1263 Geoid-Geologi 1264 vald ordf. och vice ordf., de 3 senaste ordf. samt sekreterare, skattmästare och 9 öfriga medlemmar, hvilka väljas på 3 år. Sällskapet utger publikationen "Fennia", innehållande vetenskapliga afh. rörande Finland, samt tidskr. "Terra", hvari införas populär-geografiska uppsatser och sällskapets förhandlingar. I sällskapets program ingår dessutom en skriftserie i tvångfria band, som skall omfatta vetenskapliga afh. rörande geografiska förhållanden utom landets gränser. O. Sjn. T. C. * Geoid, geod., jordkroppens form efter "idealisering" (af Listing 1873 införd benämning). I den första graden af approximation kan jorden betraktas som klotformig, hvarvid man naturligtvis bortser från de ojämnheter hos ytan, som utgöras af berg och dalar m. m. och som äro små i jämförelse med jorden själf. Men sedan man af teoretiska skäl insett, att den kring en axel roterande jorden ej i sträng mening kunde vara klotformig, och sedan detta besannats genom de under 1700-talets förra hälft utförda gradmätningarna i Peru (se B o u g u e r och Condamine) och i Tornedalen - "Lappland" - (se Maupertuis och Celsius 4 samt äfven Svanberg l, sp. 826), blef det teoretiskt och praktiskt ådagalagdt, att jorden borde kunna till sin form framställas som en rotationsellipscid, nämligen en sådan åstadkommen genom en kring sin mindre axel roterande ellips. Härvid måste man dock tänka sig en jordyta befriad från de ofvan nämnda ojämnheterna, och därtill erbjöd sig närmast hafvets yta (hafsytan utan vågrörelse och utan tidvattensrörelse). Denna yta, som tankes fortsatt under kontinenterna genom ett nät af kanaler, står öfverallt vinkelrätt mot lodriktningen och är geoidens yta. I stort sedt är den en rotationsellipsoid, men de på skilda håll utförda gradmätningarna visa, att afvikelser förekomma, hvilka afvikelser ha sin orsak uti landets (kontinenternas) attraktionskraft och i den så att säga negativa attraktionen hes oceanerna samt dessutom af all annan ojämn massfördelning hos jordkroppen (jfr Lodafvikning). Emot kontinenternas kuster höjer sig geoidens yta öfver ytan af den rotationsellipsoid, som närmast återger jordens form, i oceanernas midt står den lägre. ^ E. J-*Geo-isoterm (af grek. ge, jorden, ifsos, lika, och the'rme, värme). - 2. Geol. Geo-isotermer äro nivåytor, hvilka i jordskorpan begränsa områden, som ha samma värmegrad. Särskildt vid tunnelarbeten har man uppgjort noggranna profiler öfver värmefördelningen i berget på grundval af temperaturmätningar i de profborrningar, som man i förväg utfört. Dylika profiler ha stor praktisk betydelse i synnerhet vid järnvägstunnlar, såväl för arbetet med tunnelns byggande som senare vid dess trafikerande. Se Geotermiska måttet. Suppl. 2. -K. A. G. Geokrätiska (af grek. ge, jorden, och kratélrn, härska), geol., kallar man de perioder af jordens historia, under hvilka kontinenterna intagit en relativt stor del af jordytan, t. ex. karbontiden, trias och yngre tertiär. Motsatsen därtill är t h a l a s-sokrätisk (af grek. tha'lassa, haf), period, då oceanerna intagit en relativt stor del af jordytan. K. A. G. GeokronologI (af grek. ge, jorden. clirornos, tid, och lo'gös, lära), den geologiska tidräkningen. Be- stämningen af det relativa åldersförhållandet mellan olika bildningar möter i många fall endast obetydliga svårigheter, medan däremot sträfvandet att för geol. bildningar och företeelser åstadkomma en exakt och absolut tidräkning med bestämda tidsmått hittills icke rönt så stor framgång. Man rör sig alltjämt med mycket osäkra värden, då man efter olika beräkningsgrunder söker bestämma jordens ålder antingen som fast himlakropp eller som beboelig värld. Dylika tidräkningar ha i allmänhet stödt sig på beräkningar af de sediment, som aflagrats under de olika geol. perioderna, eller på den denu-dation, som försiggått under bestämda tider. Då grundvalen här saknar ett säkert mått, kunna dessa försök icke ge någon exakt kronologi, och äfven de olika försök, som gjorts för att uppskatta de olika geol. periodernas relativa längd, få anses jämförelsevis föga tillförlitliga, vare sig de grundas på sedimentens mäktighet eller på den organiska världens utveckling och ombildning. Ju närmare vi komma nutiden, desto mindre svårigheter erbjuder kronologien. En länge använd måttstock för att bedöma tiden från istidens begynnelse var Niagara-fallets (se d. o., äfven i Suppl.) årliga tillbakaskri-dande. Emellertid är äfven här grundvalen osäker, då man ju ej kan påstå, att det årliga tillbakaskridandet varit konstant. De geokronologiska försök, som torde vara mest tillförlitliga, äro å ena sidan G. De Geers (se d. o. Suppl., sp. 277) metod att efter hvarfven i ishafsleran, årsmoränerna och centra i rullstensåsarna bestämma tiden för inlandsisens afsmältning i det baltiska bäckenet och å andra sidan de allra nyaste försöken att på grundval af proportionen mellan de radioaktiva ämnena i vissa mineral (se Radioaktiva mineral och bergarter, sp. 862-865) beräkna, huru lång tid som förflutit efter dessa minerals bildning. Man har på detta sätt beräknat vissa Ytterbymi-nerals ålder till 1,900 mill. år. Den tidrymd, som man däraf beräknat för jordens eller för vissa geol. bildningars ålder, är åtskilligt större än de siffror, som man erhållit på annat sätt. Efter dessa beräkningar skulle t. ex. urbergets ålder vara omkr. 2,000 mill. år. K. A. G. "Geologi. Under senare tider har geologien haft stort uppsving, som har sin grund icke allenast i det vidare utforskandet af jorden i geol. hänseende, som för kulturländerna bedrifvits af mer eller mindre offentliga institutioner (geologiska undersökningar) med fackbildade vetenskapsmän och för de mindre kända delarna af jorden genom vetenskapliga expeditioner, som utsändas till alla världens delar, utan äfven i de stora framsteg, som vetenskaperna, i all synnerhet de fysiska och kemiska, gjort under de senaste årtiondena. Sålunda har petrografien och icke minst petrogenesen (läran om bergarternas bildning) genom den fysikaliska kemiens framgångar och genom tillämpning äfven på smältorna af de lagar, som denna vetenskap uppställt för lösningar, haft rik utveckling, och ännu större resultat kunna väntas. Geotektoniken har förts framåt dels genom detaljarbeten om bergskedjornas byggnad (se Alperna. Suppl., sp. 151- 152), dels genom mera teoretiska framställningar af hithörande frågor; så har dels en teori om sträfvanden till jämvikt i jordskorpan, isostasi (se d. o. Suppl.), på senare tid trädt i förgrunden, dels frå-