Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerfelt, Per - Adlergebirge, Adlerbergen - Adler grund - Adler Salvius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Adlerfelt—Adler Salvius
164
Adlerfelt, Per, krigare, riksråd (1680—
1743), bror till G. A. Deltog med utmärkelse
i Karl XII:s fälttåg och tillfångatogs vid
Poltava men lösgavs genast. Han tog sedan
en verksam del i segern vid Gadebusch och i
Stralsunds försvar och blev slutligen 1719
generalmajor. Efter konungens död användes
A., som blev friherre 1720, företrädesvis i
diplomatiska värv och blev 1739 vid hattarnas
seger riksråd och kansliråd. Vid försöken
att skingra de i Stockholm 1743 inträngande
upproriska dalkarlarna (se D a 1 u p p r o r, det
fjärde) blev A., som jämte riksrådet v. Rosen
övertagit befälet över trupperna, dödligt
sårad på Norrmalms (nuv. Gustav Adolfs) torg i
Stockholm. Någon större politisk eller
militär betydelse ägde A. icke.
Adlergebirge, Adlerbergen, det
sydvästligaste bergspartiet bland Sudeterna (se
d. o.), Böhmen. Högsta toppen, Hohe Mense,
är 1,083 m.
Adler grund, stort grundflak i Östersjön
mellan Bornholm och Rügen, utmärkt genom
ett fyrskepp med samma namn.
Adler Salvius, Johan, statsman (1590—
1652). Son till en stadsskrivare i Strängnäs,
Per Hansson, tilldrog han sig genom sina
lovande anlag tidigt konungens uppmärksamhet
och kunde med understöd av kronan efter i
Uppsala påbörjade studier 1612 företaga en
studieresa till tyska universitet, varunder
han blev fil. mag. i Helmstedt. Under en
förnyad utländsk resa till v. Tyskland,
Nederländerna, Frankrike och Italien fortsatte han
sina medicinska studier till nästan fullständig
läkarutbildning men övergick till juridiken
och blev juris dr i Valence 1619.
Återkommen 1620, trädde han i statens tjänst och
tillvann sig snart Gustav Adolfs synnerliga
förtroende, blev 1621 sänd till det nyanlagda
Göteborg för att ordna inflyttningen och tills
vidare förestå stadsstyrelsen samt utnämndes
s. å. till assessor i Svea hovrätt.
Statssekreterare 1624, blev han mycket anlitad både för
uppsättande av viktiga, särskilt
utrikespolitiska aktstycken och i mångartad diplomatisk
verksamhet samt adlades 1629. Han var
konungen följaktig på de polska fälttågen
1625—28 och blev omedelbart efter
krigsutbrottet 1630 försatt till diplomatisk
verksamhet i n. v. Tyskland (till 1634).
A. S. deltog vid Axel Oxenstiernas sida i
konventet i Halberstadt 1634, avslöt eller
förberedde ett betydande antal fördrag och
handlade i stor utsträckning finansiella och
civilmilitära förvaltningsärenden. 1634
återkallades han till Sverige som hovkansler och
ingrep betydelsefullt vid centralregeringens
organisation på grundvalen av den nya
regeringsformen men utsågs 1636 att jämte Sten
Bielke föra fredsunderhandlingarna i
Tyskland samt blev efter Bielkes död 1638 ensam
Sveriges ombud eller legat. Han avslöt
fördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt
Johan Adler Salvius. Kopparstick av P. de Jode.
preliminärerna till den allmänna
fredskongressen dec. 1641. Att regeringen 1641
förordnade Johan Oxenstierna ss. hans medlegat
vid fredskongressen, vållade en stark och
skadlig söndring. Men vid kongressen var A. S. till
följd av sin diplomatiska och juridiska
skicklighet bland de ledande, icke minst vid
uppgörandet av tyska rikets inre angelägenheter.
Hans största seger blev den 1648 snabbt
genomförda medlingen i återstående
tvistepunkter mellan Tyskland och Frankrike. S. å.
hade han ock vunnit den stora triumfen att
trots motståndet från de gamla rådsätterna
bli utnämnd till riksråd.
Återkommen till Sverige 1650 efter 14 års
frånvaro, blev han drottningens förtrogne
rådgivare och upphöjdes i friherrligt stånd
1651. Vid 1650 års riksdag författade han
båda de kungl. propositionerna. 1651 blev han
sänd till en kongress i Lybeck för slutliga
fredsunderhandlingar med Polen men avled
under ett besök i hemlandet följ, år i en
hetsig feber. Han ligger begraven i Storkyrkan
i Stockholm, där änkan uppsatte ett präktigt
epitafium. Den förmögenhet han gift sig till
förkovrades betydligt såväl genom ansenliga
förläningar som särskilt genom hans stora
finansiella skicklighet. Han ägde såväl gårdar
i Stockholm (vid den efter honom uppkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
