Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Accent - Accentor modularis - Accentuera, Accentuering - Accepisse - Accept - Acceptabel - Acceptant - Acceptera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Accentor modularis—Acceptera
82
got ökas, så har takten grav (tung) accent, t.
ex. undra, buren (av bära), jå (uttalat såsom
första stavelsen av jaga och då med en
betydelse av tveksamhet). Av främmande språk
överensstämma några i fråga om
stavelseaccentens gradationer tämligen nära med
svenskan, t. ex. tyskan och norskan. Andra, t. ex.
franskan, ha mycket få gradationer, så att
man t. o. m. kunnat framställa det (oriktiga)
påståendet, att i franskan alla stavelser äro
lika starkt accentuerade. Åter andra språk, t.
ex. engelskan, ha ännu flera gradationer än
vårt modersmål. Även beträffande
huvudtonens plats i ett ord är förhållandet mycket
olika i olika språk. Under det att t. ex. finskan,
ungerskan och tjeckiskan konsekvent ha
huvudton på ordets första stavelse och sålunda
låta början av ett ord och en »språktakt»
sammanfalla, så accentuerar franskan ordets sista
stavelse och låter sålunda de övriga uppträda
som »upptakt». Polskan har huvudtonen på
ordets näst sista stavelse, spanskan och
portugisiskan liksom latinet på en av de tre sista,
italienskan på en av de fyra sista. Tyskan och
de nordiska språken ha visserligen oftast
huvudton å ordets första stavelse, men en mängd
undantag förkomma, särskilt i
sammansättningar, såsom översteprä’st, kallbra’nd,
tummeliten, passo’pp, spaderda’m, välsi’gna, och
i de flesta genom sammansättning bildade
ortnamn, t. ex. Östersu’nd, Kinnekülle; sällan
i enkla ord, såsom vaba’, gutå’r, evi’nnerlig,
skava’nk, leka’men, helve’tisk. För engelskan
kan knappast någon enkel regel uppställas,
liksom svårligen heller för ryskan, som i
likhet med vissa andra språk har s. k. rörlig
accent, d. v. s. att i nära besläktade former
huvudtonen kan ha olika plats liksom i vårt
från latinet lånade doktor, plur. dokto’rer.
Undantagsvis förekommer en ännu starkare
accent än den normala huvudtonen, nämligen
överstyrka, som användes vid emfas, rop,
skrik o. d. Omvänt kan ett oaccentuerat
fo-nem stundom uttalas ännu svagare än vanligt,
t. ex. då man »talar tyst», viskar o. dyl.
II. Tonaccent är det för röstens
normalläge märkbart (uppåt eller nedåt)
avvikande läge på tonskalan, som tillkommer vissa
fonem i jämförelse med dem, som uttalas på
n o r m a 11 o n e n, d. v. s. den för olika
individer (alltefter deras olika »stämma») olika men
hos en och samma individ tämligen konstanta
tonhöjd, som vid ett fullkomligt lugnt uttal
tillkommer ett enstavigt fonem, t. ex.
bokstavs-namnen a, be, ärr o. s. v. I den mån vårt tal
håller sig vid denna normalton, kallas det m
o-n o t o n t, i den mån det medelst användande
av tonaccenter därifrån avlägsnar sig, säges
det vara modulerat eller, om denna
tendens (såsom i sång) drives till sin spets och
estetiska fulländning, melodiskt. Bland
språk, som utmärka sig för en rik modulation,
torde främsta rummet intagas av kinesiskan,
och bland närmare liggande språk utmärka sig
i detta avseende serbiskan, litauiskan, norskan
och svenskan. Emellertid äga stora
olikheter rum de olika språken och
dialekterna emellan såväl med avseende på
intervallernas storlek som ock i fråga om
normaltonens plats.
Den modulation, som inrymmes inom en och
samma språkart, kallas tonfall. Svenskan
äger tvenne slag av sådana, vilka emellertid
äro betydligt olika gestaltade i olika
landsändar, vilken olikhet torde utgöra den
skarpaste skillnaden mellan våra dialekter. I
stockholmskan äro dessa båda tonfall av
följande sammansättning:
a. Det sjunkande tonfallet, som tillhör
takter med akut accent, låter tonen glida från
normaltonen ungefär en ters nedåt, t. ex.
getter (med tonföljden cA), getterna (cAA).
fl. Det sjunkande-stigande tonfallet, som
tillkommer takter med grav accent, låter
tonen börja ungefär en sekund under
normaltonen och glida ned ett tonsteg samt därpå
höja sig en ters upp till normaltonen, t. ex.
tala (HAC), talare (IIAc). — I
finlandssvenskan finnes blott ett enda tonfall. Den »finska
brytningen» karakteriseras därav, att man
låter tonen sjunka från den huvudtoniga
stavelsen omkring en septima (stundom något
mindre, stundom något mer) ned till
normaltonen. I denna dissonantiska tonföljd (septima
—grundton) ligger utan tvivel förklaringen
till det allbekanta intryck man får av
finlandssvenskt tonfall såsom varande
»vemodigt». Ad. N—n.
2. Inom musiken betecknar a.
framhävande av vissa toner genom starkare
tonvikt. Man skiljer mellan olika slag är
accenter. Den grammatiska el. metriska är den, som
faller på varje starkare taktdel (t. ex. de udda
taktdelarna i jämna taktarter). En annan,
estetiskt motiverad accent är den
extraförstärk-ning, som träffar enskilda toner under vissa
förhållanden, såsom ett motivs begynnelseton.
skarpa dissonanser, modulationsnoter,
synko-per, spetsarna i en melodi o. s. v. Med agogisk
accent, som också kan kallas tidsaccent (se
Agogik), menas någon förlängning av
notvärdet. Stundom utmärkes accent genom
särskilda tecken (sf, >, A ). A. L.*
Acce’ntor moduläris, lat. namnet på järn
sparv (se d. o.).
Accentuera [aks-], Accent uerin g,
betona, betoning. Se Accent.
AccepFsse [aks-], mottagningsbevis. Jfr
Recepisse.
Aece’pt [aks], se Acceptera.
Acceptabel [aks-] (se Acceptera), som
kan antagas, godkännas; som är giltig.
Accepta’nt [aks-], se Acceptera.
Acceptera [aks-], antaga (ett anbud, ett
förslag) ; godkänna till betalning. Särskilt
användes ordet i bet. godkänna en växel eller
en räkning, ikläda sig förbindelse att betala
växelns eller räkningens belopp. Den, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
