1185 Försäkringsbolag 1186 derart af ekonomiska föreningar (se Förening), för hvilka i öfrigt nu gäller föreningslagen 22 juni 1911. Härvid bör ytterligare erinras, att vissa försäkringsföreningar, som väsentligen öfverensstämma med de ömsesidiga försäkringsbolagen, men som ha enklare rättsförhållanden och i regel mindre omfattning, gjorts till föremål för särskild behandling i lagarna 4 juli 1910 om sjukkassor och 29 juni 1912 om understödsföreningar. I de egentliga ekonomiska föreningarna kunna medlemmarna vara befriade från allt ansvar för föreningens förbindelser och sålunda slippa erlägga någonting utöfver sina insatser och eventuellt andra bestämda afgifter (föreningar u. p. a.). De kunna också ha en till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för föreningens förbindelser (förening m. b. p. a.); denna ansvarighet kan göras gällande, endast i den mån vid föreningens konkurs dess tillgångar ej förslå till gäldande af dess skulder. Härutinnan föreligger en viktig afvikelse hos de ömsesidiga försäkringsbolagen. I själfva deras begrepp ligger en skyldighet för medlemmarna att bidraga till fullgörande af de på försäkringsaftal grundade förbindelserna. Visserligen kan bolaget på förhand, således utan att någon brist uppkommit, af medlemmarna uppbära premier på samma sätt som ett försäkrings-a.-b.; så sker i regel, och förfarandet är bl. a. för lifförsäkring obligatoriskt. Men äfven i sådant fall kommer, om bolagets tillgångar visa sig ej motsvara dess förbindelser (med inberäknande af värdet af löpande försäkringar), det ömsesidiga ansvaret att framträda som en skyldighet för medlemmarna att vidkännas sådana uppoffringar, som äro nödvändiga för, att bristen skall kunna fyllas och sålunda konkurs undvikas. Häri kan man teoretiskt finna ett företräde framför försäkrings-a.-b., som ej ha motsvarande möjlighet att fylla en uppkommen brist. Konkurs är alltså ingalunda, såsom hos de egentliga ekonomiska föreningarna, en betingelse för, att det på ömsesidigheten grundade medlemsansvaret skall bli aktuellt. Detta ansvar kan f. ö. vara anordnadt på olika sätt: 1) tillskottsplikt i mån af behof, proportionellt för samtliga försäkringar, till obegränsadt belopp; 2) tillskottsplikt med begränsning till visst belopp, som är bestämdt i visst förhållande till hvarje medlems försäkringssumma, premiebelopp eller annan dylik grund; 3) vid lifförsäkring och annan personförsäkring kan egentlig tillskottsplikt saknas (detta är faktiskt det vanliga), så att alltså endast bolagets egna tillgångar kunna användas för täckande af dess förbindelser, men i dylika fall, likasom eljest då en brist ej kan fyllas genom uttaxering af tillskott, skall bristen i stället undanröjas därigenom, att på medlemmarnas bekostnad förbindelserna nedbringas till motsvarighet med tillgångarna, d. v. s. försäkringsbeloppen skola i erforderlig grad nedsättas. Försäkringstagarna äro icke blott, ekonomiskt sedt, tillika försäkringsgifvare; de äro ytterligare det ömsesidiga försäkringsbolagets delegare. Detta sammanhang är väsentligt: inga andra försäkringstagare få finnas än sådana, som tillika äro delegare, och inga andra kunna vara delegare än just försäkringstagarna. Dock anmärkes, att vissa befogenheter, som närmast förbehållits delegare, Tryckt den 23 10 23 jämväl kunna tillkomma vissa försträckningsgifvare, nämligen garanter (jfr Försäkring, sp. 504). Hvarje medlems rättsliga förhållande till bolaget företer följaktligen en egendomlig dubbelhet, i det att han dels är försäkringstagare med rättigheter och skyldigheter i hufvudsak lika dem, som följa af försäkringsaftal med ett aktiebolag som försäk-ringsgifvare (bortsedt från själfva det ömsesidiga ansvaret), dels också är delegare i bolaget med däraf härflytande särskilda rättigheter och skyldigheter. Båda dessa sidor äro oskiljaktigt förenade. Som delegarrättigheter kunna nämnas hvarje medlems allmänna anspråk på likställighet med öfriga medlemmar, eventuellt inom samma klass o. s. v.; vidare hans kraf på, att bolaget i sin förvaltning icke blott skall fullgöra de särskilda bestämmelserna i det speciella försäkringsaftalet med honom (motsvarande kraf tilkommer jämväl försäkringstagare hos ett aktiebolag), utan där-utöfver att det i allo skall ställa sig till efterrättelse de normer för dess verksamhet, som gälla enligt lag och bolagsordning m. m.; häraf följer en befogenhet att föra klandertalan mot rättsstridiga bolagsstämmobeslut. Ytterligare och i synnerhet framhålles den delegarna normalt tillkommande befogenheten att närvara vid bolagsstämma och där utöfva rösträtt, hvarigenom de ega inflytande å val af styrelsemedlemmar och revisorer m. fl. ärenden. Dessa befogenheter, och särskildt den sistnämnda, ha kanske snarare ett teoretiskt intresse än något större praktiskt värde för medlemmen-försäkringstagaren, ty det säger sig själft, att han i det alldeles öfvervägande antalet fall skall sakna tid och intresse samt i regel äfven nödig insikt och andra dylika förutsättningar för att begagna sig af de möjligheter, som sålunda rättsligen stå honom till buds. Man lär ej heller kunna påstå, att i verkligheten försäkringstagarnas rätt skulle vara mindre respekterad från bolagsorganens sida i försäkrings-a.-b. än i ömsesidiga bolag. Af dessa senares natur kan slutligen omedelbart härledas delegarnas rätt till andel i vinst, som uppkommer därigenom, att premier beräknats högre, än som efteråt visat sig behöfligt. Men dylika dividender (premieåterbäring) tillgodoföras sedan länge försäkringstagarna äfven hos aktiebolag. - Medlemskapets dubbelsidighet i ömsesidiga bolag blir af särskildt intresse i fråga om ändring af bolagsordningen. Beslut härom kan likasom i korporationer i allmänhet träffas af bolagsstämma med på visst sätt kvalificerad majoritet, hvarjämte här i regel erfordras statlig sanktion. Detta kan dock icke vara tillräckligt för hvilka ändringar som helst, ty beträffande innehållet i det särskilda försäkringsaftalet måste hvarje delegares rätt vara lika väl skyddad som en annan på aftal grundad rättighet, d. v. s. den kan icke få rubbas eller minskas utan hans eget samtycke. Detta gäller principiellt äfven om delegares ansvarighet för bolagets förbindelser; härom har emellertid särskildt stadgats, att en ändring kan i viss ordning vinna tillämpning äfven utan samtycke af alla däraf träffade delegare, men att sådan ändring å andra sidan medför ovillkorlig befogenhet för delegare, som ej biträdt densamma, att hafva sitt försäkringsaftal. På detta sätt har man funnit en kompromiss mellan försäkringstagar- 35 b., S. 38