Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albrekt I björnen - Albrekt III Akilles (kurfurste av Brandenburg) - Albrekt (ärkebiskop av Magdeburg) - Albrekt II (hertig av Mecklenburg) - Albrekt VII (hertig av Mecklenburg) - Albrekt (hertig av Preussen) - Albrekt III, den djärve (hertig av Sachsen) - Albrekt I (tysk konung) - Albrekt (hertig av Württemberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Albrekt III—Albrekt av Württemberg
428
enade med sina båda län, Nordmark och
Ostmark, de från slaverna erövrade Vormark och
Mittelmark, förläde sitt residens till staden
Brandenburg och blev den förste markgreven
av Brandenburg (se d. o.).
Albrekt III A k i 11 e s, kurfurste av
Brandenburg (1414—86), son till den förste
hohen-zollernske kurfursten, Fredrik I. Innehavare
av furstendömena Ansbach och Bayreuth,
erhöll han 1470 kurfurstendömet Brandenburg
och förenade då i sin hand huset
Hohenzol-lerns besittningar men skilde dem för
framtiden åt genom den s. k. dispositio Achillea
(1473), enligt vilken Brandenburg skulle ärvas
efter förstfödslorätt men Ansbach och
Bayreuth förlänas åt yngre linjer.
Albrekt, ärkebiskop av Magdeburg och
Mainz, kardinal (1490—1545), son till
kurfursten Johan Cicero av Brandenburg.
Studerade i Frankfurt a. d. Oder icke teologi utan
de sköna konsterna, umgicks med Hutten och
andra humanister och beundrade Erasmus
Rotterdamus. Ehuru endast några och 20 år,
var han innehavare av två ärkebiskopsdömen
och ett biskopsdöme, förste kurfurste och
kyrkans primas i det heliga romerska riket men
hade tillika kommit i en betydande skuld till
det rika fuggerska huset i Augsburg, och
skulden ökades genom hans vanvettiga hovhållning,
inköp av dyrbara kuriositeter och
byggnads-mani. För att betala sina skulder
arrenderade han av påven Leo X rättigheten att sälja
avlat inom sina stift, och det var hans
kommissarie, dominikanmunken Tetzel, som gav
anledning till Luthers 95 teser mot avlat.
Albrekt II, hertig av Mecklenburg (omkr.
1317—79), fader till den svenske konungen
Albrekt. Till 1336 stod A. under en
förmyndarstyrelse, på vars makt han gjorde
slut med våld. S. å. gifte han sig med den
svenske hertigen Erik Magnussons dotter
Eufemia och trädde snart i nära förbindelse
med sin svåger, konung Magnus Eriksson i
Sverige och Norge. 1339 lämnade denne
som avbetalning på hemgiften svågern den
svenska kronans inkomster i Skanör och
Falsterbo. Skåne var vid denna tid ett
tvistefrö mellan Sverige och Danmark, och för att
bevara sina intressen förde A. sedan en
ytterligt ränkfull politik, i det han slöt
förbund än med Magnus Eriksson, än med
Valdemar Atterdag. År 1363 lyckades han få
sin son Albrekt kallad till konung i Sverige.
Han kom då i krig med Valdemar men
försonade sig snart med honom och fick t. o. m.
förhoppningar om Danmarks krona för sin
släkt. Hans äldste son, Henrik, var
nämligen förmäld med Valdemars dotter Ingeborg,
och den sonlöse Valdemar lovade deras son
kronan efter sin död. Men när denna
inträffade (1375), valde danskarna i stället Håkans
och Margaretas son Olof. Albrekts död var
för Margaretas politik en stor lättnad. Litt.:
W. Strecker, »Die äussere Politik A:s II. von
Mecklenburg» (1913). (L. D.)
Albrekt VII, hertig av Mecklenburg (1486
—1547). Regerade i Mecklenburg från 1503.
Gift med en systerdotter till Kristian II,
inblandade han sig 1534 i grevefejden men
blev slagen vid öxnebjerg (1535). Sedan
stod han i förbindelse med Nils Dacke, som
han erbjöd förbund, och försökte efter hans
död att anstifta ett nytt uppror i Småland;
han hotade t. o. m. att med vapenmakt
infalla i Sverige.
Albrekt, Preussens förste hertig (1490—
1568), son till markgreven Fredrik av Ansbach
(av huset Hohenzollern). Uppfostrades för det
andliga ståndet och valdes 1511 till Tyska
ordens högmästare men vanns 1522 av Osiander
för reformationen och förvandlade på Luthers
råd ordensstaten till ett världsligt
hertigdö-me under polsk länshöghet. Gifte sig 1527
med danske konungen Fredrik I:s dotter
Dorotea (d. 1547) och bistod i förening med
Gustav Vasa sin svåger Kristian III i
grevefejden. Stiftade 1544 Königsbergs universitet
(»Albertina»).
Albrekt III, den djärve, hertig av
Sach-sen (1443—1500), yngre son till kurfursten
Fredrik den saktmodige. Var som tolvårig
jämte sin äldre broder Ernst föremål för det
»sachsiska prinsrovet» (se d. o.). Efter faderns
död (1464) regerade bröderna till en början
gemensamt, men sedan de efter sin farbroder
fått de thüringska arvländerna, delade de
besittningarna (1485), varvid A. tog
Meissen-delen. A. var stamfader för albertinska linjen.
Var en av sin tids mest firade krigshjältar.
Albrekt I, tysk konung (omkr. 1250—1308),
äldste son till Rudolf I av Habsburg. Måste
till en början erkänna Adolf av Nassau
som tysk konung men reste sig snart och
lyckades besegra Adolf i slaget vid Göllheim
(1298), där Adolf stupade, varefter kronan
tillföll A., som kröntes i Aachen s. å. A.
mördades av sin brorson Johan, sedan kallad
Par-ricida. Se vidare Tyskland, historia.
Tell-sagan (se d. o.) är utan grund kombinerad med
hans regering.
Albrekt, hertig av Württemberg, tysk
militär (f. 1865), son till hertig Vilhelm av
Württemberg. Blev 1906
armékårchef i tyska
armén, 1913
generalöverste och
generalinspektör för
6:e
arméinspektionen. Vid
krigsutbrottet 1914 blev
A. chef för 4:e
armén, med vilken
han genom
Luxemburg inryckte i
Frankrike. Vann
seger vid Neufchäteau
23 aug.; efter
framryckningen in i
Frankrike uppträdde 4:e armén i Champagne
I okt. 1914 flyttades armékommandot till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
