Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adalbert, Henrik Vilhelm - Adaldag - Adalhard - Adalhending - Adalia - Adalin, bromdietylacetylurinämne - Adalkona - Adalvard, den äldre - Adalvard, den yngre - Adam - Adam, Adolphe - Adam, Albrecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Adaldag—Adam
118
över preussiska (1861—71) och nordtyska
(1867—71) marinen samt därefter som
generalinspektör kraftigt till tyska örlogsflottans
bildande och utveckling. A. var morganatiskt
g. m. dansösen Therese Elsslei’ (se denna).
Adaldag, ärkebiskop av Hamburg-Bremen
(d. 988). Ärkebiskop 937, verkade han
kraftigt för kristendomens utbredning på den
jylländska halvön och för det hamburgska
ärkestiftets höjande. Han invigde de första
suffraganbiskoparna i Hedeby (Slesvig), Ribe
och Aarhus. Under hans tid främjades
kristendomen jämväl på de danska öarna samt i
Skåne och Sverige. I sina fromma
bemödanden understöddes A. verksamt av kejsarna
Otto I och Otto II. Den förre ävlades i
likhet med många följande kejsare att vinna
länsherrerätt över Danmark. Då dessa
försök motverkades av den danske konungen
Harald Blåtand, som tillika uppträdde
fientligt emot de kristna, uppstodo långvariga
strider, vilka utföllo så, att Harald själv
omkr. 960 måste låta döpa sig och medgiva,
att kristendomen finge predikas i Danmark.
Adalhard, abbot i det nordfranska klostret
Corbie, nära Amiens (d. 826), kusin till Karl
den store. Deltog en tid i stormännens
strider mot Ludvig den fromme men blev 821
försonad med kejsaren och utövade sedan på
honom stort inflytande, som han bl. a. begagnade
till förmån för sitt kloster. Därifrån
grundlädes Nya Corvey (se K o r v e y) vid Weser,
där Ansgarius blev munk och skolmästare. A.
och hans broder och efterträdare som abbot,
Vaja, gynnade mycket Ansgarius.
Adalhending, jsl., se Assonans.
Adälia, stad i s. Mindre Asien, vid innersta
delen av Adaliagolfen. 28,000 inv. Utförsel av
trä, spannmål, boskap och hästar. Staden äger
betydande lämningar av romersk
byggnadskonst. Står sedan 1920 under ital. inflytande.
Adalin,
bromdietylacetylurinäm-ne, (C2H5)2CBr . CO . NH . CO . NH2, är ett
vitt pulver, som användes som sömnmedel.
Adalkona, i gamla svenska och danska
lagar uttrycket för »äkta hustru».
Adalvard, den äldre. Blev av Adalbert
av Bremen vigd till götarnas biskop och var
en av de första biskoparna i Skara (omkr.
1060), i vars biskopskyrka han blev begraven.
Man har där återfunnit en miniatyrkalk av
det slag, som brukade nedläggas i prästers
gravar. Den bär inskriften »Adalvardus
pec-cator», d. v. s. syndaren A. — Han predikade
med framgång kristendomen även i Värmland
och stod i högt anseende såväl hos konung
Stenkil i Sverige som hos Harald Hårdråde
i Norge, där han även predikade.
Adalvard, denyngre, missnmsbiskop, vigd
av Adalbert av Bremen till biskop i
Svealand. Han bosatte sig i Sigtuna och
predikade med stor framgång. Hans plan att
förstöra avgudatemplet i Uppsala avstyrdes
visserligen av konung Stenkil, men oviljan
blev så stark, att han nödgades avbryta sin
verksamhet. Mot kyrklig ordning åtog han
sig självrådigt skötseln av det ledigvordna
Skarastiftet. Han hemkallades då och
omtalas 1068 såsom levande i Bremen.
Adam (hebr., människa), enligt bibelns
berättelse den första människan,
människosläktets stamfader. Bibeln framställer
människans skapelse på två olika sätt. Enligt
berättelsen i prästskriften (1 Mos. 1—2: 4)
skapades mannen och kvinnan samtidigt
och efter alla andra varelser »till Guds
avbild». Enligt jahvistens skildring (1 Mos.
2: 4—25) danades först mannen »av stoft
från jorden». Därefter planterade Herren en
lustgård i Eden och satte A. till att bruka
och bevara den. Sedan därpå även djuren
skapats, byggde Herren till sist kvinnan av
ett revben från mannen. I lustgården frestade
ormen Eva, så att hon åt av kunskapens träd
och även lockade A. att äta därav, ehuru
Herren förbjudit det och sagt, att om de åto
därav, skulle de döden dö. Till straff för
syndafallet skulle Eva föda sina barn med smärta
och vara sin man underdånig, och marken
blev förbannad för A:s skull. I sitt anletes
svett skulle han äta sitt bröd, till dess han
åter bleve till stoft. Därjämte utdrevos
människorna ur lustgården. Utanför denna föddes
A:s och Evas barn Kain, Abel och Set samt
andra söner och döttrar. Den för siffror
intresserade prästskriften förtäljer, att A.
blev 930 år gammal. Enl. samma källa blevo
fäderna från A. till Noa 700—1000 år, från Noa
till Abraham 200—600 år, patriarkerna 100—
200 och senare släkten 70—80 år. S. H—r.
Enligt legenden begrovs A. på Golgata, och
hans huvudskål rullade vid jordbävningen vid
Kristi död fram till korsets fot som ett
tecken på att mänsklighetens död övervunnits
genom frälsarens. Enligt det äpokryfiska
Nikodemusevangeliets skildring av Kristi
nedstigande till dödsriket var A. den förste,
som efter Kristi död förlossades därifrån.
Redan Paulus uppställer A. som en motsats
till Kristus, »den andre Adam» (se 1 Kor.
15: 22, 45, Rom. 5: 12 m. fl. ställen). Av den
skolastiska teologien utvecklades denna
pa-rallellism ytterligare; liksom Eva skapades ur
A:s sida, så framgick den kristna kyrkan,
»den nya Eva», ur Kristi sidosår o. s. v. —
Se vidare Syndafall. Ang. den rabbinska
myten om en A:s första hustru se L i 1 i t.
Adam [adä’], A d o 1 p h e, fransk
operakompositör (1803—56), kompositionsprofessor vid
Pariskonservatoriet. Slog 1836 igenom med
»Postiljonen från Lonjumeau», som givits i
Stockholm jämte »Alphyddan», »Bryggaren i
Preston», »Nürnbergerdockan», »Konung för
en dag» (»Si j’étais roi») m. fl. Hans
musikaliska lustspel utmärka sig för lättflytande
me-lodik men kunna konstnärligt ej mäta sig
med Boieldieus eller Aubers. H. G—t.
Adam, Albrecht, österrik, bataljmålare
(1786—1862). Deltog i 1809 års fälttåg mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
