- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 1. A - Arcimboldus /
115-116

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Acton, John Emerich Edward Dalberg - Acton, sir John Francis Edward - Actu - Actum - Actus purus - Aculeata el. Gaddsteklar - A. D. - Ad - Ada-Bazar - Ad (In) absurdum - Ad acta - Adagio - Adal - Adalbert (biskop av Prag) - Adalbert (ärkebiskop av Hamburg-Bremen) - Adalbert, Henrik Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

115

Acton—Adalbert

116

Som professor i Cambridge (1895) planlade
han det stora verket »Cambridge modern
his-tory». Efter hans död utgåvos hans »Lectures
on modern history», »On the French
revolution» och två band »Essays». A:s berömda,
storartade bibliotek blev av A. Carnegie
skänkt till Cambridges universitet. — Litt.:
Gasquet, »Lord A. and his circle» (1906).

Acton [ä’kt9n], sir J o h n Francis
Edward, neapolitansk minister (1736—1811).
Svingade sig genom sitt gunstlingskap hos
drottning Karolina (Ferdinand IV:s gemål
och Marie Antoinettes syster) slutligen upp
till premiärminister och högste befälhavare
över hären och flottan men gjorde sig genom
sin despotiska styrelse allmänt hatad. Han
slöt sig 1793 till första koalitionen mot
Frankrike och måste 1798 tillsammans med
konungafamiljen fly undan fransmännen till
Sicilien. Efter återkomsten till Neapel
utkrävde han en grym hämnd på de
fransksinnade. 1806 måste han och konungafamiljen
åter söka sin tillflykt till Sicilien, där han
senare dog.

A’ctu, lat., i verkligheten (motsats: till
möjligheten). Jfr Potenti a.

A’ctum, lat., det skedda, det avhandlade. Jfr
Acta. — Actum ut supra, »gjort som ovan»,
d. v. s. gjort på det sätt, den ort eller den tid,
som förut nämnts. Jfr Datum.

A’ctus pürus, lat., ren, fullt aktuell
verksamhet, som ej innehåller något av blott
möjlighet; så beteckna Tomas från Aquino och
andra skolastiker Guds väsen; samma uttryck
finnes bl. a. även hos Leibniz och Schelling.

Aculeäta el. Gaddsteklar är den
gamla, sammanfattande benämningen på
familjerna honungssteklar, getinga r,
grävsteklar och myror (se dessa ord).

A. D., förkortning för a’nno Do’mini, lat.,
under Herrens år (d. v. s. efter Kristi
födelse). — a. D., efter tyska titlar, förkortning
för ausser Dienst, ur tjänst, sål. = svenskt
f. d. (före detta), förutvarande. — a. d.,
förkortning för a dato (se d. o.).

Ad, lat. prep., till. Ingår i många låneord
från latin och franska, ss. a d a p t e r a,
adjungera.

Ada’-Baza’r, stad i n. Mindre Asien, i turk,
sandjaket Ismid, 38 km ö. om Ismid, vid
Ana-toliska järnvägen; omkr. 24,000 inv. A.
ligger i floden Sakarias bördiga dalgång och
driver handel med lantbruksalster,
huvudsakligen på Konstantinopel.

Ad (In) absu’rdum, lat., till det orimliga.
Driva el. reducera något ad el. in absurdum,
uppvisa de orimliga följderna av ett påstående
och därigenom dess egen orimlighet.

Ad acta, se Acta.

Adagio [ada’d^å], it., långsamt. Är i
musiken dels en tempobeteckning, som utmärker
en långsammare rörelse än andante men icke
så långsam som largo, dels beteckning för den
avdelning av en symfoni, sonat, kvartett m. m.,
som skall utföras i sådant tempo.

Adäl, kustlandskap i ö. Afrika vid
Aden-vikens innersta ända, del av Franska
Somali-land. Var fordom ett arabiskt konungadöme.

Adalbert, preussarnas apostel (omkr.
950—-97). Var lärjunge till ärkebiskop Adalbert
av Magdeburg, blev 983 biskop i Prag. 996
drog han som missionär till Östpreussen och
blev av hedningarna dräpt på kusten av
Sam-land.

Adalbert, ärkebiskop av Hamburg-B remen
(omkr. 1000—72). Ärkebiskop omkr. 1045,
inlade A. stora förtjänster om nordens
kristnande. Till Sverige sände han icke mindre än
sex vigda biskopar. Efter en hård strid med
konung Sven Estridsson i Danmark fördes
detta lands kyrkliga organisation väsentligen
framåt. Bland venderna tog missionsverket
kraftig fart genom A:s tillskyndelse, och ända
till Finnmarken, Orkneyöarna, Island och
Grönland sträckte sig hans missionsnit. Men
med den brinnande kärleken till sitt stift och
dess kyrkliga utbildning förenade A. en till
det fantastiska gränsande självförhävdelse och
äregirighet, som kom honom att sträcka sina
maktanspråk högre än någon annan av
Hamburgs metropoliter. Av kejsar Henrik III
erbjuden Roms påvestol, avböjde han detta
förslag och drömde i stället om upprättandet
av ett nordiskt patriarkat, som kunde mäta
sig med själva Rom. Denna plan, med vilken
han mötte de nationellt kyrkliga
strävandena i norden, vilka i den danske Sven
Estridsson hade sin främste målsman, var
under flera år föremål för allvarliga
förhandlingar, som emellertid avbrötos genom påven
Leo IX:s och kejsar Henriks död. Efter
förlusten av kejsarens mäktiga skydd led A.
hårda förödmjukelser och hans stift en
kännbar skada genom strider med de sachsiska
hertigarna, billungarna. Men då A. jämte
biskop Hanno av Köln blivit förmyndare för
den unge Henrik IV, svingade han sig inom
kort upp till Tysklands mäktigaste man.
Även sedan Henrik 1065 förklarats myndig,
förblev A:s inflytande oförminskat, tills
rikets furstar med tvenne biskopar i spetsen
tvungo kejsaren att avlägsna A. från hovet.
Denne genomlevde därefter de sorgligaste
åren av sitt liv. Det vendiska missionsverket
tillintetgjordes genom en hednisk reaktion,
Hamburgs provins ödelädes, och Bremens
besittningar förskingrades, missionsverket i
Sverige och på andra orter gick tillbaka, och
i den fortsatta konflikten med billungarna
tvingades A. till en skymflig fred.
Visserligen återkallades han 1069 till hovet, och den
nordiska patriarkatfrågan blev ånyo aktuell.
Men hans kraft var bruten, och i mars 1072
avled den i alla sina förväntningar gäckade
mannen efter att ha bragt sitt stift i ett
olyckligare läge än någonsin. J. Hdr.*

Adalbert, Henrik Vilhelm, prins av
Preussen (1811—73), brorson till Fredrik
Vilhelm III. Bidrog som ordförande i
riksmarin-kommissionen (1848) och som överbefälhavare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:11:31 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfda/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free