1233 Gato-Gatunamn 1234 ligtvis beroende af den trafik, för hvilken den utsattes, såväl beträffande intensitet som art. Trafikens art har på senare åren betydligt ändrats därigenom, att häståkdonen till allt större omfattning utbytts mot automobiler. För tuktad sten och asfalt samt i viss mån äfven för tjärmakadam torde automobilerna med sina gummibelagda hjulringar slita gatläggningen i vida mindre grad än de järnringade hjulen och dragarnas järnskodda hofvar, som hamra mot farbanan. På en med grus eller vanlig makadam belagd körbana verka däremot automobilerna med sin stora tyngd och starka fart, som alstrar uppsugning af bindemedlet eller de finare stoftkornen, mycket mera uppslitande, än då häståkdon användes. Härvid är att å ena sidan beakta, att lastautomobilerna ta betydligt större last än häståkdonen, hvadan, för framforsling af samma kvantitet, de förras antal blir mindre än de senares, men att å andra sidan automobilerna ha större tyngd och hastigare framfart. O- ^ . Gato [ga'tå], Juan Al var e z. Se Spanska litteraturen, sp. 537. Gatspåne (af ty. gespan, kamrat, eg. dibroder), boktr., sättare, som har sin arbetsplats vid regal bredvid en annan vid "gatan". Gatubelysning. Belysning af gator och allmänna platser är af relativt sent datum. Ännu för omkr. 250 år sedan fanns ingen sådan i Europa. Efter solnedgången lågo gatorna i mörker, så framt det ej var månsken, alla butiker stängdes, och den personliga säkerheten var ringa. Den, som måste ut, följdes af tjänare med facklor. I Köpenhamn infördes gatubelysning genom k. förordn. 1681. I Stockholm tog den sin början 1697, då i samband med slottsbranden egare af hus på Eiddar-holmen ålades att där uppsätta och hålla lysande ett visst antal lanternor. 1719 befalldes, att lyktor skulle uppsättas på Norrbro, och 1725 förbjöds på grund af eldfarligheten användning af facklor på stadens gator. Först 1749 påbjöds dock allmän gatubelysning i Stockholm genom k. förordn. Skyldigheten hvilade å husegarna, men öfverflyttades af dem till särskilda lyshållningsentreprenörer, som i sin tur öfverläto arbetet på lykttändarna. De första gatlyktorna voro hamp- eller rofoljelampor af enklaste slag, s. k. vargögon, försedda med en i en hylsa fastsittande veke af sammanknippadt t^arn och uppsatta i lyktor. Vargögonen hade en obetydlig ljusstyrka, enligt senare mätningar omkr. :i/4 hefnerljus (hlj.). 1824 funnos 3,500 sådana lyktor i staden och på malmarna. 1827-28 började de enkla lamporna utbytas mot sådana med Ar-gandska rundbrännare med lampglas. De försågos äfven med metallspeglar, s. k. reverberer, som återkastade ljuset i en eller flera riktningar. De hade en ljusstyrka utan reverber af 6,4 hlj. och med reverber 35 hlj. i den fördelaktigaste riktningen. 1866 började hampoljelamporna utbytas mot (fasoljelampor af Wilanders konstruktion (se W i-landerlampan). De sista vargögonen bort-togos 1874, och 1895 ändrades Wilanderlamporna till fotogenlampor med "14 linjers brännare". Af de fotogenlampor, som f. n. (1923) användas, äro <le flesta utrustade med glödljusbrännare. Två storlekar användas, en ä 200 hlj. och en ä 700 hlj. Den förra erfordrar 1/io liter fotogen i timmen och den senare 1/s liter. 1853 öfvertogs gatubelysnin- gen af det nybildade Gaslysnings-a.-b., och s. å. tändes gasen första gången på Norrbro. 1860, då gasbelysningen utsträcktes till malmarna, voro 1,850 gaslyktor uppsatta i Stockholm. De första voro försedda med hålbrännare af järn, hvilka snart ersattes med snittbrännare af specksten, som hade en ljusstyrka af 14 normalljus. På 1880-talet började s. k. regenerativlampor af Siemens' konstruktion att uppsättas. De hade en ljusstyrka af 350 -500 normalljus. Auerljus i lyktorna infördes 1893, och i maj 1898 voro alla Stockholms gaslyktor försedda med auerbrännare. De voro uppåt brinnande. De ha en genomsnittsljusstyrka af 75 hlj. och förbruka 100 ä 120 1. gas i timmen. Sedermera uppsattes lyktor med brännare med nedåt brinnande låga, s. k. invertbrännare. De sitta i samma lykta ända till 10 stycken och ha hvar och en en ljusstyrka af 100 hlj. med gasförbrukning af 100 liter pr timme. 1909 uppsattes s. k. press-gasbrännare på Vasagatan, Centralplan och Tegelbacken. De voro i ljusstyrka ända till 2,000 hlj. och förbrukade l/2 liter gas pr timme och hlj. De äro nu borttagna. Elektrisk gatubelysning med båglampor anordnades försöksvis 1881 på Gustaf Adolfs torg, Norrbro och Mynttorget samt 1883 vid Skeppsbron, Slussen och Karlavägen. På de sistnämnda platserna upprätthölls densamma af gasverket till 1898, då den nedlades. Senare har elektricitetsverket anordnat belysning med båglampor å ett flertal platser, bl. a. Norrbro, Gustaf Adolfs torg och Vasabron. 1914 voro uppsatta 110 st. ä 10 ampere med en ljusstyrka af 1,200 ä 1,500 hlj. hvardera. Båglamporna äro numera åter borta, och all elektrisk gatubelysning eger i Stockholm rum medelst metalltrådslampor. De ha i regel en ljusstyrka af 200 hlj. och erfordra 150 å 200 watt. De största ha 1,000 hlj. och erfordra 500 watt. 1922 ombesörjdes gatubelysningen i Stockholm med 91 st. oljelyktor, 7,924 st. gaslyktor med 8,450 brännare och 3,779 st. elektriska lampor. Kostnaderna utgjorde 1914 730,000 kr. och 1922 omkr. 2 mill. kr. G. H. H. Gatun, stad och flod vid Panamakanalen (se d. o.). Jfr fig. till Elektrisk bogsering. Suppl. Gatunamn äro kända för en del trafikleder i svenska och danska städer ända från 1300-talet och hade då i regel en mycket enkel upprinnelse, oftast syftande på gatans riktning eller på de vid gatan boende. Gator, som från staden ledde ut åt landsbygden, fingo vanligen namn efter väderstrecken eller efter de stadsportar, där de öfvergingo i landsväg (t. ex. da. "östergade" och "Vesterga-de", sv. "Södergatan", "Norreportsgatan" o. s. v.). Hufvudgatan hette i Sverige oftast "Storgata" eller "Långgata", i Danmark (äfven i de numera med Sverige införlifvade landskapen) "Adelgade" ("Al-gade"), stundom "Bredgade" eller "Langgade". På liknande sätt ha uppkommit gatunamn sådana som "Hamngatan", "Kyrkogatan" (ofta med kyrkans namn tillagdt), "Vallgatan" (närmast stadsmuren) o. s. v. Namn sådana som "Smedjegatan", "Köpmangatan", "Skomakaregatan", "Svartman-gatan" (i Stockholm, 1430 kallad "Svartbrödraga-tan") häntyda på de vid gatan boendes yrken eller lefnadsställning. Personnamn fogades i äldre tider relativt sällan till en gata och i så fall betecknande