1235 Gatunämnd-Gaudi 1236 de personer, som vid namngifningen verkligen bodde vid gatan (t. ex. "Baggensgatan" i Stockholm efter amiral Jakob Bagge, "Mästersamuelsgatan", förr "Mäster Samuels gränd", ef ter kyrkohe den magister Samuel Hammarinus). Gränderna i Stockholm buro vanligen personnamn, och till 1600-talets midt gafs och ändrades namnet efter egaren till det första huset i gränden. Några af dessa gränder bevara ännu sina gamla namn ("Göran Helsings gränd" o. s. v.). Gator, som ledde ut till en landsväg, uppkallades ej sällan efter den ort, dit denna landsväg förde (t. ex. "Ronnebygatan" i Karlskrona). Dessa slags gatunamn ge sålunda värdefulla upplysningar om olika sidor af städernas äldre kultur och lokalhistoria; namnen ha en direkt, vid deras uppkomst till gatorna i fråga osökt anknuten betydelse. Det senare sammansättningsledet växlar rätt mycket för de mindre gatorna: i Sverige -gränd, -väg, -brink o. s. v., i Danmark -strcede, -gäng, -smug, -sund o. s. v. I Danmark förekomma äfven osammansatta namn, t. ex. "Svingelen" (i Köpenhamn), eller namn med p reposition, t. ex. "Ved stranden" (i Köpenhamn; jfr "Am ufer" i flera tyska städer). I regel uppkommo de äldre gatunamnen spontant och blefvo först småningom officiella, t. ex. vid införande af husnummer. Namn sådana som "Drottninggatan", "Regeringsgatan" o. s. v. torde i Sverige ha varit okända före 1600-talet; i Stockholm hänsyftade de på regeringens representanter vid tiden för gatornas anläggning (drottning Kristina och hennes förmyndarregering). Först på 1700-talet torde gator och torg ha fått personnamn i syfte att hedra vederbörande person (t. ex. "Adolf Fredriks torg" i Stockholm 1760). Denna sedvänja fick under 1800-talet i skilda länder allt större utbredning (t. ex. "Via Garibaldi" i en mängd italienska städer, "Kaiser-Wilhelm-strasse" i tyska städer o. s. v.). Äfven i Sverige har detta namnskick fått stor utbredning, utan att personerna i fråga varit förbundna med platserna (t. ex. "Sturegatan", "Vasagatan" o. s. v. i Stockholm och flera andra städer). Stundom finnes dock en dylik förbindelse (t. ex. "Bellmansgatan" i Stockholm, där Bellman föddes), åtminstone till staden ("Aschebergsgatan" i Göteborg, "Drottning Margaretas väg" i Kalmar). Med städernas raska tillväxt under det senaste århundradet har inställt sig behofvet af ökade namn-resurser, i det att samtidigt massor af nya namn skulle bildas, där vid stadsplanens uppgörande ingen bebyggelse ännu fanns. I vissa stora amerikanska städer, t. ex. New York och Chicago, har man i stor utsträckning numrerat gatorna ("Fifth avenue", "112:th street" o. s. v.; jfr "Första, andra och tredje långgatan" i Göteborg). Äfven har man systematiskt användt gruppvis ordnade namn (t. ex. "Krokodilegade", "Raevegade", "Tigergade" o. s. v. i stadsdelen Nyboder i Köpenhamn), ett system, som underlättar orienteringen i storstäder. Flerstädes i Sverige ha fornnordiska namn vunnit terräng, t. ex. i Djursholm med Viktor Rydberg som uppslagsgifvare. Den moderna namngifningskon-sten, som för öfrigt ofta framkallat skarp kritik och förebråelser för tendenser till förkonstling, sträfvar efter att bli en språklig meddelelse i namnbunden form. Bl. a. vill den, särskildt i nya samhällen eller stadsdelar, vidga förrådet af lokaliserande efterle-der, om möjligt därvid upptagande gamla ord med stämningsvärde och sökande återspegla något af platsens äldre historia. Både i Sverige och Danmark märkes därvid en tendens att komma bort från långa sammansättningar och enformiga efterled och nybilda namn i ålderdomlig, kort och fyndig stil. Återupptagande af äldre karakteristiska gatunamn, som senare generationer pietetslöst slopat, har äfven påyrkats, men oftast stött på svåröfvervinneligt motstånd, hvarför det mestadels är vid gatunamngifning inom nya stadsområden dessa sträfvanden förmått göra sig, i större eller mindre utsträckning, gällande. Litt.: H. Hildebrand m. fl., "Stockholm under medeltiden och vasatiden" (1897), F. U. Wrangel, "Stockholmiana", I-IV (1912), S. Tidner, "Palats och kåkar" (1917), och H. Mathiesen, "Gamle gader. Studier i navnenes kulturhistorie" (s. å.). Gatunämnd, Stockholms stads, med instruktion fastställd af K. M:t 19 mars 1920, har hufvudsakligen trädt i st. f. drätselnämndens andra afdelning (se Drätsel, äfven i Suppl.). Gatunämnden utöfvar förvaltningen af stadens gator, torg och andra allmänna platser med därtill hörande anläggningar, såsom viadukter, trappor, hissar, af-lopp, bekvämlighetsinrättningar och planteringar, äfvensom af stadens renhållningsväsen och handlägger gatuväsendet rörande frågor om broar öfver vattendrag, gatutrafiken, gatuledningar och den allmänna belysningen (utom å hamnområdena). Efter drätselnämndens första afdelning har gatunämnden dessutom öfvertagit förvaltningen af brandväsendet. Nämndens ordf. är ett borgarråd (se d. o. Suppl.). G. V. G. Gaucher [gåje], Philippe Charles Er n est, fransk läkare, f. 26 juli 1854 i Champ-lemy (dep. Niévre), d. 25 jan. 1918 i Paris, blef med. doktor 1882 samt professeur agrégé 1892 och egnade sig särskildt åt dermatologi och syfilidologi. Han utnämndes 1902 till A. Fourniers efterträdare som professor i dessa ämnen vid med. fakulteten i Paris. Bland hans skrifter märkas Traité tliéorique et pratique des maladies de la peau (tills, med J. B. Hillairet, 1881-84) samt sammelverket Precis de syphiligraphie (1907). R. T-dt. Gau di, Antonio, spansk arkitekt och skulptör (födelseåret obekant), verksam i Barcelona, är skaparen af och den främste representanten för den ny-katalanska arkitekturen, som sätter en ära i att ej låna idéer eller former från det öfriga Spanien och som blifvit ansedd som ett konstnärligt uttryck för katalanernas revolutionslust. G:s första storverk är kyrkan Templo de la Sagrada familia (grundlagd 1882, hittills endast delvis fullbordad) i en af Barcelonas förstäder. I hufvudsak är kyrkan hållen i gotik, men öfverflödar af bisarra och fantastiska former, framför allt i den dekorativa och skulpturala utsmyckningen. Framställningen af Skapelsen (omkring norra portalen), där kaos och urtidens djurvärld m. m. äro framställda i öfverrik skulptur, omtalas som en högst sällsam blandning af naturalism och fantastik. G. har f. ö. byggt biskopspalats och hospital i Leon och Astorga (i gotik, omkr. 1900). Bland hans senare skapelser är Parque Guell, en fantastisk sammansmältning af natur och konst, med broar, terrasser, pelarhallar, däribland Teatro Griego med doriska kolonnader, men med horisontallinjerna våldsamt svängda i in- och utgående kurvor. G:s verk räknas till Barcelonas märkvärdig-