Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander II (Aleksandr Nikolajevitj, rysk kejsare) - Alexander III (Aleksandr Aleksandrovitj, rysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Alexander III av Ryssland
458
1856 och lät sedan kungöra, att hans förnämsta
bemödanden som regent skulle bli att
upprätthålla freden och reformera de inre
förhållandena. Förra delen av A:s regering blev också,
liksom fallet hade
varit under A. I,
en reformperiod.
Främsta rummet
bland reformerna
intager livegenskapens
upphävande (genom
reskriptet av 3
mars 1861),
varigenom mellan 21 och
22 mill. människor
bereddes en
drägligare tillvaro. Vidare
avskaffades svårare
kroppsstraff,
infördes jury vid
dom
stolar, mildrades censuren och grundlädes en
viss ekonomisk självstyrelse genom
zemstvo-institutionen.
Även Finland och — till en början —
Polen drogo fördel av kejsarens reformvilja. I
Finland inkallades 1869 lantdagen för första
gången efter erövringen, och genom en
lant-dagsordning av 1869 tillförsäkrades denna
ett stadigvarande inflytande. Till kejsarens
gynnsamma stämning mot Finland bidrog
utan tvivel, att han under sin tronföljartid en
längre tid varit kansler för Hälsingfors
universitet och därunder skaffat sig en ingående
kännedom om landets förhållanden. Vad
Polen angår, visades mildhet mot deltagarna i
1830 års uppror, av vilka många fingo nåd,
men då 1863 ett nytt resningsförsök
gjordes, nedslogs detta med oblidkelig stränghet.
Emellertid efterföljdes även under A. II de
första årens reformsträvanden av en period
av svår reaktion. 1866 avlossade en viss
Korokozov ett skott (som dock ej träffade)
mot kejsaren, och det satte punkt för alla
vidare frihetssträvanden. Den reaktion, som
sedan inbröt, kan sägas ha varat ända till
1905. Den främste målsmannen för denna
blev Michail Katkov (se denne).
Vad utrikespolitiken angår, intog A. länge
en neutral ställning till de europeiska
tvis-tigheterna. Med Preussen och Österrike
ingick han det s. k. trekejsarförbundet. 1877
förmåddes han av den s. k. panslavistiska
rörelsen (för vilken Katkov var en ivrig
förespråkare) att till Serbiens och Montenegros
skydd förklara Turkiet krig. Kriget
medförde lysande framgångar för den ryska
hären, men genom ingripande av England och
Tyskland hindrades Ryssland från att göra
de stora vinster i freden, som det förespeglat
sig (Berlinkongressen 1878).
Emellertid hade under kriget de inre
förhållandena i landet blivit allt värre, och
missnöjet tog sig uttryck i upprepade attentat
mot kejsarens person. Bl. a. inträffade 27
febr. 1880 en dynamitexplosion under
kejsa
rens matsal i Vinterpalatset. Då gav denne
Loris-Melikov nästan diktatorisk makt för att
återställa lugnet; Melikov försökte nå målet
genom en serie oväsentliga eftergifter åt de
liberalas krav. Bland dessa skall även ha
varit införandet av något slags
skenkonstitu-tionalism. Oron lät emellertid ej stilla sig,
och 13 mars 1881 föll kejsaren själv offer
därför, i det han under en åktur träffades av
en bomb och dog några timmar därefter. A.
blev 1841 g. m. Maria Alexandrovna (1824
—80), dotter till storhertig Ludvig II av
Hessen, med vilken han hade sex söner och en
dotter. Han efterträddes av följ. Kort efter
sin gemåls död (1880) ingick A. morganatiskt
äktenskap med furstinnan Jekaterina
Michaj-lovna Dolgorukova (1846—1922), 1880
prinsessa Jurjevskaja, som förut fött honom tre
barn. Hans efter finska ständernas beslut
genom en nationalsubskription bekostade
bildstod (modellerad av V. Runeberg) avtäcktes
i Hälsingfors 1894.
Litt.: Golovin, »Russland unter A. II»
(1870); Victor Laferté (pseud. för furstinnan
Dolgorukova), »Alexandre II» (1882); Safonov,
»Tsaren-befriaren A. II» (på ryska 1898); Fr.
Charles-Roux, »Alexandre II, Gortschakoff et
Napoléon III» (1913); M. Paléologue, »Le
roman tragique de 1’empereur Alexandre II»
(1923). L. D.
Alexander III (A le ks an d r A lek s
an-d r o v i t j), rysk kejsare (1845 10/3—1894 Vn),
den föregåendes son. Uppsteg på tronen efter
faderns död (1881), då den äldre, närmast
arvsberättigade
brodern, Nikolaus,
avlidit före fadern.
Såsom tronföljare hade
han stått i en
bestämd opposition
mot faderns
tyskvänliga politik.
Sedan han blivit
kejsare, gjorde han till
sin huvuduppgift att
alldeles krossa alla
revolutionära
rörelser, och hela hans
regering blev därför
en den svåraste re-
aktionsperiod. Själv slöt sig A. till den
panslavistiska rörelsen, vars främste man vid denna
tid blev den framstående ämbetsmannen och
statsläraren Konstantin Pobjedonostsev (se
denne), en halsstarrig och härsklysten men fint
bildad och personligen oförvitlig man. Melikov
måste (1881) avgå som inrikesminister och
efterträddes först av general Ignatiev och sedan
(1882) av greve Dmitrij Tolstoj. Särskilt under
denne sistnämnde genomfördes ett
fullständigt skräckvälde, som skickade tusentals
nihi-lister, skyldiga och oskyldiga, till fängelserna
eller Sibirien. Rörelsen kunde dock ej
undertryckas, och fruktande för attentat tillbragte
A. större delen av sin tid på det
svårtillgäng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
