1301 Gjeslingene-Glacifluviala af lagringar 1302 Gjeslingene (G j e s l i n g e r n e), en grupp låga, kala holmar, i mynningen af den öppna Fol-denfjord (Folla), Nord-Tröndelag fylke (före 1919 Nordre Trondhjems amt), Norge. I G. finnas 2 fiskelägen. 1910 utgjordes fiskafänget af 3,6-5 mill. stortorsk genom 5,495 fiskare. På en af de östliga öarna finns en fyr af 2:a ordningen. K- G. G. *Gjessing, G. A., dog i nov. 1921. Gjestal (G j e s d a 1), härad och socken i Lye pastorat i östra J seren, s. om Stavanger, Eogaland fylke (före 1919 Stavanger amt), Norge. 218,04 kvkm. 2,094 inv. (1920). Jordbruk och industri äro hufvudnäringar. K- G. G. Gjesvser, fiskeläge nära nordspetsen på Magerö, i Måsöy härad, Finnmark fylke, Norge. 1906 fiskades där 648,000 st. torskar af 1,245 fiskare. Utanför G. ligga i rad tre karakteristiskt bildade klippöar med fågelberg (Gjesvserstap-p e n e). K- G. G. Gjesvserstappene. Se G j e s v ser. Suppl. Gjevedal. Se Gjövdal. Suppl. Gjord, bredt, starkt band af hamp- eller lingarn att användas som spännrem till stolsitsars undersida, sängbottnar, sel- och sadeltyg m. m. Selen hålles i rätt läge genom en eller två från sel-kroken eller däckeln utgående, kring hästens buk spända bukgjordar. På samma sätt fastspännas sadeln med 2 sadelgjordar och täcket genom en täckesgjord (se Sadelgjord, Sele och T ä c-k e s g j o r d med afbildningar). Gjuterikoks. Se Koks, sp. 509. Gjutfeber. Se Zinkpreparat. *Gjutning. IV. (K o n s t g j u t n i n g.) Den däri skildrade bronsgjutningsmetoden med vaxmodell kallas d dre perdue (se d. o. Suppl.). *Gjör, B. M., dog 1909 i Kristiania. *Gjörling, A. N., dog 24 mars 1920 i Köpenhamn. 'Gjörwell. 1. K. K. G. 1920 utgaf 0. Sylwan "En stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev 1757-1778". - 2. K. K. G. Det af honom byggda "Allmänna garnisonssjukhuset" är afbildadt i bd XXXIV. Suppl., sp. 135. Gjövdal, förr Gjevedal, härad och socken i Åmli pastorat, n. om Arendal, Aust-Agder fylke (före 1919 Nedenes amt), Norge. 346,29 kvkm. 568 inv. (1920). Skogsbruk och jordbruk. Genom G. flyter den betydande G j ö v, en biflod till Nisserälfven, som uppges representera 11,500 eff. hkr. K. G. G. Glabe'lla. 1. Anat. Det hårlösa ansiktspartiet mellan ögonbrynen. - 2. Paleont. Mellanstycket å trilobiternas hufvud (se T r i l o b i t e r, sp. 750). Glacégarfning. Se Läder, sp. 170. Glaciälerosiön (E x ar a tion), geol., geogr. En glaciär åstadkommer under sin rörelse erosion af den berggrund, som den passerar; med hjälp af stenar, som frysa fast i glaciärens botten, förorsakar den räfflor och afslipning, uppskjutande bergknallar, särskildt af stelnade bergarter, hyflas af till rundhällar (se d. o.), och de dalar, där glaciärerna gå fram, få en utpräglad trågform med U-formig bottenprofil (U-dalar i motsats till de genom den fluviala erosionen bildade V-dalarna}. Hur djupt denna erosion tränger ned och hur kraftig den ver-ker, är emellertid en bland geologer och geografer omstridd fråga, och samma meningsskiljaktighet gäller naturligtvis också inlandsisens eroderande förmåga. Största delen af de forskare, som arbetat med denna fråga, torde dock vara böjd att anse, att många bäcken och dalar direkt blifvit urgräfda genom glaciärisens eroderande verksamhet, och särskildt anser man, att öfverfördjupningen af fjordar och alpsjöar bör skrifvas på isens räkning. Dessa åsikter hyllas af bl. a. A. C. Ramsay, Helland, Davis samt särskildt Penck och Briickner. Heim, Kjerulf och Högbom m. fl. tillskrifva däremot isen föga eroderande kraft, men från deras sida lägges dock vikt på isens förmåga af selektiv erosion, så att den förmår rycka med sig och plocka bort stenar ur en förklyftad berggrund och bortrymma för-vittradt bergartsmaterial. Äfven efter denna åsikt bidrar sålunda glaciärisen till att förstärka nivåskillnaderna och ojämnheterna i jordytan. K. A. G. *Glaciällera (sp. 1243). Det af G. De Geer och Högbom framställda uppslaget, att hvarfven i gla-cialleran äro årsskikt, har med framgång ytterligare fullföljts af De Geer (se d. o. Suppl., sp. 277, och Geokronologi. Suppl.). K. A. G. Glaciälteori, geol. Åsikten, att glaciärer och inlandsis under ett tämligen nyligen förflutet tidsskede haft betydligt större utbredning än nu, är i Sverige icke så gammal. En dylik glacialteori framställdes redan tidigt rörande Alperna af Venetz (1820-ta-let), J. Charpentier (1834) och L. Agassiz (1836- 41), hvilka tydde de erratiska block, som finnas långt utanför områdena för de nutida glaciärerna, såsom dittransporterade af glaciärer under en period, då glaciärerna hade större utbredning än nu, och på analogt sätt tolkade andra glacialfenomen samt ansågo, att äfven stora delar af Nord-Europa varit täckta af glaciärer och inlandsis. För Alpernas område vann denna teori raskt nog anklang, men för öfriga delar af Europa slog den först ganska sent igenom. I England framställdes driftteorien (se d. o. Suppl.) 1840 och 1843, hvilken tack vare Lyells auktoritet fick stor anslutning och för England höll sig ända till 1855, då A. C. Ramsay ofvertygande visade, att såväl Wales som Skottland fordom varit istäckta. För Sverige uppställde N. G. Sefström 1837 sin teori om en rullstensflod som orsak till de lösa jordlagrens bildning; denna teori, i någon mån kombinerad med driftteorien, höll sig här ända till slutet af 1850-talet, då genom A. Erdmanns, H. v. Posts och 0. Torells nästan samtidiga arbeten glacial-teorien definitivt slog igenom för Sverige. Visserligen hade Sven Nilsson redan 1847 i en offentlig föreläsningsserie i Stockholm för Sveriges del framställt en tydlig och klar glacialteori, med landhöjning som orsak till nedisningen, men dessa uttalanden tyckas alldeles spårlöst ha gått förbi den tidens geologer. Nilssons föreläsningar "Sverige och dess innebyggare före den historiska tiden" offentliggjordes 1922 af Fysiogr. sällsk. i Lund vid dess 150-årsjubileum, och däraf kan man bestämdt se, att Nilsson med sina åsikter varit långt före sin tid. I Tyskland hade glacialteorien allra svårast att besegra driftteorien, och denna fick dödsstöten först 1875, då Torell (se d. o., sp. 375-376) påvisade isräfflor på kalkhällarna vid Riidersdorff nära Berlin. K. A. G. Glacifluviala aflagringar (af lat. gla'des, is, och flufvius, flod), geol., är den numera gängse benäm-