Geopolitik (af grek.
g<over>e</over>, jorden, och
politiko's,
angående staten), en af R. Kjellén införd benämning
på den specialdisciplin inom statskunskapen,
hvars föremål är staten som geografisk organism,
som politiskt organiseradt landområde eller
rike. Geopolitikens metod är närmast naturvetenskaplig
(biologisk, "biopolitisk") och dess mål närmast att
utforska de geografiska inflytelserna på staternas
(makternas) utveckling och handlande. Den studerar
naturfaktorerna i statens väsen och de däraf
betingade yttre maktelementen i dess utrustning;
med utgångspunkt från statens geografiska miljö och
rent morfologiska förutsättningar, rum och utrymme,
gestalt och läge, samt öfriga naturliga resurser
skärskådar den staten i dess själfhäfdelse som
lefvande och sträfvande organism, dess mål och
medel i kampen för tillvaron. Ett geopolitiskt
betraktelsesätt kommer sporadiskt till synes
redan hos äldre statsvetenskapliga författare,
Montesquieu,
Buckle m. fl., och i senare tid mera
genomgående hos den tyske geografen
Fr. Ratzel
och hans skola. I svensk historieskrifning har
E. Svensén med framgång tillämpat geopolitiska
synpunkter. Geopolitikens förnämste målsman är
emellertid
R. Kjellén, namngifvaren och grundläggaren
af densamma såsom klart fattad statsvetenskaplig
disciplin med systematiskt utbildad metod, och
Kjelléns produktion på området, "Stormakterna"
m. fl. arbeten, är till dato den enda för denna
vetenskap fullt typiska inom litteraturen, den svenska
som utländska. Genom geopolitikens upptagande som
ett af hufvudelementen i den moderna statskunskapen
har detta läroämne fått en mera helgjuten karaktär,
blifvit mera empiriskt och realt inriktadt och af vida
högre bildningsvärde. Ordet geopolitik används äfven i
en mera allmän bemärkelse, nämligen såsom beteckning
för studier öfver världspolitikens problem eller
öfver hufvud för kritiska observationer öfver den
s. k. "planetariska situationen", en term, som uppdök
i världspressen på 1890-talet samtidigt med slagordet
"weltpolitik".
P. O. Grm.
Geopsykologi (af grek.
g<over>e</over>, jorden,
psych<over>e</over>, själ, och
lo'gos, vetande), vetenskapen om jordens (landskapets,
klimatets, vädrets) verkningar på själslifvet. Se W. Hellpach,
"Die geopsychologischen erscheinungen" (2:a uppl. 1917).
Georg (grek.
Georgios), prins af
Grekland.
Se
Georg, sp. 990--991, och
Kreta, sp. 1262--63.
*
Georg,
hellenernas konung, kom 1909 i konflikt med
en maktlysten officersliga, som en tid innehade den
politiska makten i Grekland. Dess godtyckliga välde
bröts, då G. försonade sig med den från Kreta bördige
statsmannen Venizelos (se d. o.) och 1910 tog honom
till konseljpresident. Utrikespolitikens ledning
öfvergick nu helt till den nye konseljpresidenten,
och under dennes ledning afslöts 1912 förbund mellan
Grekland, Bulgarien, Serbien och Montenegro med
gemensamt krig mot Turkiet som syfte. Under detta
krig (se
Balkankrigen. Suppl.) blef G. vid ett
besök i det eröfrade Saloniki mördad af en enligt
uppgift sinnesrubbad grek vid namn Schinas 18 mars
1913. Jfr W. Christmas, "Kong Georg I, prins af
Danmark" (1913). -- Som konung efterträddes G. af
sin äldste son, Konstantin (se d. o., sp. 836--837;
äfven i Suppl.). G:s yngste son, Kristofer, f. 29
juli 1888, gifte sig 1920 med en rik amerikansk änka,
Anastasia Leeds, f. Stewart (f. 1883 i Cleveland,
d. 1923 i London). G:s yngre dotter Marias gemål,
storfurst Georg Mikailovitj, mördades 28 jan. 1919
af ryska bolsjeviker. -- 2.
G. II, hellenernas
konung, den föregåendes sonson, f. 20 juli 1890 på
slottet Tatoi vid Aten, blef konung vid sin fader
Konstantins abdikation 28 sept. 1922. Han förmäldes
27 febr. 1921 med Elisabet af Rumänien (f. 1894),
dotter till konung Ferdinand I af Rumänien.
Se
Grekland. Suppl.
V. S--g.
*
Georg, konungar
af
Storbritannien och Irland. -- 5.
G. V,
Edvard VII:s son, f. 3 juni 1865, blef konung vid faderns död,
6 maj 1910. Om hans tidigare lefnadsbana se
Georg,
<img r>
engelska prinsar 3, och om hans regeringstid se
Storbritannien (Historia.) Suppl. Som prins af
Wales företog han med sin gemål en vidsträckt
färd genom Canada 1908 i samband med firandet af
300-årsminnet af Quebecs grundläggning. Det nya
konungaparet kröntes i Westminster abbey 22 juni
1911; det företog nov. 1911--febr. 1912 en resa till
Indien och kröntes där i Delhi 12 dec. 1911. Under
Världskriget vände sig G. i en rad budskap till
folket, bl. a. med vädjan om frivillig rekrytering
(1915), vid allmänna värnpliktens införande (1916),
om sparsamhet med lifsmedel (1917) och, efter
fredsslutet, om anställning inom näringslifvet
i största möjliga utsträckning af demobiliserade
soldater (1919). Han företog inspektionsresor i mängd
till centra för krigsindustrien, till stora flottan
och till de brittiska trupperna i Frankrike samt
besökte 27 nov.--10 dec. 1918, efter stilleståndet,
Paris och de förnämsta slagfälten. I nykterhets- och
sparsamhetsrörelsen under kriget tog han del genom
meddelande (mars 1915) om, att alkoholhaltiga drycker
ej under kriget skulle serveras hos den kungliga
familjen eller öfver hufvud vid hofvet. Han lät 17
juli 1917 kungöra, att han och hans familj afsagt
sig alla tyska titlar och att det kungliga huset för
framtiden ämnade bära det engelska namnet
Windsor
(i st. f. Sachsen-Koburg och Gotha). Konungaparet
besökte juni 1921 Belfast vid öppnandet af
det första nordirländska parlamentet. För den
vänskapliga uppgörelse i den irländska frågan,
som egde rum i dec. s. å., uppges konungen ha
visat handlingskraftigt personligt intresse. Han
är lifligt idrottsintresserad och synnerligen god
skytt samt har sedan ungdomen varit ifrig filatelist
(han uppges ega världens största frimärkssamling och
är sedan 1896 hederspresident i Londons "Philatelic
society"). Som regent har han städse visat sig strängt
konstitutionell. -- G:s andre son, Albert, hertig af
York, gifte sig 1923 med lady Elisabeth Bowes-Lyon
(f. 1900); yngste sonen, John (f. 1905), dog efter
långvarig sjuklighet 18 jan. 1919; enda dottern,
Maria (Mary; f. 1897), gifte sig 1922 med en högadlig
engelsk
