senare hälften af 1700-talet fick den mystiska och
känslosamma rörelsen ett viktigt stöd i de hemliga
ordnarna. Särskildt frimurarorden vardt centrum för
allehanda magiska och ockultistiska strömningar och
har varit en af de viktigaste faktorer, som förberedt
sinnena för romantikens världsåskådning. Därifrån
har en stor del af svärmeriet för medeltiden sitt
upphof, och som frimurarna föregåfvo, att deras
orden var den återuppståndna tempelherreorden, och
i sina ceremonier upptogo en mängd af riddartidens
bruk, gåfvo de en mycket verksam impuls till
de fantastiska föreställningar om denna tid,
hvarom romaner och skådespel snart buro vittne
i rikt mått. Lyriken upptog likaledes flitigt
vissa motiv i frimurardräkt såsom den skumma
klostervrån (sanktuariet). Frimurarmystiken
spred rundt om i Europa intresse och smak för det
visionära och vidskepliga. Spöksagor och skräck-
eller sensationsberättelser vuxo upp ur denna
jordmån. J. G. Oxenstiernas "Natten", Skjöldebrands
"Herman von Unna" och Gustaf III:s "Den svartsjuke
neapolitanaren" kunna nämnas som svenska exempel på
direkt inverkan från denna mystik.
Med Rousseau uppträder ett nytt inflytande, som
för till romantiken. Rousseau var på en mängd
olika områden en lika lidelsefull som suggererande
oppositionsman mot upplysningsfilosofien och den
litteratur, som präglade dess tidehvarf. Hans
religiösa, antiintellektuella uppfattning gjorde
honom till sektmystikens bundsförvant, och hans
antisociala individualism förde till det svärmeri
för naturtillståndet, bondelifvet, den hänförelse för
naturen och det primitiva, hvarmed han kom att göra
en omätbart viktig insats. Hans kulturpessimism och
religiöst färgade känslokult vunno hänförda läsare och
efterföljare öfverallt; hans "La nouvelle Héloise",
"Émile" och "Confessions" banade väg för ett helt
och hållet nytt människoideal. Äfven på dem, som
icke omfattade hans läror, öfvade han inflytande,
och "rousseauismen" är mindre en sammanhängande
lefnadsåskådning än en sammanfattning af flerfaldiga
olika oppositionella och känsloreligiösa strömningar
och sträfvanden, som leda fram till Sturm-und-drang
i Tyskland och sedan till nyromantiken i Europa.
I England hade den borgerliga prosadiktningen vid
1700-talets början en realistisk karaktär, som
1176
hos Richardson präglades af en moraliserande sen-
timentalitet och ett minutiöst psykologiserande.
Långt närmare romantiken gick hans efterföljare
Sterne, den känslosamme humoristen,
hvars kompositionslösa verk äro poserande
subjektiva. Young, hvars "Night-thoughts" är ett af
1700-talets inflytelserikaste vittra arbeten, var
påverkad af mystiska åskådningar och förkunnade i
"Conjectures on original composition" originalitetens
betydelse och snillets oberoende af regler och
tradition. Biskop Percys "Reliques of ancient english
poetry" (1765), Grays diktning och Macphersons
poetiska prosaomskrifning af "Ossians sånger" kommo
att bli de mest inspirerande och efterbildade,
rent litterära uttrycken för den nya strömningen,
som på engelsk mark emellertid rann ut i sanden, utan
att ha utvecklats enligt sina förutsättningar. Den
fortsattes i stället i Tyskland, där intresset för
den gamla folkvisan genom Herder hastigt kom att
påverka den samtida diktningen och där från och med
1760-talet en kaotisk jäsningstid, Sturm-und-drang
1. Die geniezeit, börjar, hvilken blir den omedelbara
utgångspunkten för nyromantiken. Vid den genom
alla dessa rörelser framkallade utvidgningen af den
poetiska intressesfären, som hade rik vetenskaplig
grund i en fördjupad, allsidig historisk åskådning
och en universell humanitetsuppfattning, spelade
Norden och nordiska motiv en betydande roll, och
just denna sida vardt naturligtvis af särskildt stor
betydelse för vår litteratur. Förromantikens vetenskap
och diktning, som framhöllo bibelns poesi (Lowth i
England, Herder; Tingstadius i Sverige), den äkta
antiken (Winckelmann, Lessing, Herder, Neikter och
Ehrensvärd i Sverige), orientalisk, primitiv poesi
och medeltidens litteratur och konst, uppskattade
mycket högt ursprungligheten och tjusningen hos den
nordiska motivkretsen. Historikern P. H. Mallet,
lärjunge till Montesquieu, var den förste, som
gaf en teckning af det krigiska, frihetsälskande
och öppenhjärtiga nordiska folklynnet, och denna
fick grundläggande betydelse för den allmänna
uppfattningen. Genom Mallet, Macpherson och
kritikern H. Blair kom den nordiska forntiden att
ses i ljus af Ossian, d. v. s. skandinaviskt och
keltiskt hopfördes som enhetligt. Samtidigt med
att Norden sålunda vardt lifligt behandlad i den
engelska poesien, upptogos nordiska ämnen äfven i
tyska litteraturen, där Gerstenberg, Klopstock och
"barderna" äro föregångarna, hvarefter danska och
norska författare fortsätta linjen.
I Sverige hade det vetenskapliga och litterära
intresset för den nordiska forntiden sina tidigaste
rötter i Olaus och Johannes Magnus’ historiska
arbeten, hvilka uppväckte en liflig hänförelse för de
"götiske" förfäderna. Under stormaktstiden framkallade
detta intresse ett storartadt forsknings-och
samlingsarbete (Bureus, Stiernhielm, Stiernhöök,
Loccenius, Schefferus, Verelius, Hadorph, Peringskiöld
och, betydelsefullast af alla, Olof Rudbeck d. ä.),
som under 1700-talet fortsattes af bl. a. Biörner och
Göransson. Äfven inom diktningen under förra hälften
af detta århundrade fortlefde i någon mån de nordiska
ämnena: Dalin och framför allt Mörk förtjäna att
nämnas. Förromantikens inflytande kom sedan till synes
hos särskildt G. G. Adlerbeth, som 1791 öfversatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
