Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Albaner
394
Albansk frivillig soldat.
stående folk bland indoeuropéerna. De anses
vara det äldsta folket i s. ö. Europa och
härstamma från de första ariska
invandrarna, som i den historiska forntiden
representerades av de besläktade illyrerna,
makedonierna och epiroterna. De bebo
huvudsakligen Albanien men finnas för övrigt
sedan gammalt talrikt spridda i Grekland,
s. Italien, Sicilien, Europeiska Turkiet och
Mindre Asien. Trots inbördes
skiljaktigheter i religion, dialekt och
samhällsinstitutioner ha de alltjämt, även i främmande
omgivningar, segt upprätthållit rasen och
bevarat sin individualitet i språk, vanor och
traditioner. Floden Shkumbi bildar gränsen
mellan rasens två huvudavdelningar, g e g e r
(nordstammarna) och t o s k e r
(sydstammar-na). De förra äro ett vilt, vidskepligt och
okunnigt bergsfolk, som huvudsakligen ägnar sig
åt strider, röveri och herdeliv. De äro tappra
och trofasta och ibland i stånd till
uppoffrande tillgivenhet. De rekryterade länge
sultanernas livvakt och äro liksom toskerna
mycket använda som »kavasser» och tjänare vid
främmande beskickningar och konsulat i
ori-enten. Toskerna, vilka påverkats av
förbindelserna med greker och valaker, befatta sig
även med handel, industri (guldbroderier,
vävnader etc.) och åkerbruk samt äro livliga,
meddelsamma och vänliga, medan gegerna äro
allvarliga, buttra och högdragna. Den
naturliga antipatien mellan dessa båda
huvudstammar har långt ifrån givit sig;
blodshämn
den, krvarina, är ännu en helig tradition, och
i vissa bergsdistrikt är antalet av dem, som
icke dö en naturlig död, till följd därav
betydande. Genom medling eller prästerskapets
ingripande åvägabringas understundom en
vapenvila (bessa). Oaktat sin fullständigt
underordnade ställning behandlas kvinnorna
med en viss aktning och användas ofta som
medlare vid uppgörande av ovannämnda
släkttvister. Brudköp äro brukliga, och trolovning
ingås vanligen redan i barndomen. Unga män
svära varandra ofta evigt broderskap, som
obrottsligt hålles. Albanerna äro av
medelhöjd med stolt och ståtlig hållning.
Utmärkande för toskernas mansdräkt är den vita,
veckrika kjolen el. fustanellan, medan
gegerna bära vita eller röda byxor med svarta
kor-donger och en kort, åtsittande jacka, som hos
de rika prydes med guldbroderier. Fez
användes allmänt.
Stamväsendet bibehåller i n. Albanien
mycket av sin uråldriga organisation och omfattar
sju olika stamgrupper. Dessa bevarade i
allmänhet under det turkiska väldet i
verkligheten sin självstyrelse. I spetsen för var stam
står en »barjaktar», vars värdighet går i arv,
och viktigare angelägenheter avgöras av ett
råd av äldste (kru-ye, plur. krene-te), vilkas
värdighet också går i arv. Söderut har
stamorganisationen blivit lösare. Varje stam av de
katolska bekännelserna (jfr Albanien) har
sitt helgon, och före världskriget, då välstånd
ännu rådde bland bönderna, högtidlighölls hel*
Ung kristen flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
