1175 Förromantik hutismens psalmbok, "Sions sånger" (1743-46) själens brudextas besjunges i sinnligt berusade, lättillgängliga ord, hvilka trängde längre ut än den mystiska sekterismens religiösa diktning. Det är ytterst från herrnhutismen, som t. ex. Novalis' "Geistliche lieder" och Almquists fromma "Songes" ha sina anor. I högsta grad betydelsefull för den svenska nyromantiken vardt äfven Swedenborg, hvars visionära åskådning förbands med ett filosofiskt utarbetadt system och därför var mera egnad att tillfredsställa de vetenskapligt fordrande. Swedenborgs mystiska bibeltolkning, hans opposition mot encyklopedismens lära om själfviskheten som människornas egentliga drifkraft och deras fullkomliga öfverensstämmelse med djuren, liksom hans på poetiska bilder rika andelära stimulerade till romantiserande svärmeri och idealism - och både Almquist och Atterbom, Elgström och Stagnelius i Sverige, Herder och Goethe i Tyskland ha rönt inflytande af Swedenborg. Under senare hälften af 1700-talet fick den mystiska och känslosamma rörelsen ett viktigt stöd i de hemliga ordnarna. Särskildt frimurarorden vardt centrum för allehanda magiska och ockultistiska strömningar och har varit en af de viktigaste faktorer, som förberedt sinnena för romantikens världsåskådning. Därifrån har en stor del af svärmeriet för medeltiden sitt upphof, och som frimurarna föregåfvo, att deras orden var den återuppståndna tempelherreorden, och i sina ceremonier upptogo en mängd af riddartidens bruk, gåfvo de en mycket verksam impuls till de fantastiska föreställningar om denna tid, hvarom romaner och skådespel snart buro vittne i rikt mått. Lyriken upptog likaledes flitigt vissa motiv i frimurardräkt såsom den skumma klostervrån (sanktuariet). Frimurarmystiken spred rundt om i Europa intresse och smak för det visionära och vidskepliga. Spöksagor och skräck- eller sensationsberättelser vuxo upp ur denna jordmån. J. G. Oxenstiernas "Natten", Skjöldebrands "Herman von Unna" och Gustaf III:s "Den svartsjuke neapolitanaren" kunna nämnas som svenska exempel på direkt inverkan från denna mystik. Med Rousseau uppträder ett nytt inflytande, som för till romantiken. Rousseau var på en mängd olika områden en lika lidelsefull som suggererande oppositionsman mot upplysningsfilosofien och den litteratur, som präglade dess tidehvarf. Hans religiösa, antiintellektuella uppfattning gjorde honom till sektmystikens bundsförvant, och hans antisociala individualism förde till det svärmeri för naturtillståndet, bondelifvet, den hänförelse för naturen och det primitiva, hvarmed han kom att göra en omätbart viktig insats. Hans kulturpessimism och religiöst färgade känslokult vunno hänförda läsare och efterföljare öfverallt; hans "La nouvelle Héloise", "Émile" och "Confessions" banade väg för ett helt och hållet nytt människoideal. Äfven på dem, som icke omfattade hans läror, öfvade han inflytande, och "rousseauismen" är mindre en sammanhängande lefnadsåskådning än en sammanfattning af flerfaldiga olika oppositionella och känsloreligiösa strömningar och sträfvanden, som leda fram till Sturm-und-drang i Tyskland och sedan till nyromantiken i Europa. I England hade den borgerliga prosadiktningen vid 1700-talets början en realistisk karaktär, som 1176 hos Richardson präglades af en moraliserande sen- timentalitet och ett minutiöst psykologiserande. Långt närmare romantiken gick hans efterföljare Sterne, den känslosamme humoristen, hvars kompositionslösa verk äro poserande subjektiva. Young, hvars "Night-thoughts" är ett af 1700-talets inflytelserikaste vittra arbeten, var påverkad af mystiska åskådningar och förkunnade i "Conjectures on original composition" originalitetens betydelse och snillets oberoende af regler och tradition. Biskop Percys "Reliques of ancient english poetry" (1765), Grays diktning och Macphersons poetiska prosaomskrifning af "Ossians sånger" kommo att bli de mest inspirerande och efterbildade, rent litterära uttrycken för den nya strömningen, som på engelsk mark emellertid rann ut i sanden, utan att ha utvecklats enligt sina förutsättningar. Den fortsattes i stället i Tyskland, där intresset för den gamla folkvisan genom Herder hastigt kom att påverka den samtida diktningen och där från och med 1760-talet en kaotisk jäsningstid, Sturm-und-drang 1. Die geniezeit, börjar, hvilken blir den omedelbara utgångspunkten för nyromantiken. Vid den genom alla dessa rörelser framkallade utvidgningen af den poetiska intressesfären, som hade rik vetenskaplig grund i en fördjupad, allsidig historisk åskådning och en universell humanitetsuppfattning, spelade Norden och nordiska motiv en betydande roll, och just denna sida vardt naturligtvis af särskildt stor betydelse för vår litteratur. Förromantikens vetenskap och diktning, som framhöllo bibelns poesi (Lowth i England, Herder; Tingstadius i Sverige), den äkta antiken (Winckelmann, Lessing, Herder, Neikter och Ehrensvärd i Sverige), orientalisk, primitiv poesi och medeltidens litteratur och konst, uppskattade mycket högt ursprungligheten och tjusningen hos den nordiska motivkretsen. Historikern P. H. Mallet, lärjunge till Montesquieu, var den förste, som gaf en teckning af det krigiska, frihetsälskande och öppenhjärtiga nordiska folklynnet, och denna fick grundläggande betydelse för den allmänna uppfattningen. Genom Mallet, Macpherson och kritikern H. Blair kom den nordiska forntiden att ses i ljus af Ossian, d. v. s. skandinaviskt och keltiskt hopfördes som enhetligt. Samtidigt med att Norden sålunda vardt lifligt behandlad i den engelska poesien, upptogos nordiska ämnen äfven i tyska litteraturen, där Gerstenberg, Klopstock och "barderna" äro föregångarna, hvarefter danska och norska författare fortsätta linjen. I Sverige hade det vetenskapliga och litterära intresset för den nordiska forntiden sina tidigaste rötter i Olaus och Johannes Magnus' historiska arbeten, hvilka uppväckte en liflig hänförelse för de "götiske" förfäderna. Under stormaktstiden framkallade detta intresse ett storartadt forsknings-och samlingsarbete (Bureus, Stiernhielm, Stiernhöök, Loccenius, Schefferus, Verelius, Hadorph, Peringskiöld och, betydelsefullast af alla, Olof Rudbeck d. ä.), som under 1700-talet fortsattes af bl. a. Biörner och Göransson. Äfven inom diktningen under förra hälften af detta århundrade fortlefde i någon mån de nordiska ämnena: Dalin och framför allt Mörk förtjäna att nämnas. Förromantikens inflytande kom sedan till synes hos särskildt G. G. Adlerbeth, som 1791 öfversatte