Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adekvat - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Adel
132
definition är adekvat, när dess subjekt och
predikat ha samma omfång (se
Definition). En orsak är adekvat, när den är
tillräcklig för förklaringen av en företeelse.
Adel, samhällsklass el. stånd, som äger
lagstadgade (ärftliga) företräden, i ett mer
utvecklat samhällsskick särskilda politiska och
sociala rättigheter, ofta förenade med titlar
och heraldisk vapensköld. Former av
adelskap kunna spåras hos de flesta folk sedan
urminnes tider. I det gamla Rom utgjorde
patricierna en adel; senare uppväxte
där en ny, o p t i m a t e r n a (se d. o.). Hos
germanerna bildade först de kungliga el.
furstliga ätterna ett slags adel. I det
fran-kiska riket uppkom sedan en tjänsteadel, som
sammansmälte med den gamla bördsadeln,
och något sådant förekom även hos andra
germanfolk. Slutligen utbredde sig
länsvä-sendet till hela adeln och bestämde dess
utveckling.
Även iSverige fanns tidigt en sorts
bördsadel. Från mitten av 1200-talet bildade
medlemmarna i konungens h i r d en
tjänstemannaklass, vars medlemmar gjorde vapentjänst
till häst. Genom Alsnö stadga (omkr.
1279) bestämdes, att var och en, som tjänade
på detta sätt, skulle åtnjuta frälse, d. v. s.
skattefrihet. Under 1300-talet fixerades den
svenska adelns karaktär av en krigisk
tjänstemannaklass med skattefrihet som
privilegium. Så småningom skaffade den sig
flera förmåner, såsom rätt att uppbära böter
på sina gods, uteslutande jakträtt o. s. v.
Tidigt framträdde en stark skillnad mellan
»högfrälse» och »lågfrälse», vilken även
framträdde i olika titlar enligt riddarväsendets
ordning (se Riddare). Högfrälset
tillskansade sig en makt, som särskilt under
unionstiden kringskar konungens. Lågfrälset stod
bönderna nära, och exempel förekomma, att
lägre frälsemän återgingo till bondeståndet.
Med riddarväsendet följde vapensköld, och
sedan konungen börjat utfärda skriftliga
frälse-brev, insattes i dessa även sköldemärket.
Själva ordet adel såsom namn på frälset
inkom från tyskan i svenskan först på Gustav
Vasas tid. Gustav Vasa gjorde åter frälset
konungen underdånigt. Då rusttjänsten förlorade
i betydelse, började adeln tagas i anspråk för
annan tjänst och blev slutligen ett
tjänstemannastånd i modernare mening. Med de ökade
uppgifterna följde anspråk på nya förmåner,
och sådana genonidrevos också. 1569 års
privilegier lade grunden till en personlig
undantagsställning genom bestämmelsen, att
adelsman ej fick oförvunnen fängslas, ej heller
dömas av andra än sina, likar. Sedan Karl IX
omintetgjort nya försök av ståndet att tävla
med konungamakten, bestämdes dess
ställning för en tid framåt genom Gustav II
Adolfs privilegier av 1617. Adeln fick stora
företrädesrättigheter, uteslutande rätt till
högre ämbeten, utsträckt frihet från skatter
o. s. v. men accepterade å sin sida definitivt
uppgiften att tjäna konungadömet i statens
olika värv. Dessutom ordnades (1626) dess
verksamhet som riksstånd vid riksdagar och
möten. Äldre adliga ätter fingo, endast om
de inskrevo sig (introducerades) på
riddar-huset, säte och stämma bland ridderskapet och
adeln; alla nytillkommande måste likaledes
där introduceras, och ståndet delades i tre
klasser: 1) herreklassen (grevar och friherrar),
2) riddarklassen (riksrådsättlingar, som ej voro
grevar eller friherrar), och 3) svenneklassen
(den övriga adeln). Vid alla möten röstades
klassvis, så att varje klass hade en röst, och
majoriteten av klasser avgjorde ståndets
beslut; inom klassen hade varje ätt en röst.
Under Kristinas regering mer än
tredubblades antalet adliga ätter. Med denna
ofantliga tillväxt blevo privilegierna alltmer
tryckande för de lägre stånden, så mycket mer
som adeln genom donationer och köp kom
i besittning av nya delar av landets jord.
Därför uppstod inom de ofrälse stånden
en opposition mot adeln, som underlättades
genom motsättningen inom adeln mellan
hög-och lågadel. Denna opposition fick stöd av
konungamakten, och så genomdrevs under
Karl XI en reduktion (se d. o.), som berövade
adeln dess jordbesittningar, varefter den blev
ett rent byråkratiskt stånd. Då även denna
ställning hotades av Karl XII, medverkade
adeln kraftigt till enväldets fall efter hans
död. Under frihetstiden återtog adeln delvis
sin gamla ställning som det politiskt ledande
ståndet. Dock skedde inom ståndet en
överflyttning av makten till lågadeln genom
klassindelningens upphävande (1719). Socialt
tryggades ståndets ställning genom nya
adelsprivilegier (1723). Mot dessa uppstod dock
en opposition, som blev starkare, ju mer tiden
led, och skärptes genom adelns försök 1762
att för framtiden hindra introduktion av
nya släkter. För att skydda sig slöt sig
adeln till Gustav III och möjliggjorde
därigenom hans statskupp 1772. Denne konung
gynnade adeln socialt men ville ej ge den
någon politisk makt. Då en politisk opposition
framträdde inom ståndet, förband sig
konungen 1789 med de ofrälse stånden och krossade
med deras hjälp oppositionen. I samband
därmed inskränktes adelsprivilegierna genom
förmåner, som gåvos de ofrälse; rätten att
besitta s. k. frälse strögods utsträcktes till
alla stånd, och ofrälse män fingo tillträde till
den nyinrättade Högsta domstolen. Vid 1809
års revolution blev privilegieutjämningen
nästan fullständig. Rätten till ämbeten blev
lika för alla stånd, likaså rätten att besitta
jord, och adeln åtog sig nya ekonomiska
bördor. Numera har adeln inga förmåner av reell
innebörd. Jfr Adelsprivilegier. Sin
politiska ställning som riksstånd miste adeln
1866 i samband med representationsreformen.
Sedan dess är den endast en opolitisk
korporation, representerad av adelsmötet (se
d. o.). Rätten att adla äger konungen ännu;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
