Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III (Aleksandr Aleksandrovitj, rysk kejsare) - Alexander I (konung av Serbien) - Alexander II (påve) - Alexander III (påve) - Alexander VI (Rodrigo Lanzol, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Alexander I av Serbien—Alexander VI
46Ü
liga slottet Gatjina. Ett mycket hotande
attentat var det kejserliga tågets urspårande
vid Borki 29 okt. 1888, varvid många dödades
och sårades men A. förblev oskadad.
Vad utrikespolitiken angår, var A. en
avgjort fredsvänlig härskare. Han hade
deltagit i 1877 års krig och sett dess fasor och
blev alltsedan en uppriktig fredsvän.
Däremot bröt han så småningom Rysslands
intima förbindelser med Tyskland. — Till hans
antityska stämning bidrog säkerligen, att han
1866 ingått äktenskap med eÄ dansk
prinsessa, Kristian IX :s dotter Dagmar, som
kejsarinna Maria Fjodorovna. — I stället
började under A. närmandet mellan Ryssland och
Frankrike, och genom förhandlingar 1891—
94 grundlädes rysk-franska alliansen. — De
sista åren av A:s regering hemsöktes
Ryssland av svår hungersnöd och våldsamma
farsoter. — Litt.: Neubürger, »Russland un ter
Kaiser A. III» (1895); R. Besthorn, »A. III
og Nikolaus II» (1895); E. Daudet, »Soixante
années du règne des Romanoff» (1919). L. D.
Alexander I, konung av Serbien (1876—
1903), son till konung Milan och drottning
Na-talia. Besteg efter faderns avsägelse tronen
1889 och gjorde, knappt 17 år, 1893 sin första
statskupp genom att
avsätta regentskapet
och förklara sig själv
myndig,varefter han
återkallade fadern
från utlandet. Av
ödesdiger betydelse
för A. blev hans
giftermål (1900) med
serbiskan Draga
Lunjevica (f. 1863
el. 67), änka efter
en ingenjör Masin
och förutvarande
hovdam hos A:s
moder, drottning Na-
talia. Ränkfull och lättfärdig, behärskade
Draga fullständigt den svage, villrådige och
degenererade A. Den alltmer växande
jäsningen ledde efter en ny statskupp till en
officersrevolt, varvid natten till 11 juni 1903
A. och hans drottning samt bägge hennes
bröder och ett par ministrar mördades på råaste
sätt. Om A:s statskupper och regeringstid i
övrigt se Serbien, historia. Med A. utdog
huset Obrenovic.
Alexander II, påve 1061—73. Var den
förste påve, som valdes uteslutande av
kardinalkollegiet. Ledd av sin ärkediakon och
efterträdare Hildebrand (som påve Gregorius
VII), stred A. djärvt för kyrkans rättigheter
och för dess renhet.
Alexander III, påve 1159—81. På hans tid
började den hohenstaufiska striden, under
vilken han med kraft motsatte sig Fredrik I
Barbarossas djärva anspråk. Efter slaget vid
Legnano 1176 måste den stolte kejsaren
bekväma sig att ödmjukt kyssa påvens fot. En
ännu djupare förödmjukelse drabbade konung
Henrik II av England. Med anledning av
mordet på ärkebiskop Thomas Becket måste
Henrik underkasta sig en skymflig botgöring
på denne sin dödsfiendes grav. A. höll 1179
det 3:e lateranska mötet, som betecknar
höjdpunkten av hans makt. Han genomdrev där,
att ingen skulle kunna förklaras för
rättmätig påve, om vilken icke två tredjedelar
av de väljande hade förenat sig. Under denne
påve erhöll Sverige egen ärkebiskop med säte
i Uppsala (1164). — Litt.: Reuter, »Geschichte
A:s III. und der Kirche seiner Zeit» (3 bd,
1860—64).
Alexander VI, påve (1431—1503), var av
spansk börd och hette urspr. R o d r i g o
L a n z o 1. Upptog namnet B o r g i a, då han
adopterades av sin morbroder, påven Kalixtu»
Alexander VI. Detalj av freskomålning av
Pin-turicchio. Efter fotografi av D. Anderson, Rom.
III, som tillhörde denna ätt. Han befordrade»
hastigt till kyrkans högre värdigheter och
lyckades genom simoni och allehanda nedrig
heter 1492 bestiga S:t Petri stol. Han var
utan tvivel den lastbaraste och mest karak
tärslöse av alla dem, som burit den påvliga
tiaran. Sina oerhörda inkomster använde han
på att tillfredsställa ett omåttligt praktbegär
och en tygellös sinnlighet. Klok, kraftig och
beräknande, strävade han att höja sin familj,
Borgia, till en mäktig dynasti och förlänade
stora rikedomar och höga hedersposter åt sina
barn, särskilt åt dem, vilka voro frukter av
hans förbindelse med den sköna romarinnan
Vannozza dei Cattani. De mest kända bland
dessa voro Cesare och Lucrezia Borgia (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
