Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akajer, Akéer - Akamba el. Wakamba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Akamba
340
rätt att deltaga. Förbundets mest frejdade
strateger voro Aratos och Filopoimen (se
dessa). De förde krig mot Sparta, vilket
slutligen besegrades. Till sist omfattade
förbundet (omkr. 200 f. Kr.) hela Peloponnesos, dock
numera under romerskt beskydd. Då förbundet
slutligen inlät sig i krig med romarna (146),
var dess och Greklands öde beseglat. Huru stor
dess betydelse dock varit, vitsordas därav, att
hela det underkuvade Grekland i egenskap av
romersk provins erhöll namnet Akaja.
Aka’mba el. W a k a m b a (om användn.
av prefixet a jfr B a n t u s p r å k), ett av
Östafrikas största och viktigaste bantufolk,
beboende landet Ukamba i Keniakolonien
mellan Kenia och Kilima-ndjaro. Befolkningen
torde i eg. Ukamba uppgå till omkr. 230,000.
A. äro i stort sett välväxta och smärta men
ändå kraftiga. De förete fysiskt-antropologiskt
sett flera olika typer, från »negertypen» med
kraftigt framskjutande käkparti och tjocka
läppar upp till en typ med ädlare format
kranium, som mycket erinrar om massajerna i
s. v. och galla i n. ö. De flesta äro emellertid
rena bantunegrer, även om en del främmande
blod insmugit sig i landets västligaste och
östligaste delar, härrörande från under
krigståg tagna kvinnor. Enligt sina traditioner, för
vilkas riktighet mycket talar, äro a. urspr. ett
jägarfolk. Ännu i dag ha de ej förlorat sitt
gamla rykte att vara de kanske skickligaste
elefantjägarna i hela Östafrika. Redan
sedan mycket länge tillbaka äro dock
boskapsskötsel och åkerbruk deras viktigaste
existensmedel, och sedan landet på 1880-talet
började komma under engelskt välde, har jaktena
betydelse som näringsgren nästan helt
försvunnit, då kolonialmyndigheterna ej tillåta
infödingarna att jaga storvilt. De äga stora
hjordar av hornboskap, getter och
fettsvans-får. Nötkreaturen äro en art sebu med rätt
korta horn, till färgen svart och vit el. grå.
övriga husdjur äro höns och hundar. A. äro
även stora biodlare och hänga i träden upp mas-
Kamba-ynglingar, som tillverka kedjor. Observera de
spetsfilade tänderna.
Ung kamba-hustru.
sor av bikupor — ett stycke urhålkad trädstam
med lock å ändarna — som sedan tagas i
besittning av de vilda bina. Åkerbruket är dock a:s
förnämsta näringsgren, och de leva i första
hand av åkerns produkter. Boskapen är,
såsom bland negrer i allmänhet, deras käraste
egendom, deras kapital, som endast i nödfall
och för särskilda ändamål får röras. Jord
bruket bedrives nästan uteslutande av
kvinnorna, ett minne från den tid, då männen
voro helt upptagna av jakt, plundringståg el.
handelsresor. Metoden för åkerbruket är
»hack-bruk», som är mycket utbrett i mellersta
Afrika: inga husdjur användas som arbetskraft,
plogen är okänd, det enda redskapet för att
röja upp ny mark, för att »plöja», så och
plantera är »grävstaken», en något spetsad, i
ändan tillplattad käpp av hårt trä. A. bo i
gräs-täckta hyddor av den i Afrika så utbredda
bikupsformiga typen. Större sammanhängande
byar finnas i regel ej, utan varje familj bildar
en enhet för sig, och på det viset kan en »by»
bestå av en enda hydda. Byn omges av en
barrikad av taggiga grenar, innanför vilken
hyddorna ligga. I skydd av den förvaras också
boskapen nattetid. De viktigaste
husgeråds-sakerna äro enkla, oornerade lerkärl,
kalebasser samt säckar, flätade av snören. Dräkten
består av en importerad, billig filt eller ett stycke
bomullstyg; dock förekommer ännu den
ursprungliga kvinnodräkten, ett rågarvat
get-eller kalvskinn. Härtill kommer kvinnornas
blygdskört — hos de unga flickorna vackert
utsirat och av flera intressanta typer — samt
»svans», en lång, svalstjärtformig läderremsa,
gärna prydd med glaspärlor. Av personliga
smycken, som alltid äro smakfullt kompone
rade, må nämnas hals-, arm- och örringar av
metall, elfenben el. glaspärlor, ävensom fina
metallkedjor, som a. äro mästare i att
tillverka. Som prydnad räknas även ä r r t a t u
e r i n g e n, mest använd av kvinnorna, samt
den hos båda könen förekommande spets
filningen av 4—6 tänder i överkäken.
Denna sed är spridd i Afrika, men i dessa
trakter finns den allmänt endast hos a. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
