Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Acca Larentina - Accelerando - Acceleration - Accelerera - Accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Acca Larentina—Accent
80
Acca Larenti’na, ge Faustulus.
Accelerando [atfelera’ndå], it., småningom
påskyndat musikaliskt tempo.
Acceleration [aks-], påskyndande, tilltagande
hastighet.
1. En fritt rörlig kropp, på vilken inga
krafter verka, bibehåller enligt den allmänna
tröghetslagen sitt rörelsetillstånd oförändrat;
den står stilla eller rör sig med konstant
hastighet i en rätlinig bana. Utsättes
kroppen för inverkan av krafter, ändras dess
rörelsetillstånd, varvid såväl kroppens
hastighet som dess rörelseriktning kan förändras.
Hastighetstillväxten på varje tidsenhet
kallas acceleration. Sambandet mellan
den verkande kraften, accelerationen och
kroppens massa kan uttryckas genom en
enkel lag, den s. k. N e w t o n s kraftlag:
kraft = massaXacceleration.
I det speciella fall, då kraften har konstant
storlek och verkar i rörelsens riktning, förblir
banan rätlinig, och accelerationen är
konstant. Rörelsen säges då vara likformigt
accelererad. En kropp, som fritt får
falla mot jordens yta, utför en likformigt
accelererad rörelse, varvid hastighetsökningen
per sekund (tyngdkraftens
acceleration) vid 45° lat. utgör 9,806 meter.
Tyngdkraftens acceleration varierar något med
breddgraden och höjden över havet. Verkar
kraften i rakt motsatt riktning mot rörelsen,
inträder en minskning av hastigheten;
rörelsen blir då likformigt retarderad.
När kroppen förlorat all hastighet, vänder
den, och rörelsen övergår till likformigt
accelererad. Ett exempel härpå är en sten, som
kastas rakt upp i luften. H. W—tt.
2. Fixstjärnornas acceleration
är den kvantitet, med vilken dessa beskriva
sitt dagliga omlopp hastigare än medelsolen.
På grund av medelsolens skenbara årliga
rörelse från väster till öster på himmelssfären i
förhållande till stjärnorna är den tid, som
förflyter mellan två på varandra följande övre
kulminationer av medelsolen, längre än om
denna vore skenbart orörlig. Fixstjärnorna
fullborda sitt dagliga omlopp på 3 min. 55,8
sek. kortare tid än medelsolen. Jfr Dygn. —
Månens acceleration, månens
tilltagande hastighet i sin bana omkring jorden och
omloppstidens samtidiga avtagande. Detta
fenomen upptäcktes av Halley. Laplace visade
1787, att den ständiga minskningen i
jordbanans excentricitet orsakar detta månens
närmande till jorden. Jordbanans
excentricitet avtager intill år 36,900 e. Kr., varefter
den börjar tilltaga. S. A—f.
Accelerera [aks ], påskynda, forta sig (om
ur).
Acce’nt [aks-]. 1. A. betecknar i sin
vidsträcktaste betydelse varje sätt, varpå ett
f o n e m, d. v. s. ett språkl judskvantum, vare
sig ett språkljud eller flera sådana,
fram-häves framför och i jämförelse med andra vare
sig i fråga om hörbarhet, tidslängd, styrka
(tryck) eller tonhöjd. Emellertid har man
hittills vanligen använt uttrycket accent blott i
fråga om styrka och tonhöjd, och på dessa
båda syftar därför termen i inskränkt och
vanlig mening. Från början avsåg det från den
antika accentläran hämtade uttrycket
uteslutande tonhöjden, men i nyare tid har det
alltmer övervägande kommit att användas om
styrkan, och på denna ensam syftar därför
termen i sin inskränktaste och numera väl
vanligaste betydelse.
I. Tryck accent är sålunda det
företräde i fråga om tryckstyrka, som tillkommer
s. k. starka fonem (jfr »forte» i musiken) i
jämförelse med svaga (jfr »piano» i musiken).
Denna jämförelse kan avse såväl enskilda
språkljud som ock hela fraser eller delar av
dem. Med avseende på de enskilda
språkljuden märkes t. ex. lätt, att det senare (med
ff tecknade) /-ljudet i fiffig är (icke blott
längre utan även) starkare än det första, liksom
att f i klaff har accent, jämfört med det
oaccentuerade f i Rolf, där åter l är
accentuerat i förhållande till l i klaff. Med avseende
på frasen åter är det t. ex. ögonskenligt, att i
frasföljden »Och nu, min tappra skara: Giv
akt!» dels hela frasen giv akt är accentuerad
i förhållande till de båda föregående, dels
inom vardera av de tre fraserna ett ord (nu,
tappra och akt) är accentuerat i jämförelse
med de övriga och sålunda har vad man
tämligen oegentligt kallar »satsaccent». Av större
intresse är emellertid att i fråga om styrka
sinsemellan jämföra de mindre fonem, som
kallas tryckstavelser (fonem, belägna mellan
tvenne styrkeminima) och språktakter
(belägna mellan två styrkemaxima). Granskas
något närmare den s. k. »stavelseaccenten» t. ex.
i svenskan, så befinnes den äga minst tre
tydligt åtskilda grader. Över de oaccentuerade
(obetonade eller helsvaga) stavelserna, t. ex.
den första i bevi3s, den mellersta i po3jkarna,
den sista i hu3set, den näst sista i
spå3rhu2n-darna, höja sig de accentuerade (betonade)
stavelserna på följande sätt: 1. Svagt bitoniga
(halvsvaga) äro t. ex. första stavelsen i
me^a-ni3k, ceremoni3, första och tredje i
^nive^rsi-te3tet, den sista i sp^ra1, beslu3tadel. 2.
Starkt bitoniga (halvstarka) äro t. ex. sista
stavelsen i o3lä2rd, nä3tteldu2k, näst sista i
o3lä2rda, la3ndsvägsda2mmet. 3. Huvudtoniga
(helstarka) äro t. ex. första stavelsen i spå3ral,
andra i trafik3, tredje i ba1rone3ssa. Samma
grad av styrka plägar tillkomma en ensamt
för sig uttalad stavelse, t. ex. ja, hund, varför
även en sådan säges ha huvudton.
Denna huvudton kan emellertid vara av
något olika slag alltefter det olika sätt, varpå
stavelsen avslutas. Sker detta meddelst ett
tvärt avbrott eller i och med en stor
minskning av styrka, så säges den ifrågavarande
språktakten ha akut (skarp) accent, t. ex.
u’nder, bu’ren, ja’ (energiskt uttalat). Sker
det däremot så, att styrkan endast obetydligt
minskas eller ock rent av mot slutet åter
nå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
