Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aftonbladet - Aftonfalk - Aftonfjärilar el. Skymningsfjärilar - Aftonpunkt, Västpunkt - Aftonrodnad - Aftonskola - Aftonstjärna (astronomi) - Aftonstjärna (botanik) - Aftonsång - Aftontidningen - Afzelius, släkt - Afzelius, Adam - Afzelius, Anders Erik - Afzelius, Anders Johan (Afze)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Aftonfalk—Afzelius
252
3 rotationspressar, därav en 4-rulls-, en
3-rulls-och en 2-rullspress, den sistnämnda avsedd för
flerfärgstryck. Dessutom äger officinen 11
större och mindre boktryckpressar samt 17
sättmaskiner. —1m—
Aftonfalk, Fa’lco vespertlnus, en hos oss
tillfälligt förekommande falk och en av de minsta
i sitt släkte. Den är besläktad med
tornfalken men är skiffergrå på ryggen och har
röda ben. Klorna äro gulaktiga. Sitt namn
har den fått därav, att den sent in på
kvällarna jagar insekter. Dess egentliga hemland
är östra Europa. F. A. S. (Lönnb.)
Aftonfjärilar el. Skymningsfjärilar,
Crepusculäria, kallades förr, enligt en numera
övergiven inledning, en avdelning bland
fjärilarna. De kallades så, emedan de vanligen
flyga först efter solens nedgång, ehuru många
äro i rörelse även under den starkaste
solvärme. De igenkännas på de jämntjocka eller
i mitten något tjockare eller klubbformiga
känselsprötens (antennernas) form och därpå,
att vingarna äro jämförelsevis smala och under
vila fällas snett ned längs den klumpiga
kroppen i stället för att lyftas rätt upp som
dagfjärilarnas vingar. De flesta aftonfjärilars
larver, åtminstone de större arternas, äro
köttiga, masklika krypdjur med 16 fötter och
stundom ett spetsigt horn på näst sista
kropps-ringen (segmentet). Bland våra nordiska
fjärilar höra tre familjer till denna avdelning:
svärmarna, Sphingidae, glasvingef järilarna,
Sesiidae, och bastardsvärmarna, Anthroceridae.
F. A. S. (Lönnb.)
Aftonpunkt, Västpunkt, den västliga
skärningspunkten mellan horisonten och
him-melsekvatorn. Vid tiden för vår- och
höst-dagjämningarna, då solens skenbara dagliga
rörelse på himmelssfären försiggår utefter
ekvatorn, går solen ned i aftonpunkten. Den
motsvarande östra punkten kallas
morgonpunkt el. ö s t p u n k t.
Aftonrodnad, se Skymning.
Aftonskola, skola, i vilken undervisningen
är förlagd till aftnarna. Denna skolform har
använts såsom en nödfallsform för unga män
och kvinnor, som om dagarna äro upptagna av
yrkesarbete. Se Fortsättningsskolor,
Skolväsende, Tekniska
läroanstalter, Yrkesskolor.
Aftonstjärna, se V e n u s.
Aftonstjärna, Ornitho’galum nütans, se
St järnlöksläkte t.
Aftonsång kallas den
eftermiddagsguds-tjänst, som hålles i städerna på sön- och
helgdagar, i landsförsamlingar på långfredagen.
Under fastlagstiden predikas då över Kristi
pinas historia. Namnet härleder sig från den
katolska tiden, då hela v e s p e r n (se d. o.),
den gudstjänst, mot vilken aftonsången
svarar, utgjordes av sång.
Aftontidningen uppsattes hösten 1909 som
frisinnad kvällstidning i Stockholm.
Tidningens grundläggare och förste redaktör var
journalisten Valfrid Spångberg (se denne).
Bland dess medarbetare var August
Strindberg, som 1910 där hade sin stora uppgörelse
med Heidenstam och Sven Hedin,
«Strind-bergsstriden». R. G:son Berg skrev om
litteratur, Rikard Bergh om konst, Ellen Key och
Hjalmar öhrvall om kulturella, E. Löfgren
om rättsliga ämnen, E. Thyselius om
teater, senare även om litteratur. Hösten 1912
övertogs tidningen av K. Eländer från
Göteborg och våren 1913 av riksdagsmannen
K. G. Ekman; den senare gjorde tidningen till
organ särskilt för det nykterhetspolitiska
för-budssträvandet. Han efterträddes våren 1918
av T. Fogelqvist, som återknöt tidningens
förbindelse med kulturradikalismen. Sedan denne
lämnat tidningen hösten 1919, redigerades den
av hans medredaktör E. Klein och
redaktionssekreteraren E. Eriksson. Tidningen nedlades
hösten 1920.
Afzelius, en gammal, vitt utgrenad släkt,
som härstammar från hemmansbrukaren i
Broddetorps by och socken i Västergötland
Afze Larsson, vars son Lars (1669—1743),
komminister i Dala och Borgunda, 1694 antog
namnet A. Från hans son, kyrkoherden E. A.,
delade sig ätten i två huvudgrenar,
Mariestads-och Tidevadsgrenarna; övriga grenar
härstamma endast på mödernet från Afze Larsson. Till
Mariestadsgrenen höra bland nedannämnda A.
E., F. G. och Ivar A.
Afzelius, Adam, naturforskare (1750—
1837). Var till en början docent i
österländska språk i Uppsala men blev snart en av
Linnés mest lovande lärjungar. Han företog
resor på Afrikas Guineakust 1792 och 1794
och blev 1812 e. o. professor i materia medica
i Uppsala. Han utgav 1823 Linnés
»Egenhändiga anteckningar».
Afzelius, Anders Erik, sv.-finl. jurist,
politisk martyr (1779—1850). Blev juris
adjunkt i Uppsala 1807 samt var 1814—18 led.
av Lagberedningen och deltog i utarbetandet
av flera balkar men utnämndes 1818 som
Ca-lonius’ efterträdare till professor i
lagfaren-het i Åbo. Hans frispråkighet om det
övervakningssystem, som vice kanslern greve J. F.
Aminoff ville införa, vållade dock redan 1822
hans nödtvungna avskedstagande. Den hjälp
han gav donationsbönderna i Viborgs län i
deras rättegångar med godsägarna anses ha
jämte hans speord och karikatyrer ådragit
honom mäktiga personers hat och förorsakat
de nya förföljelser, som med tillhjälp av
generalguvernören Zakrevskij sattes i gång mot
honom 1831. Han fängslades och blev utan
dom och rannsakning avförd till Vjatka i
östra Ryssland. 1835 fick han bosätta sig i
Villmanstrand men bortfördes redan 1837 till
Livland, där döden slutligen befriade honom
från många lidanden och umbäranden. — Litt.:
G. Heinricius, »Skildringar från Åbo akademi
1808—28» (1911).
Afzelius, Anders Johan, skald, sign.
Afze (1817—65), brorson till Arv. Aug. A.;
slutligen tullinspektor i Simrishamn. A. del-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
