Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Posen och Westpreussen, hade efter fransk-tyska
kriget 1870–71 Bismarck på 1880-talet inledt en
våldsam undertryckningspolitik mot det polska
elementet. Påbörjad som ett motdrag mot den
polska befolkningens oppositionella hållning
under kulturkampen, utvecklade den sig snart
till en utrotningskamp, där Preussens polska
undersåtar ställdes under undantagslagar, hvilka
gjorde dem rättslösa i eget land. 40,000 polacker,
som, ehuru de icke voro tyska medborgare, vistats
i de polska provinserna, ofta en hel mansålder,
utdrefvos därifrån 1885, utan hänsyn till, att många
af dem hade söner i tyska armén. 1886 beslöts under
inflytande af den agitation, som igångsatts af den
af de tyske jorddrottarna Hansemann, Kennemann och
Tiedemann i de polska prov. stiftade och ledda
föreningen "Ostmarkenverein" (se vidare Hakatist),
att systematiskt kolonisera dessa provinser med
tyskar. (Om denna Preussens "Ostmarkspolitik"
se Preussen, sp. 230–231.) Den privata polska
undervisningen förbjöds under stränga straff, för
läsning af polska böcker straffades skolungdomen
med relegering från samtliga tyska läroanstalter,
samtal på polska förbjöds inom offentliga lokaler,
ämbetsmännen tillhöllos att göra inköp hos
endast tyska affärsmän, o. s. v. Ett oförsonligt
nationalhat fostrades i denna kamp och befästes
ytterligare genom rättskänslan allt mera sårande
bestämmelser och våldsåtgärder. Långt ifrån att
nedslå polackerna, verkade den tyska våldspolitiken
samlande kring den nationella tanken; polska folket
vaknade till insikt om, att det ej behandlades som
"polsktalande preussare", utan som polacker och
rasfiender. Rörelsen spred sig från prov. Posen
till Westpreussen och Ermeland, där polackerna 1893
för första gången valde en polsk riksdagsman, och
i Öfre Schlesien vände polackerna 1907 det katolska
centrumpartiet ryggen och valde 5 polska riksdagsmän,
däribland Korfanty (se d. o. Suppl.). Kampen nådde
sin höjdpunkt, då preussiska landtdagen 1907 antog en
lag om expropriation af polsk jordegendom och förbud
mot användning af polska språket vid valmöten (den
s. k. munkorgslagen). Hundratusentals polska arbetare
och bönder utvandrade och sökte sin utkomst i Amerika
eller vid grufvorna i Westfalen, som i några trakter
fick en öfvervägande polsk befolkning. Både hemma och
hos de utvandrade glödde hatet mot förtryckaren, redo
att vid första tillfälle utkräfva vedergällning. Och
detta tillfälle kom 1918.
Den under Österrike lydande delen af P., det
s. k. Galizien, hade efter Österrikes nederlag
1864 erhållit en viss autonomi med egen landtdag,
och där kunde under en följd af år polska nationen
samla sig i kulturellt arbete. Polackerna lönade
Österrike med en långt gående lojalitet. Polska
statsmän såsom finansministern Bilinski och
utrikesministern Goluchowski ledde i många år
Österrikes öden och bidrogo i sin mån att förlänga
detta rikes existens. I förlitande på de österrikiske
polackernas bepröfvade trohet beslöt sig österrikiska
regeringen vid Världskrigets utbrott 1914 att anlita
de österrikiske polackerna för att framkalla ett
uppror mot Ryssland. Den understödde i detta syfte
den polska väpnade organisationen Naczelny Komitet
Narodowy ("polska nationella kommittén") och de af
denna under Piłsudski som kommendant
organiserade polska legionerna, hvilka omedelbart efter
krigsförklaringen inryckte i Ryska P. Men dels var
den i början omkr. 2,000 man räknande legionen för
svag att framtränga långt in i landet, hvarjämte
dess rekrytering hindrats af utskrifningen af allt
vapenfört manskap till den reguljära armén, dels
hade tyskarnas politik i deras polska prov. mot
centralmakterna skapat en så fientlig stämning inom
P., att polackerna inom ryska riket ej läto sig lockas
öfver på dessa makters sida. Därtill kom, att man
hoppades, att den i storfurst Nikolaus’ manifest af
8 aug. 1914 åt polackerna utlofvade föreningen af det
tredelade P. till ett helt, skulle genom de allierades
inverkan komma att genomföras. Trots legionärernas
vid flera tillfällen ådagalagda tapperhet och trots
att deras antal småningom ökades till omkr. 10,000
man (2 brigader), intog nationen tillsvidare i sin
helhet en afvaktande hållning, medveten om att
ega lika oförsonliga fiender i båda de kämpande
lägren. När efter de första nederlagen på östfronten
österrikiska härledningen helt måste underordna
sig den tyska och de österrikiska arméerna delvis
ställdes under tyskt befäl, blefvo de decimerade
polska legionerna betraktade med misstro såsom
ett försök att bilda början till en själfständig
polsk armé. Inom Österrikes polska anhängares led
började man inse, att det af Tyskland i fullständigt
beroende bragta Österrike icke ämnade och ej heller
kunde, äfven i händelse af ett segerrikt krig,
inleda återuppbyggandet af ett förenadt P. Efter
centralmakternas stora seger vid Gorlice 1915 och
Warschaus intagande af tyskarna, retirerade ryssarna,
sköflande landet i sin väg och medförande 3 mill. af
befolkningen till det inre af Ryssland. P. uppdelades
i två ockupationszoner, en österrikisk och en tysk.
Under tiden hade ententemakterna å sin sida varit
betänkta på att genom ett otvetydigt löfte om
P:s återuppbyggande som en själfständig stat vinna
polackerna för sin sak. Man hoppades, att ett dylikt
löfte under alla ententemakternas garanti skulle
försvåra tyskarnas ställning på östfronten, tillföra
ententens arméer skaror af polska frivilliga och
möjligen föranleda de i tyskarnas led på västfronten
kämpande polackerna till affall. I Paris var vid
denna tid Dmowski ifrigt verksam för en sådan plan
och förelade i april 1916 ryske ministern Isvolskij,
sedermera de öfriga allierade regeringarna ett
memorandum, hvari begärdes P:s proklamering som
själfständig stat. Men den ryska regeringen under
Sazonov och ännu mer hans efterföljare Stürmer
motsatte sig envist ett sådant steg. Emellertid sökte
tyska härledningen efter medel att tillföra hären
friska reserver. I P. ansågo tyskarna sig ha utsikt
att rekrytera ytterligare en half mill. vapenföra,
men man önskade inkorporera dem i tyska armén. På
legionerna ansåg man sig ej kunna räkna, då de nekat
svära trohetsed till tyske kejsaren och i stället
fordrade att betraktas som en polsk armé. Man beslöt
sig då på förslag af den tyske generalguvernören i
Warschau, Beseler, att proklamera P. som en fristat
under tysk hegemoni. I gengäld skulle P. afsluta ett
förbund med centralmakterna och medge, att rekryter
uttogos till centralmakternas arméer. Af Beseler
proklamerades 5 nov. 1916 på slottet i Warschau
högtidligt upprättandet af ett fritt P. "i fast
anslutning" till centralmakterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
