Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander (konung av Grekland) - Alexander (konung av Jugoslavien) - Alexander Johan (furste i Rumänien) - Alexander I (Aleksandr Pavlovitj, rysk kejsare) - Alexander II (Aleksandr Nikolajevitj, rysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Alexander av Jugoslavien—Alexander II av Ryssland
456
giftning efter ett apbett, som han fått vid
försvaret av sin hund mot apans anfall. Han
hade ingått ett romantiskt giftermål med
Aspasia Manos, dotter till en grek, överste.
Alexander, konung av Jugoslavien (f. 1888
*/12). Andre son till konung Peter I i Serbien,
blev han genom
brodern Georgs
avsägelse (se Serbien,
hist.) 1909
tronföljare. Han utmärkte
sig i krigen 1912
—13 mot Turkiet
och Bulgarien, var
den serbiska arméns
överbefälhavare i
världskriget och blev
general 1918 samt
snart därefter regent
i Jugoslavien.
Besteg tronen vid
faderns död 1921. 1922
g. m. prinsessan Maria (f. 1899), dotter till
konung Ferdinand av Rumänien.
Alexander Johan, furste i Rumänien
1859—66. Se K u s a.
Alexander I (Aleksandr Pavlovitj),
(1777 23/i2—1825 V12), son till kejsar Paul I,
som han efterträdde som regent 1801. A. var
en vek och mild natur men vankelmodig och
inbilsk; han
saknade ej en viss
begåvning och hade fått
en omsorgsfull
uppfostran av goda
lärare, bland vilka
märkes den
schweiziske republikanen
Laharpe (se denne),
som hos sin lärjunge
sökte inskärpa vissa
frisinnade idéer. Att
dessa aldrig kommo
att sitta synnerligen
djupt är dock visst.
Under senare
de
len av A:s liv framträdde allt starkare en
viss dragning åt mysticism, som förvillade
hans omdöme och kom honom att falla offer
för bedragare, som förstodo att begagna sig
av hans svaghet. — På tronen kom A. som så
många andra av Rysslands tsarer genom en
sammansvärjning, för vilken han ej stått
alldeles främmande och som kostade fadern
livet. Första tiden av hans regering blev i
jämförelse med faderns despotism en tid av
frisinnade reformer och inre utveckling.
Tusentals ryssar återfingo sina rättigheter.
Tortyren avskaffades, och en revision av
strafflagen beslöts; den högsta förvaltningen
omorganiserades. Nya universitet grundades,
och utländska vetenskapsmän inkallades.
Böndernas ställning förbättrades något, och
under inflytande av den betydande liberale
statsmannen Michail Speranskij tänkte sig
kejsaren en tid t. o. m. möjligheten av att
giva sitt land en konstitution.
Vad utrikespolitiken angår, var den under
A:s första år avgjort fredlig. A. övergav
sin faders förbund med Sverige, Danmark och
Preussen och sökte förbli neutral i striden
mellan England och Frankrike. Men från och
med 1805 övergav han denna ståndpunkt och
slöt sig till Napoleons fiender. Slagen och
tvungen till fred i Tilsit (1807), slöt han sig
dock sedan till Napoleon, för vilken han
under fredsförhandlingarna gripits av en livlig
personlig beundran. Enligt Napoleons önskan
anföll han 1808 Sverige och erövrade från
detta land Finland. Ett uttryck för A:s
liberala svärmerier var den fria ställning
detta land till en början fick under rysk över
höghet. Ungefär vid samma tid umgicks A.
— under inflytande av sin ungdomsvän, den
polske prinsen Adam Czartoryski, — även
med planer på att förena de polska länderna
till ett konstitutionellt rike i personalunion
med Ryssland. Så småningom uppstodo
emellertid meningsbrytningar mellan A. och
Napoleon (om kontinentalsystemet,
orientpoliti-ken m. m.), som slutligen ledde till 1812 års
krig. På kongressen i Wien 1814—15 utövade
A. ett avgörande inflytande och slog under
sig större delen av det forna Polen.
De viktiga händelserna omkr. 1812 med
förde en fullständig förändring i A:s hela
re-geringssätt. Från denna tid är det han
utvecklar sig till en av bigotta charlataner ledd
mystiker, som alldeles bryter med sina tidigare
liberala grundsatser. Under ledning av
kejsarens nye gunstling Aleksej Araktjejev
utvecklade sig i Ryssland en järnhård reaktion,
som sedan kom att bli synnerligen långvarig.
Ett uttryck för den nya riktningen av A:s
politik var även den bekanta Heliga
alliansen (se d. o.), till vilken han var upp
hovsmannen och som blev det förnämsta
uttrycket för reaktionen i hela Europa. Till
följd av de nya regeringsmetoderna
uppstod mot slutet av A:s regering ett starkt
missnöje i hela Ryssland, vilket fördystrade
hans sista år och drev honom att söka skingra
sin oro genom ständiga resor. A. var sedan
1793 g. m. Elisabet, dotter till arvprinsen
Karl Ludvig av Baden och syster till Gustav
IV Adolfs gemål. Äktenskapet var mindre
lyckligt och blev barnlöst. Han efterträddes
av sin broder Nikolaus.
Litt.: Golovin, »Histoire dÄlexandre I»
(1859); Pypin, »Die politische und literarische
Bewegung unter A. I» (2:a ryska uppl. 1885,
tysk övers. 1894); Vandal, »Napoleon et
Alex-andre I» (1891—96); Schilder, »Imperator A.»
(2:a uppl. 1904—05); K. Waliszewski, »Le
règne d’Alexandre I:er» (1923). L. D.
Alexander II (Aleksandr Nikolajevitj),
rysk kejsare (1818 29/4—1881 13/3), son till kejsar
Nikolaus I. Tillträdde regeringen 1855 mitt
under det för Ryssland så olyckliga Krimkriget.
A. slöt emellertid detta genom freden i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
