Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ahrenberg, Johan Jakob (Jacques) - Ahrens, Heinrich - Ahriman - Ahti el. Ahto - Ahtyrka - Ahu - Ahuachapan - Ahuramazda - Ahwas, Ahwas el. Ahwuz - Ahvenanmaa - Ai-ai el. Aye-aye - Aiakos - Aias - Aicard, Jean - Aida - Aidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Ahrens—Aidan
306
fors 1886. Med en ej obetydlig om ock ganska
ojämn berättartalang förenade A. en stor
produktivitet som förf.
Bland hans arbeten
märkas: »Hemma»,
»Hihuliter»,
»österut», »Anor och
ungdom», »Stockjunka-ren», »Familjen på
Haapakoski», »Från
Karelen», »Bilder,
minnen och
intryck», »Vår
landsman», »Med
styrkans rätt»,
»Boja-lister och
patrioter». Sina minnen
utgav A. i romantisk
form under titeln »Människor som jag känt»
(5 bd, 1904—10).
Ahrens, Heinrich, berömd tysk
rätts-lä rd (1808—74). Docent 1830 i Göttingen,
måste han till följd av deltagande i
revolutionära rörelser 1831 lämna Hannover och
begav sig först till Bryssel och sedan till
Paris, där han 1833 höll föreläsningar i
filosofi. Var 1834—50 professor i Bryssel. Vald
1848 som deputerad till frankfurtriksdagen,
slöt han sig där till det stortyska partiet men
utträdde 1849 jämte övriga hannoveraner ur
parlamentet. 1850 blev A. prof, i Graz och 1859
i Leipzig. Vetenskapliga verk: »Cours de
droit naturel» (1838), på tyska under titel
»Naturrecht», samt »Juristische Encyklopädie»
(1855—57), båda övers, till flera språk, m. fl.
Ahriman, i Zoroasters lära det ondas
personifikation. Se M a z d e i s m.
Ahti [a’)jti], el. A h t o, i finska mytologien
havets eller i allmänhet vattnets gud.
Tillsammans med sin maka, V e 11 a m o, härskar
han över vattnets lägre gudamakter. Hans
hem i havets djup kallades A h t o 1 a.
Ahty’rka, stad i Ukraina, guv. Charkov,
100 km n. v. om staden Charkov. 23,499 inv.
(1920). A. har en vacker kyrka från 1753 med
en »undergörande» mariabild, till vilken
pilgrimer vallfärda. Handel med
lantbruksprodukter från de bördiga omgivningarna.
Tillverkning av träarbeten, lergods och
fårskinns-pälsar.
Ahu, en asiatisk getras, av vars ull
förfärdigas de finaste kaschmirvävnader, vilka
likaledes kallas ahu.
Ahuachapa’n, stad i republiken Salvador,
Centralamerika, 30 km n. v. om Sonsonate,
758 m ö. h., på en fruktbar slätt. 28,660 inv.
(1920), varav omkr. hälften fullblodsindianer.
A. var förut medelpunkt i ett viktigt
sockerdistrikt, där nu mest kaffe odlas. I närheten
varma svavelkällor.
Ahuramazda, se O r m u z d.
Ahwaz, A h w a s el. A h w u z, stad i s. v.
Persien, prov. Arabistan, vid Karun. Omkr.
2,000 inv. A. var i början av 200-talet e. Kr.
under parternas siste konung, Artabanos IV,
rikets lysande huvudstad, varom ståtliga
ruiner ännu bära vittne. Under världskriget
besatte engelsmännen det 1915 för att skydda
Anglo-persiska oljekompaniets oljekällor.
Ahvenanmaa [a’^–mä], finska namnet på
Aland.
Ai-ai el. A y e - a y e, en halvapa, vanl.
kallad fingerdjuret (se d. o.).
Ai’akos (lat. Aeacus’), son till Zeus, konung
på ön Aigina. Till följd av sin mildhet,
rättvisa och klokhet sattes han efter döden av
gudarna att jämte Minos och Rhadamanthys
skipa rätt i de dödas rike. Hans söner,
aiaki-derna, voro Peleus, fader till Akilles, och
Tela-mon, fader till Aias.
Ai’as (lat. Ajax), två grekiska kämpar i
striderna vid Troja. 1. A., son till Ofleus, konung
i Lokris. Var enligt Homeros näst Akilles den
snabbaste av alla grekerna. Emedan han vid
Tröjas erövring ådragit sig Athenas vrede, led
han på hemfärden skeppsbrott. Av Poseidon
räddades han och kastades upp på en klippa,
men då han trotsigt utropade, att han kunde
rädda sig själv utan gudarnas hjälp, splittrade
Poseidon klippan med sin treudd och lät A.
sjunka i djupet. — 2. A., son till konung
Te-lamon på Salamis och broder till Teukros.
Homeros säger, att han, näst Akilles, var
grekernas tappraste kämpe. Oerhört stor och
stark, bar han bl. a. en manshög sköld av
metall, överklädd med sju oxhudar. I ett envig
med Hektor visade han sig som dennes
värdige motståndare. När Akilles i vrede höll
sig undan från striden, var det Aias, som, till
sist alldeles ensam, värnade grekernas hotade
skepp mot Hektors och hela den trojanska
härens anlopp. Senare skalder (såsom
Pin-daros och Sofokles) förtälja om hans tragiska
död. Då efter Akilles’ död Odysseus och A.
tvistade om hans vapen, tillerkändes dessa av
de övriga furstarna Odysseus, och A. blev av
harm däröver ursinnig och störtade sig på sitt
svärd. — Med Tekmessa, en frygisk
furstedotter, hade A. sonen Eurysakes.
Aicard [äkä’r], Jean, fransk förf. (1848—
1921). Har skrivit flera formfulländade och
känsliga poem, däribland »Poèmes de
Provence» (1874) och »La chanson de 1’enfant»
(1880). Idyllen »Miette et Noré» är skriven
på provensalska. Bland hans pjäser har
särskilt versdramat »Le père Lebonnard» (1889)
gjort stor lycka. Har även skrivit romaner.
Led. av Franska akad. 1909.
Aida, opera av Verdi (se denne) med text
av Ghislanzoni. Kvinnliga huvudrollen bär
samma namn; sopran.
Aidan [ai’don], den northumbriska kyrkans
grundläggare (d. 651). Munk från klostret
lona, missionerade A. i Northumbrien och
utsåg 635 till sitt biskopssäte ön Lindisfarne,
där ett kloster upprättades. A. prisas högt av
Beda för sin fromhet och dyrkades länge som
helgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
