Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aerofon - Aerofotografi - Aerofyr - Aerogram - Aeroklubben, Kungl. svenska - Aerolit - Aerologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Aerofotografi—Aerologi
194
band med särskilda förstärkningsapparater. I
förening med anordningar för bestämmande av
den riktning, varifrån ljudet kommer, kunna
på så sätt annalkande flygplan (el. luftskepp)
»siktas» på mycket långa håll, ännu innan de
kunna ses. Genom en systematisk användning
av dylika ljudförstärknings- och
bestämnings-apparater, uppställda på olika platser, kunna
luftfarkosternas kurs och även
flyghastighet bestämmas. Aerofonkonstruktionen, som
urspr. tillskrives Edison, utvecklades starkt
under kriget 1914—18 och fick då en mycket
betydelsefull användning inom luftförsvaret.
— I den fredliga trafikens tjänst torde
aero-fonen kunna få en vidsträckt användning, ev.
i förening med radio, för reglering av
lufttrafiken särskilt i dimma och vid mörker.
C. J. B.
Aerofotografi, se Flygfotografi.
Aerofyr, se F y r och Lufttrafik.
Aerogra’m, trådlöst telegram, radiotelegram.
Aeroklubben, Kungl. svenska,
stiftades år 1900 under namn av Kungl.
svenska aeronautiska sällskapet i
ändamål att befrämja luftseglingskons ten i
Sverige. Sällskapet har nedlagt ett
förtjänstfullt arbete, särskilt på flygväsendets (det
militära och civila) område, och inriktar f. n.
(1923) sin strävan på att skaffa flygstationer
i landet samt att anordna internationella
flygtävlingar. Sedan 1920 är dess officiella namn
ovannämnda. Medlemsantalet var 1922 omkr.
600. Klubben, som har sina lokaler i det s. k.
Fenixpalatset i Stockholm, tillhör »Federation
aéronautique Internationale». Åtnjuter ett
årligt statsunderstöd av 6,000 kr. C. J. B.
Aerolit, se Meteorsten.
Aerologi, den del av meteorologien, som rör
studiet av företeelserna inom den fria
atmosfären. Dess tillämpning i den praktiska
luftfartens tjänst plägar benämnas a e r o n a
u-tisk meteorologi. Först under det
sista årtiondet av föregående århundrade
började de meteorologiska undersökningarna att
allmännare utsträckas till de övre luftlagren.
På förslag av H. Hildebrandsson blevo
sålunda under åren 1895—96 genom
internationell överenskommelse molnens höjd och
rörelseriktning observerade från ett stort antal
stationer, fördelade över hela jorden. Samtidigt
utfördes meteorologiska iakttagelser på de
ob-servatorier, som funnos upprättade på
fjälltoppar. Detta observationsmaterial jämte de
iakttagelser, som samlades under de omkring
sekelskiftet företagna vetenskapliga
ballonguppstigningarna, lämnade en första mera
ingående kunskap om atmosfärens allmänna
cirkulation samt om den allmänna vertikala
fördelningen av temperatur och fuktighet ända
till 10,000 m höjd.
År 1900 kom ett mera permanent
internationellt samarbete till stånd för
utforskandet av den fria atmosfären, i det att flera
europeiska länder överenskommo att på givna
dagar låta företaga aerologiska undersökningar
Uppsändning av ballon captif med
registreringsln-strument vid aeronautiska observatoriet i Lindenberg.
från utvalda stationer i de olika länderna.
Man hade då redan tämligen allmänt börjat
använda mindre, frigående gummiballonger,
»ballons sondes», vilka uppsändes, medförande
registreringsinstrument, meteorografer,
vilka registrerade på samma gång lufttryck,
temperatur och fuktighet. Konstruktionen av
meteorografen och tekniken för ballongernas
uppsändningar förbättrades av forskare i
skilda länder. Särskilt de av engelsmannen
Dines konstruerade meteorograferna
med-gåvo, tack vare sin ringa storlek och vikt, att
smärre ballonger kunde användas.
Härigenom hade ett enkelt och prisbilligt
hjälpmedel kommit i aerologiens tjänst. Dines’
instrument ha under de senare åren även
kommit till användning i de skandinaviska
länderna, i Sverige vid stationen i Abisko.
Registreringsballongerna stiga till stora
höjder, mellan 10 och 30 km, innan de sprängas.
Observeras de under uppstigningen med
teodo-lit, erhåller man också vindriktning och
vindstyrka vid olika höjder. Metodens nackdelar
äro, att endast en del av de uppsända
instrumenten återfinnes samt att den i övrigt ej
möjliggör ett omedelbart utnyttjande av
re-gistreringsresultaten.
Aerologiska observatorier upprättades vid
Trappes invid Paris och i Strassburg. Dessa
blevo huvudcentra för undersökningarna
medelst registreringsballonger. Härifrån
ut-gingo aerologiska expeditioner till Hald på
Jylland (1903—04), Kiruna (1907; på
initiativ av Hildebrandsson och Teisserenc de
I. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
