Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Adel
134
dock tillfaller i så fall adelskap endast den
adlade själv och efter hans död närmaste
manlige bröstarvinge o. s. v. led efter led. Men
adlandet har blivit alltmera, sällsynt och har
efter 1865 endast förekommit i
undantagsfall, senast 1902 (Sven Hedin). Överhuvudtaget
torde kunna sägas, att den svenska adelns
uppgående i samhällets allmänna, bildade högre
lager är ett fullbordat faktum. — En statistisk
demografisk undersökning över »Sveriges adel»
är utarbetad av P. E. Fahlbeck (2 bd, 1898—
1902). — Nov. 1922 funnos introducerade 59
grevl., 139 friherrl., 17 kommendörs- och 498
adl. ätter. — Se Adelsfana, A d e 1 s f ö
r-bund, Adelsmöte, Adelstitlar och
Adelsuniform samt Brevadel och U
r-a d e 1. N. E—n. (L. D.)
I Norge nådde adelsväldet sin högsta
utveckling under
lendermandsaristo-k r a t i e n s dagar. Lendermännens
rättigheter voro dock ej av politisk art, och
skattefrihet hörde ej till dem; däremot voro de
sociala och privaträttsliga företrädena
betydande. Men denna adel var fåtalig, och 1308
upphävdes lendermandsvärdigheten. Sedan stod
adeln i bestämt beroende av konungen och var
således svagare än i de övriga nordiska
länderna. Under unionen med Danmark inkom
en dansk ämbetsmannaadel, men Norges
underordnade ställning var ej gynnsam för
uppkomsten av en verklig ståndsadel. Då det nya
norska statsskicket grundlädes, förbjöds från
början i grundlagen förlänandet av personliga
el. ärftliga företräden liksom av grevskap,
baronier o. d. 1816 beslöts upphävande av
adelskapet, och beslutet sanktionerades 1821,
sedan det förnyats av ytterligare tvenne
storting. De regeringen sedan föreslog
inrättandet av en ny adel, förkastades detta förslag.
I Danmark uppkom adeln på ungefär
samma sätt som i Sverige, d. v. s. konungens
hird — i Danmark kallad »tinglid» el.
»vederlag» — fick vissa rättigheter, främst
skattefrihet, som ersättning för
krigstjänstskyldighet. Under påverkan av utländska mönster
utvecklades sedan denna adel till en mycket
mäktig institution. Den fick fullständig
»hand- och halsrätt» över bönderna, och
adelskapet blev ärftligt. Tidsskedet 1536—1660
kallas ofta adelsväldets tid. Sedan gjorde
den enväldiga konungamakten slut på adelns
välde men upprättade i stället 1671 en ny
högre länsadel (grevar och friherrar), och
senare följde en rangadel, i det att upptagande
i de 3 första rangklasserna gav ärftligt
adelskap (1693). Genom grundlagen 1849
upphävdes adelns företrädesrättigheter i stort sett.
Enl. lag av 4 okt. 1919 skola län och
stamhus övergå till enskild egendom. I Danmark
finnas f. n. omkr. 160 adliga ätter
Finlands adel delade den svenskas öden
till 1809. År 1818 inrättades ett finskt
riddarhus; genom lantdagsordningen 1869
tillförsäkrades Finlands adel rättighet att som
stånd deltaga i lagstiftning och beskattning.
Detta upphörde genom den nya författningen
av 1906, men liksom i Sverige fick adeln
fort-bestå som korporation med eget riddarhus och
egna fonder (omkr. 915,000 mark 1918) ; den
samlas till adelsmöte vart tredje år i mars
månad (f. ggn 1919). F. n. äro 6 grevl., 51 friherrl.
och 195 adliga ätter introducerade.
I Frankrike utvecklade adeln sig
tidigare än i något annat land, och under de sista
karolingerna tillvunno sig de stora vasallerna
full suveränitet, medan konungamakten blev
endast skenbar. Under riddartiden blev
Frankrike mönstret för det övriga Europa såsom
hemorten för ridderlig kultur och diktning. I
samband med konungamaktens tillväxt under
1200-talet och följande tid indrogs det ena
länet efter det andra och minskades högadelns
makt. Konungamaktens seger fullbordades
av Richelieu, och högadeln förlorade allt
politiskt inflytande. Ludvig XIV samlade den
förmögnare delen av adeln till sitt hov och
gjorde den sig alldeles underdånig. När
revolutionen kom, var adeln degenererad och
oduglig, och dels under påverkan av
tids-strömningar, dels av rädsla för
bonderesningarna på landsbygden avsade sig adeln natten
till 4 aug. 1789 sina privilegier och feodala
rättigheter. Revolutionens utveckling
föranledde ett stort antal av adelns medlemmar
att emigrera, och juni 1790 blevo alla,
adelstitlar avskaffade, varpå senare följde ett
indragande av så gott som alla adelsgods.
Napoleon skapade åter delvis en ny ärftlig adel,
och under restaurationen 1815—30 infördes en
ärftlig pärsvärdighet efter engelskt mönster.
1848 undertrycktes adelstitlarna. Napoleon
III, liksom förut Ludvig Filip på sin tid,
skapade flera nya hertigvärdigheter. De enda
adelsprivilegier, som nu äga lagligt bestånd
— sedan 1852 —, äro det adliga, ättvapnet och
adelstiteln, vilken senare går i arv till äldste
sonen. Ett de framför namnet har aldrig i
Frankrike varit utmärkande för adelskap.
I Tyskland nådde efter 30-åriga kriget
länsväsendets upplösning sin höjdpunkt, och
riket splittrades i småstater under kejsarens
överhöghet. Adeln var här delad i en högadel
direkt under riket och en lågadel under en
territorialfurste, men privilegierna voro rätt
likartade. 1803 och 1806 mediatiserades en
mängd furstar, d. v. s. deras länder införlivades
med andra stater, men de bevarade själva
vidsträckta företrädesrättigheter och ha under
tidernas lopp spelat en betydande roll i de
enskilda staternas, särskilt Preussens och
Mecklenburgs, historia. Genom lag av juli 1920 ha
de furstliga värdigheterna blivit upphävda i
Preussen. I Österrike och Tjeckoslovakien
blevo adelstitlarna förbjudna genom lagar av
april 1919, resp. dec. 1918.
I Italien utvecklade sig förhållandena
väsentligen efter tyskt mönster. I
Spanien och Portugal skildes noga mellan
högadeln, grunderna, och lågadeln, titulados,
men adelns politiska makt är där längesedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
