Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ahnfelt, Otto Nathanael Theophilus - Ahnfelt, Paul Gabriel - Ahnlund, Nils Gabriel - Aho, Juhani (Brofeldt) - Ahom (Aham) - Ahr - Ahrenberg, Johan Jakob (Jacques)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Ahnfelt—Ahrenberg
304
tionstiden dels genom arbetet
»Utvecklingen af svenska kyrkans ordning under Gustaf
den förstes regering» (1893) m. fl. historiska
undersökningar. Bland A:s övriga arbeten må
nämnas »Cultuspredikans begrepp» (1885),
»Den kristna tros- och sedeläran» (6:e uppl.
1915), »Den teologiska etikens grunddrag»
(1890, 1904, 1906) m. fl. Har dessutom utgivit
»Per Brahe den äldres fortsättning af Peder
Svarts krönika» (1897) samt »Ur mina
minnen» (1—2, 1905—07).
Ahnfelt, Paul Gabriel, präst, förf.
(1803—63), fil. dr i Lund 1823, docent i
praktisk filosofi 1826, kyrkoherde i Bosarp i Lunds
stift 1830—49 och sedan i Farhultoch Jonstorp.
A., som alltid
frimodigt uttalade sin
övertygelse i tidens
religiösa frågor, var
därjämte
outtröttlig i det mot slutet
av 1830-talet av
Wieselgren började
nykterhetsarbetet
och vid Thomanders
sida en ivrig
stridsman för ett
folkligare kyrkoväsende.
Han var kunnig,
kvick och satirisk
samt dessutom
myc
ket flitig som författare och översättare. Han
skrev flera förträffliga biografier i Svenskt
biografiskt lexikon och en mängd artiklar i den
frisinnade pressen och broschyrer (däribland
»Biskopsvalet i Lilla Salamanca», 1855,
»Statskyrka eller frikyrka», s. å.). I sitt mest
bekanta arbete, »Studentminnen» (2 dir, 1857;
2:a uppl. 1882—83), ger A. livliga och
intressanta skildringar ur det dåtida skol-,
universitets- och prästlivet. Dessutom påbörjade
han »Lunds universitets historia» (del 1, 1859).
Ahnlund, Nils Gabriel, historiker,
tidningsman (f. 18 8 9 23/s), fil. dr i Uppsala 1918,
politisk medarbetare i Svenska dagbladet
sedan 1917, docent vid Stockholms högskola
1923. Har bl. a. utgivit »Mo- och
Dom-sjöverken» (1917), »Storhetstidens gryning»
(1918) samt det för kännedomen om Norrlands
städer och den norrländska handeln
banbrytande arbetet »Sundsvalls historia» (1—2,
1921).
Aho [a’hå el. a’fcå], J u’h a ni, urspr. B r
o-feldt, J., finl. förf. (1861—1921). A., som
även i många år medarbetade i pressen, har
skrivit uteslutande på finska, men de flesta av
hans arbeten äro även övers, till sv. Hans
första verk voro folklivsberättelser, vilka
utmärkte sig för säker karaktärsteckning och
godmodig humor. Sedermera övergick han till
psykologiska romaner, bland vilka märkas
»Papin tytär» (1885; »Prästens dotter»),
»Hel-sinkiin» (1889; »Till Hälsingfors»), »Yksin»
(1890; »Ensam») och »Papin rouva» (1893;
»Prästens hustru», s. å.). Mycket livligt
uppseende väckte »Papin rouva», vars erotiska
problem gav anledning till en hetsig polemik
rörande arbetets sedliga värde. De båda
böckernas stora
förtjänster i
karaktärsteckning och i fin,
vemodig
stämnings-skildring blevo
dock-erkända. Ett omfat
tande verk är A:s
kulturhistoriska ro
man »Panu» (1897.
sv. övers. 1898), en
med finska mytolo
giska motiv rikt in
vävd skildring från
hedendomens strid
med kristendomen i
östra Finland på
1600-talet. Av smärre berättelser, utkast och
skisser offentliggjorde A. bl. a. flera samlingar
»Lastuja» (»Spånor») samt »Katajainen
kansa-ni» (»Enris»). En del av dessa småting är
endast naturskildringar och lyriska stämningar,
en del riktar sig i polemisk allegorisk form
mot förryskningspolitiken i Finland, och denna
förklädda satir ökade ännu mer dessa
formfulländade prosadikters popularitet. A. har
haft en genomgripande betydelse för
utbildningen av en konstnärlig finsk prosastil.
Särskilt har han haft till ögonmärke att rikta
ordförrådet och nyansera det språkliga
uttrycket. Han har till finska översatt arbeten
av Selma Lagerlöf. A., som såväl av Finska
litteratursällskapet som av statsmedel flera
gånger erhöll belöningar för framstående
arbeten, åtnjöt sedan 1906 författarpension för
livstiden. Litt.: G. Castrén, »J. A.» (1922).
(O. W—n.)
Ahom (A h a m), en i Assam bosatt stam,
tillhörande taifolken; den inträngde år 1228
öster-ifrån i detta land och gjorde sig småningom
till härskare därstädes, nående sin högsta
maktställning under konung Rudrasingh (från
1695). På grund av inre partistrider
inkallades 1810 burmanerna i landet och regerade
där till 1825, då de utdrevos av engelsmännen.
Ahomstammen, som i närvarande stund torde
räkna bortåt 200,000 medlemmar, hade från
början en egen, ganska primitiv religion men
blev småningom hinduiserad. Språket, som i
förhållande till shan och siamesiska är
synnerligen ålderdomligt, är utdött sedan några
hundra år tillbaka. Jfr Gait, »A history of
Assam» (1906), och för språket »Linguistic
survey of India», vol. II. J. Ch—r.
Ahr, biflod från v. till Rhen i Rhenlandet.
Upprinner på Eifel.
Ahrenberg, Johan Jakob (Jacques),
finl. arkitekt o. skriftställare (1847—1914).
Företog studieresor i Frankrike och
medelhavsländerna, verkade sedan som länsarkitekt
i Viborg och blev förste arkitekt vid
överstyrelsen för allmänna byggnader i Hälsing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
